När man i dag talar om Stenmagasinet tänker säkert många på en restaurang. Det är som sådan byggnaden numera används. Tiden som matställe är dock mycket kort om man ser till Stenmagasinets hela historia. Det började med behovet av en kvarn.
På väggen på kanalsidan kan man läsa 1821. Det gör byggnaden till en av Säffles äldsta. Årtalet säger emellertid inte hela sanningen. Dess historia börjar tidigare.
Brittiske Samuel Owen kom i början av 1800-talet till Sverige. Då anade han inte att han skulle bli kvar här livet ut. Han är mest känd för sitt arbete med ångmaskiner och för att ha in… I slutet av 1700-talet sprängdes en vattenränna norrifrån mot det som då var avsett att bli en kvarn. Vattnet skulle driva ett kvarnhjul, men det blev inte lyckat. Vattenrännan användes… När denna bild togs är oklart, men det torde vara en av de äldsta bilderna från Säffle. Damen bär krinolin. Det kan tyda på 1860-talet. Kanske var det en fotograf på hemresa efter att h… När kanalen första gången blev verklighet grävdes jordkanalen mitt för nuvarande Kanalparken för hand. 1909 gjordes en fördjupning av kanalen. Då var det också mycket som transporterade… En mycket tidig bild på kanalen och Stenmagasinet. Kanalvillan är byggd, men det är inte det magasin som senare låg på kanalens västra sida. Bilden måste således vara tagen någon gång u… I början av 1993 kunde Säffle-Tidningen berätta att en renovering av Stenmagasinet skulle inledas. Byggnaden hade då stått öde i nästan tre decennier. Kommunens dåvarande fastighetschef… Normalt ligger vattenytan långt nedanför Stenmagasinet. Så var det inte vid den stora översvämningen 1904. Då passerade fartygen nästan i nivå med magasinet. Om tre år kan Stenmagasinet fira sitt 200-årsjubileum. Det är till och med äldre än kanalen strax intill. Redan 1835 trycktes aktiebrev med motiv som visade fartyg i kanalen. Då hade dock inte kanalen ännu grävts. Det skedde 1835-1837. Det var alltså en framtidsvision som visades. Stenmagas…
Stenmagasinets bottenvåning byggdes sannolikt 1785 eller något av åren där omkring. Det var en kvarnbyggnad som tillhörde Säffle säteri, alltså Säffle gård. För att kunna driva kvarnen sprängdes en vattenränna norrifrån. Vattnet leddes in under kvarnen och vidare ut i Byälven.
Kvarnen blev inget lyckat projekt. Man kan gissa att fallhöjden var för liten för att orka driva ett kvarnhjul, åtminstone när det inte var vårflod.
Bygdens behov av en kvarn fanns dock kvar. Det ledde fram till det som är vad vi i dag ser som Stenmagasinet.
Owen blev engagerad
En som i högsta grad var inblandad i påbyggnaden av kvarnen var Samuel Owen (1774-1854), ibland omtalad som den svenska verkstadsindustrins fader. Han engagerades på initiativ av landshövding Johan af Wingård. Owen hade kommit till Sverige 1804 och kom att bli kvar. Han gifte sig tre gånger, varav tredje gången med en faster till författaren August Strindberg, men det är en annan historia.
Uppdraget som avsåg Säffle – eller Sefflebron som man sade på den tiden – gällde också möjligheten att åstadkomma en sluss som skulle underlätta för sjöfarten, men en sådan skulle man få vänta på ett tag till.
Nu litade man inte på vattnet som drivkraft. Kvarnen byggdes som en ”eldkvarn”, alltså med ångdrift. Samuel Owen var något av expert inom just området ångmaskiner.
1820 övertog dalsländske brukspatronen Mauritz Reinhold Sahlin kvarnrättigheterna från Säffle säteri och fick också tillstånd för att driva den med ångmaskin.
1821 stod kvarnen färdig. Då hade också byggnaden fått det utseende som den fortfarande har.
Kvarnen blev en besvikelse. Driften upphörde efter bara några år. Kvarnepoken var över.
Bostad för soldater
Stenmagasinet skulle dock snart komma till användning. 1835 påbörjades arbetet med Säffle kanal. I norr vidgades den gamla vattenrännan fram till Stenmagasinet, men söderut skulle det grävas. Soldater kommenderades dit för att gräva. Flera hundra soldater. De behövde tak över huvudet. Lösningen blev Stenmagasinet, som fick bli förläggning för soldaterna.
1837 kunde Säffle kanal öppnas. Första fartyget passerade slussen i maj det åren. På hösten inspekterades slussbygget av självaste kung Carl XIV Johan.
Trafiken på kanalen födde nya behov. Det behövdes magasin för varor. Stenmagasinet fick en ny roll just som magasin. Så skulle det fortsätta i drygt ett och ett kvarts sekel.
Från början av 1900-talet var det Hugo Berggren som skötte verksamheten med Stenmagasinet som bas. 1943 tog Axel Johanson över. Företaget utvecklades och när sönerna Stig och Roland kom in i detta blev det Johanson & Söner. 1964 flyttades verksamheten till nya lokaler vid Fabriksgatan. I dag heter företaget VärmLant.
Såväl Hugo Berggren som Axel Johansson var på sin tid ångbåtskommissionärer och ansvarade för omlastning av varor som skulle vidare från passerande fartyg till mottagare i Säffle med omnejd.
Var nära att rivas
Nu hade inte längre Stenmagasinet någon naturlig användning. Det lär på fullt allvar ha diskuterats att då riva den gamla byggnaden. Det sägs att en grävmaskin var på plats för att påbörja rivningen när Säffle stad satte stopp. Men Stenmagasinet fick stå öde tills vidare.
Vid mitten av 1970-talet blev Säffle kommun ägare till kanalområdet och på det viset också ägare till det gamla magasinet. Vad det skulle användas till diskuterades, men utan att leda till handling.
I januari 1993 kunde Säffleborna läsa i sin lokaltidning att Stenmagasinet skulle renoveras. Tanken var att det skulle användas till kulturell verksamhet – kanske konstutställningar – och till sommarcafé. Så blev det också. Åtminstone några år.
Ny epok som restaurang
Strax innan millennieskiftet var Stenmagasinet färdigt för en ny epok – som restaurang. Då hade det genomgått en ny renovering och fått ett restaurangkök och en matsal på första våningen. På södra väggen installerades en entré med glasdörrar.
Sedan dess har det varit många olika krögare i Stenmagasinet. Ibland har det stormat lite extra, som till exempel när byggnaden i samband med en konkurs plötsligt hade tömts på köksinventarier. Det har också varit strid om utskänkningstillstånd med de konsekvenser som det fick.
I dag är restaurangverksamheten igång igen i den snart två sekel gamla byggnaden. Det blir väl 200-årsjubileum om tre år kan man tänka? Fortfarande är det kommunen som äger byggnaden och visst kan vi glädjas åt att inte grävskoporna fick göra sitt för ett halvt sekel sedan.