Vardagen återvänder

Familj
PUBLICERAD:

Det började med en strid om tronföljden i Danmark. Kung Sven Estridsson hade 19 barn och en stor skara barnbarn, som stred som vem som skulle regera landet. En av dem hette Magnus och en annan hette Knut. Efter julfirandet, den 7 januari 1130, lurade Magnus sin kusin till en mötesplats i en enslig skog. Där drog Magnus sitt svärd och klöv huvudet på Knut.

Kontraktsprost Lena Skoting har skrivit veckans betraktelse.
Foto: Nathalie Forsström

Vid Knuts grav skedde mirakler av olika slag och Knut blev helgonförklarad - Sankt Knut. Eftersom han dödades den 7 januari blev det hans dag i helgonkalendern. I Sverige stuvade man så småningom om i almanackan, så att Knut fick sin namnsdag den 13 januari – och vi fick Tjugondag Knut.

Tjugo dagar efter jul får det vara nog med julfirandet och julpyntet. Sedan brukar det ju gärna bli några rester kvar. En julblomma som fortfarande lever kan man ju inte slänga, även om den ser lite bedagad ut. Det kan ju också hända att det dyker upp en liten kvarglömd tomte bakom en gardin eller högt uppe på någon hylla, när som helst ända fram till påsk.

I morgon är det tjugondag Knut. På måndag är det tveklöst vardag igen. Ingen gång under året blir det så tydligt som efter julen. Ut med granen och ner med julgardinerna. Hus och hem ser annorlunda ut.

Det är som om vi behöver omväxlingen. Jag har hört många fundera över vad som händer med oss när vi hänger upp våra adventsstjärnor – och när vi plockar ner dem efter helgerna. Att det är lika skönt att få bort pyntet, som det är trivsamt att ställa fram det. Livet växlar. Och vi uttrycker det i våra hem. Vardagen vore inte vardag utan högtiden – och tvärtom.

När vårterminen och vardagen det nya året tar sin början berättar kyrkoåret om Jesu dop. Om utgångspunkten för hans uppdrag i världen. Jesus säger sitt ”Ja” i dopet. Fadern bekräftar hans livsavgörande uppdrag. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Vi får säga vårt ”Ja” till vårt eget dop. Det dop som ger oss en livsuppgift och en livslång samhörighet med Gud. I helg och vardag. Den kristna tron är inte reserverad för söndagar, storhelger eller gudstjänster. Den finns med oss i livets alla skeenden, i smått och stort. I livets alla växlingar är Gud nära.

I ett material från Sveriges Kristna Råd hittade jag de här raderna:

"När änglarnas sång har tystnat, när himlens lysande stjärna har försvunnit, när de vise männen har återvänt hem, när herdarna har sökt upp sina får igen börjar julens arbete: att finna de förlorade, att hela de nedbrutna, att mätta de hungriga, befria de fångna, att åter bygga upp världens nationer, att förverkliga freden bland människor, att ingjuta lovsången i människors hjärtan."

God fortsättning på 2019!

Lena Skoting

kontraktsprost