106 år gammal lögn på minnesstenen

I 106 år har man vid slussen i Säffle kunnat läsa, att kanalen invigdes av konung Carl XIV Johan den 11 oktober 1837. Det står gjutet på minnesstenen som restes vid kanalens 75-årsjubileum 1912.

Det kan lika gärna sägas direkt. Minnesstenen ljuger.

Sanningen är att Carl XIV Johan visserligen besökte Säffle och kanalen, men inte för att inviga den. Det hade man klarat av nästan fem månader tidigare och då under mycket blygsamma former. Så blygsamma att det 75 år senare naturligtvis var frestande att i efterhand sprida lite kunglig glans över kanalens invigning. Man föll för den frestelsen.

Men hur gick det då till när den verkliga invigningen ägde rum? Om detta vet man mycket tack vare olika samtida källor. En av dessa är Wermlands Tidning, som fanns redan då. 1837 var första utgivningsåret. I slutet av maj kunde man i denna tidning läsa ett referat från invigningen av Seffle kanal och sluss.

Servering i eldkvarnen

Tidningen skriver att invigningen skedde 21 maj 1837 i närvaro av en stor folksamling av alla klasser. Det var en söndag. Landshövding Johan af Wingård fanns på plats. Kanalbolagets direktion och aktieägare liksom ämbetsmän från orten var också där. Landshövdingen höll tal och påminde om Olof Trätälja, ”Wermlands förste Odlare och Furste”, som också fick ge namn åt slussen.

Nu hade man i Säffle skapat två märkliga verk, fortsatte landshövdingen och syftade dels på ”eldkvarnen” strax intill, dels på slussen och kanalen.

Det hurrades för konungen, konungahuset och fäderneslandet. Det var dock det närmaste konungen kom den invigningen.

Arrangemanget fortsatte med att det lastfartyg, som hedersgästerna befann sig på, fick passera genom slussen. Efter att även ha passerat genom kanalen lade fartyget till och gästerna fick stiga i land. Därefter serverades förfriskningar i eldkvarnen, alltså det som i dag kallas Stenmagasinet. Mellan 300 och 400 personer serverades om man får tro tidningen.

En enkel invigning

Det finns ett brev som skickades från E Poignant, ordförande i kanalbolaget, till D W Lilliehöök. I detta skriver Poignant att han med landshövdingen hade överenskommit, att Seffle kanal högtidligen skulle invigas 21 maj på aftonen och att det då skulle bli servering av ”punsch, bischoff, thé och en supé på stående fot”.

Enkelt och anspråklöst med andra ord.

Dagen därpå serverades åtminstone en middag i eldkvarnen, men enbart för direktionen, som då också hade ett sammanträde.

Det mötet skulle egentligen ha hållits före invigningen, men flyttades. Anledningen till det hittar man sannolikt i D W Lilliehööks almanacka. Där kan man läsa att han 17 maj skrev ”Flyttade till Seffle. Illa sjuk.”

Den 19 och 20 maj hade notering om ”auction och Directionsmöte” strukits. Han var förmodligen för sjuk för att orka med detta då. Den 21 maj skriver han ”Canalen öppnas” och dagen därpå ”auction och Directionsmöte”.

Det var förresten vid det mötet som Lilliehöök fick uppdraget som slussinspektor för Seffle Kanalbolag. Han skulle leda bolaget till sin död 40 år senare.

Annat var det i Karlstad

I september 1838, alltså bara drygt ett år efter invigningen av Seffle kanal, invigdes Carlstads kanal. Wermlands Tidning kunde jämföra festligheterna.

– Högtidligheterna woro wid detta tillfälle större, än i fjol wid öppnandet af Seffle kanal, der i brist på passande lokal ej någon större middag kunde giwas och man proponerade en skål.

I Karlstad gick det bättre med både middag och skålande. Det blev en fyra timmar lång middag med 160 gäster och nog skålades det. Tidningen räknar upp för vilka det skålades och listan är lång: ”Konungen, drottningen, kronprinsen och det kungliga hovet, kronprinsessan och de kungliga barnen, kanalen, Karlstads stad, borgmästare Florman, Värmlands välgång, major mekanikus Nils Ericson, löjtnant Norström, professor Sundberg och landshövding af Wingård.

Man kan undra hur middagsgästerna tog sig hem efter den invigningen.

Kanske tog kanalbolaget i Säffle revansch vid 75-årsfirandet. Då var det landshövding Dyrssen som talade och han hade tydligen påmints om de spartanska formerna för invigningen 1837. Han konstaterade i sitt tacktal att han vid granskning av uppgifterna om invigningsmåltiden 75 år tidigare kunde konstatera, att kanalbolaget även i det avseendet hade ”visat en högst betydande utveckling”.

I drift sedan 6 maj

Men varför står det på minnesstenen att Carl XIV Johan invigde kanalen i oktober 1837? Det krävs ingen större fantasi för att räkna ut det.

Sanningen är att det första fartyget hade passerat genom slussen redan 6 maj. Det var segelfartyget Amiralen, som var lastat med 133 tunnor råg och 229 tunnor havre. Efter det var slussen i drift.

Kanalen var med andra ord avsynad och arbetet godkänt innan Carl XIV Johan inspekterade slussen i oktober.

I maj det året visste man förstås inte att konungen skulle komma till Säffle. Kanalen var öppnad och skulle invigas. Men visst kan man förstå dilemmat som man stod inför 75 år senare. Visst ser det bättre ut på en minnessten att konungen hade invigt. Så fick det som sagt bli.

Hämtades från åsen

Stenen som står rest en bit från slussen hade redan 1911 hämtats från ”kyrkberget”, alltså åsen norr om tingshuset. Där kan man ännu i dag se spår efter den sprängningen. Seffle-Tidningen beskrev i en notis 8 mars 1911 hur ett stenblock, vägande cirka tolv ton, hade transporterats till dess blivande plats på kanalområdet.

När minnesstenen invigdes var det landshövding Gerhard Dyrssen som talade. Han slog fast att det krävdes uppoffringar när kanalen en gång hade byggts och att svårigheterna att anskaffa pengar till byggandet hade varit långt större än vad de kunde ana som levde ”i miljonrullningens tider”.

Som avslutning på sitt tal beordrade landshövdingen ”täckelset å stenen att falla”.

Sedan dess har vi fått läsa att konungen invigde Seffle kanal.

Även om man vet sanningen så kan man kanske säga att kanalbolagets ledning nog ändå gjorde rätt för 106 år sedan. Det hade ju varit tråkigt om inte Carl XIV Johan hade fått vara med på minnesstenen. Han var ju ändå här…

Sven-Erik Dahlström