En förlorad tavla och en vunnen vän

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Häromdagen fick jag mitt kanske sista julkort för 2018. Jag skriver kanske, för man kan tydligen inte veta säkert när posten kommer. Jag vill dock tro att brevbärarna gör så gott de kan, och varje gång jag blir irriterad över uteblivna paket påminner jag mig själv om när en misslyckad postleverans faktiskt räddade mig undan en obekväm situation. En empatisk venetianare spelade också in.

Jag var 22 år och en person som vi kan kalla T hade hastigt kommit in i mitt liv. Jag var ung och sveptes med. T hade en särskild relation till Venedig och vi reste dit under sommarens sista skälvande dagar. På ett soldränkt torg bland gatukonstnärer fick T syn på en äldre man som han köpt en tavla av för flera år sedan. Konstnären, som vi kan kalla F, kände igen honom och kom till och med ihåg vilket motiv han hade köpt. Det blev en ny Venedig-skildring av samma konstnär för T att ta med sig hem till England.

Sommar blev höst. T:s födelsedag närmade sig och jag kände för att ge något unikt som tack för initiativet till resan. Jag fick tag på F:s mailadress för att specialbeställa en tavla med ett favoritställe från resan som motiv. Jag fick snart en bild på den färdiga tavlan, som verkligen var vacker och skulle skickas direkt hem till T med post. Betalning när den kommit fram.

Det var nog inte tänkt att T och jag skulle spendera mer tid ihop än en kravlös sommar, för det tog inte lång tid efter beställningen förrän helt nya vindar började blåsa. Jag anade oråd men var dum nog att inte lita på magkänslan. Som vi alla vet brukar det aldrig sluta väl. Han var ingen förlust för mig, men det grämde mig att jag hade lagt ner mig så på presenten. Livet händer, konstaterade jag och hoppades att tavlan ändå skulle få det mottagande den förtjänade.

Så kom ett oväntat mail från F. Tavlan hade returnerats. Adressen stämde och han hade vägt paketet på postkontoret (tydligen fanns det fortfarande såna i Italien) för att försäkra sig om att det var rätt frankerat, så varför det returnerades är ännu en gåta. För mig var det dock snarare ett svar; ett tecken på att T inte skulle ha den, inte förtjänade den. Jag skrev till F i korta drag vad som hade hänt och att jag därför ville att han skulle skicka den till mig i stället, så skulle jag behålla den själv. Jag tänkte att med tiden kanske jag om inte annat kunde se den som ett minne av en vacker plats. Men snart plingade det till i mailkorgen och historien fick ännu en vändning.

Cara piccola Marina,

Nej, vet du vad. Jag tycker inte det är lämpligt att behålla en tavla som var menad att fira födelsedagen för en man som slängde bort dig på det viset. Vad skulle det ge dig för minnen?

För mig är det ingen större förlust. En vacker tavla har kommit åter till mig av en god anledning, och som jag kommer att få nytta av senare.

Men du får lova mig en sak. Låt inte ditt hjärta hårdna på grund av detta. Jag må vara en gammal romantiker, som det anstår en italienare, men den kärlek du gett får du tillbaka, även om det kanske inte kommer från det håll som du först trodde eller hoppades på. Det finns andra som är mer förtjänta av den omtanke du har. Fortsätt ge och le!

Och frakten jag betalade?

Nästa gång du är i Venedig, titta förbi och bjud mig på en pizza. Jag står där jag alltid står.

Tveka inte att höra av dig om du behöver fler ord på vägen från denne gamle konstnär.

Ciao!

Jag har ännu inte återvänt till Venedig. Men jag ser fram emot pizzan när jag gör det.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.