Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

En ljudboksmotståndares försvarstal

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag fattar inte grejen med ljudböcker.

Årets julklapp 2006 har gått från kassetter och cd-skivor via mp3-filer till appar i var människas mobil. Den marknadsförs som praktisk och tidssparande för att den inte tar någon plats och tillåter en att göra flera saker samtidigt – och de flesta konsumenter verkar hålla med om fördelarna. Varje gång jag befunnit mig i en bokdiskussion har någon sagt att "åh, det är så himla bra med ljudböcker!", varpå de flesta instämt förtjust medan jag skakat misstroget på huvudet.

En bok av gammal hederlig fysisk modell har alla fördelar för en bra läsupplevelse. Så tycker Säffle-Tidningens krönikör.
Foto: Marina Johansson

Kalla mig en pretentiös bakåtsträvare – jag vill ha en fysisk bok.

Ljudboken - eller talboken - är odiskutabelt helt fantastisk för den grupp som den var ämnad för från början, de synskadade. Men jag som har turen att ha fullgod syn vill använda ögonen när jag läser.

Är det för att jag vill kunna läsa i min egen takt och själv föreställa mig karaktärernas röster och dialekter?

Är det för att jag behöver en paus från all elektronik jag annars omger mig av?

Är det för att de fysiska böckerna så effektivt fyller upp mitt hem, så att jag slipper bli intresserad av inredning?

Är det för att ett rivet hörn eller en fläck trots allt är vad som utmärker mitt exemplar från någon annans – för att inte tala om en signatur?

Säkert stämmer allt ovanstående. Men det handlar framför allt om att den fysiska boken gör mig till en bättre läsare.

Jag kan läsa noter. Alltså kan jag titta på ett notblad och lista ut hur melodin låter. Men är det samma upplevelse som att lyssna på någon som spelar musiken? Nej, naturligtvis inte. För mig är det samma sak med ljudböcker, fast tvärtom.

I praktiken är en ljudbok som att någon läser högt för en när man är liten, förutom att man inte känner uppläsaren och det sociala utbytet går förlorat när mormor ersatts av Krister Henriksson på band. Barndomens sagostunder är underbara minnen, men nog var det höjden av triumf när man insåg att man kunde läsa själv? Det var ju målet.

Att se de skrivna bokstäverna framför mig håller mina kunskaper om stavning och grammatik uppe. Att bara lyssna gör mig efter en stund okoncentrerad; jag "zoomar ut", blir distraherad av annat och missar detaljer som inte skulle gå mina ögon förbi.

Argumentet om tidseffektivitet fungerar inte på mig, även om jag på papperet skulle tillhöra målgruppen. På vardagarna lämnar jag mitt hem sex på morgonen och är hemma sex på kvällen. Det har gjort mig till en multitaskare av Guds nåde för att få ut mesta möjliga av fritiden, men läsning är ett undantag. Den får inte trängas ihop med annat, då försvinner hela syftet med bokupplevelsen. Den fysiska boken ger därför inte bara mitt läsande fler dimensioner. Den stärker min koncentrationsförmåga och mitt tålamod, får mig att stressa ner och påminner mig om hur viktigt det är att ibland få göra en sak i taget för att det ska bli ordentligt gjort. För mig är det vad läsning handlar om; att glömma allt annat för en stund och helt kliva in i en annan värld. Det uppstår först när jag får en pärm i handen som ställer lite högre krav på mig som läsare än att jag trycker på en knapp och flera andra saker får samsas om min uppmärksamhet. Vardagsmåsten som disk, träning och shopping får faktiskt vänta då. En sann läsupplevelse är inte värdig att kompromissa med tvättsortering.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.