Diana Dragic och hunden King är ett av tolv ekipage i Sverige som har blivit uttagna till en talangtrupp i tävlingsgrenen lydnad.
– Det ska bli väldigt spännande, säger Diana.
Tillsammans med treårige border collien King tävlar Diana i lydnad klass 3, som är den mest avancerade klassen i tävlingslydnad. Här sätts samarbetet mellan hundförare och hund verkligen på prov och det gäller att med precision göra moment både på både nära håll och lite längre avstånd. Det kan till exempel handla om så kallad dirigeringsapportering, där hunden först ska sitta stilla vid en kon och sedan på kommando springa och hämta ett föremål endera till höger eller vänster.
Ett annat tävlingsmoment är fritt följ där hunden ska gå tätt intill hundförarens vänsterben i olika rörelsemönster och tempo.
– Det är egentligen det mest komplexa momentet. Här ska hunden helst gå som ett plåster på benet och hela tiden ha kontakt, och då krävs det mycket fokus eftersom det kan pågå i upp till fem minuter, berättar Diana.
Som ett av ekipagen i UG lydnads talangtrupp (som ingår i Svenska brukshundsklubben) kommer Diana och King att få vara med på fyra träningsläger och tävla i en landskamp mot en norsk talangtrupp.
– Under året är tanken att man ska utvecklas både mentalt och träningsmässigt. Målet är att vi sedan ska ut och tävla på rankingstävlingar för en plats i landslaget.
Hur känns det att få vara med om detta?
– Det ska bli väldigt spännande såklart. Det ska bli roligt och nyttigt att utbyta erfarenheter med andra som är på samma nivå.
Hur hoppas du att du och King ska utvecklas?
– Att hitta en stabilitet i momenten och kunna gå ut och känna oss säkra på det vi göra. King är explosiv och snabb i de flesta moment, men det gäller att också kunna hålla sig lugn. Det är en fin balansgång och det hoppas jag att vi ska få hjälp med.
Tjusningen att tävla i lydnad är just svårigheten tycker Diana, som har siktet inställt på att komma med i landslaget.
– Jag älskar utmaningar. Bästa känslan är när det strular i ett moment och man sedan hittar ett sätt som får det att funka. Det är nästan en euforisk känsla. Att det är så tekniskt svårt gör också att man får pilla mycket med detaljer, och eftersom jag är en perfektionist så passar det mig väldigt bra.