Folkets Park i Säffle skulle i år ha firat 90-årsjubileum om den hade funnits kvar. Den pampiga friluftsteatern invigdes tio år senare, alltså 1939. Det blev början på en glansperiod som kulminerade på 1950-talet. Sedan började problemen.
Denna vår är det precis 50 år sedan allt tog slut. 1969 revs inte bara teatern utan också dansrotundan och spelhallen.
Teaterbyggnaden låg mellan Syltoppen och toalettbyggnaden, alltså mellan de två byggnader som finns kvar. Det var en imponerande anläggning med 602 sittplatser och cirka 700 stå… Foto: ST Arkiv I slutet av mars 1969 pågick rivningen. Bit för bit plockades byggnaden ned. Här är det scengolvet, som trampats av så många berömda artister, som bryts upp. Foto: ST Arkiv Precis 50 år har gått sedan folkparksteatern revs. I april 1969 hade rivningsarbetet hunnit en bra bit på väg. Foto: ST Arkiv Nedmonteringen av folkparken uppmärksammades också av TV. Ett inslag sändes i Landet runt. Bland annat intervjuades Per A Carlsson – en av rivningsmotståndarna - av Kent Finell,… Foto: ST Arkiv Alla som ville var välkomna att ta vara på virke. En av många som gjorde det var nyligen bortgångne Kjell Ohlson. Här är det en del av salongens golv som tas om hand… Foto: Åke Jansson/ST Arkiv Ännu ett halvt sekel efter rivningarna i folkparken finns en del kvar från glansperioden, bland annat trappan som ledde besökarna från entrén upp till Syltoppen och teatern… Foto: S-E Dahlström Teaterbyggnaden låg mellan Syltoppen och toalettbyggnaden, alltså mellan de två byggnader som finns kvar. Det var en imponerande anläggning med 602 sittplatser och cirka 700 ståplatser …
Under de tre decennier som teatern fanns hann de flesta av dåtidens mest namnkunniga artister, skådespelare och orkestrar framträda där. I gästböckerna skrev de om Säffles folkpark. Evert Taube skrev en hel sida och kallade parken för ”en parnass, en kulturhöjd, åtminstone på nätterna och i den utmärkta belysningen.” Det var 1949. Fem år tidigare hade självaste Jussi Björling skrivit ”Härlig akustik” efter sitt framträdande på scenen.
Stora artister
Exemplen på nöjda artister är många.
Det var en stor teaterbyggnad. Scenen var åtta meter bred, tio meter hög och tio meter djup. Dessutom fanns en förscen på tre meter.
För publiken fanns 602 sittplatser under tak. Taket var emellertid väl tilltaget så att det även täckte cirka 700 ståplatser runt om.
Teatern var ritad av arkitekt Joel Lundequist i Kungliga byggnadsstyrelsen.
Folkparken växte successivt
Det var livlig aktivitet i folkparken redan innan teatern byggdes. Det fanns en dansbana, en skjutbanebyggnad, tombolakiosker och från 1930 en serveringsbyggnad, i dag mest känd som Syltoppen. Serveringen byggdes till 1950-51 och finns ju fortfarande kvar. 1944 byggdes en dansbana för ”kulturell dans”. Den döptes till Polketten.
Något som länge saknades var en riktig toalettbyggnad. Det avhjälptes 1954 när en sådan byggnad kom på plats bakom teatern. Toalettbyggnaden finns fortfarande kvar alldeles intill Industrigatan, men det är länge sedan den tog emot toalettbesökare. I många år fanns där Säffle FF:s kansli. Nu är det cykelverkstad där.
Man kanske skall lägga till att när Folkets Park var centrum för nöjeslivet i Säffle så fanns ännu inte Industrigatan. Där var det skog.
Övermäktig TV-konkurrens
På 1950-talet var det mest optimism som präglade arbetet med folkparken. 1954 firade man 25-årsjubileum och i jubileumsskriften pekade man inte bara på allt som hade åstadkommits. Man såg fram mot ytterligare 25 framgångsrika år. Det blev inte så.
Vad var det då som gjorde att förutsättningarna på kort tid drastiskt förändrades? Framförallt var det televisionens intåg i hemmen som ändrade mycket. Med en TV i vardagsrummet var inte behovet lika stort av att låta sig underhållas i en folkpark.
Visserligen fanns det från början bara en kanal och dessutom var en dag i veckan sändningsfri, men televisionen var ny och spännande. Åtminstone när det var så bra mottagningsförhållanden att det gick att se vad som sändes.
Såväl biografer som folkparker drabbades av sjunkande publiksiffror. Naturligtvis slog det hårt mot ekonomin. Folkparken i Säffle var inget undantag.
Det som såg ut att kunna sluta med konkurs löstes genom att Säffle stad gick in som ägare. Många hade nog hoppats att det var folkparkens räddning, men så blev det inte.
Arrenderade folkparken
Att driva folkparken i kommunal regi var inte ett alternativ. I stället valde man att arrendera ut folkparken. En som satsade rejält som arrendator var Sven-Inge Nordström, som den gången bara var 22 år. Det blev succé. Eller vad sägs om femton kvällar med totalt mellan 15 000 och 20 000 besökare? Trots TV-konkurrens.
Det fanns även andra som hyrde in sig, bland annat Leif Viktorin. Folkparken levde med andra ord även på 1960-talet, men naturligtvis med ett programutbud som var fjärran från det som erbjudits bara några år tidigare.
Alla var inte missnöjda med att folkparken hade motvind. Folkparksrörelsen hade av tradition stått arbetarrörelsen nära, men trots det var det främst inom socialdemokraterna i Säffle som folkparksfrågan skapade slitningar. Förklaringen kan sammanfattas i ett ord – Medborgarhuset.
På ena sidan fanns de som drev frågan om att bygga ett Medborgarhus och som såg fortsatt drift av folkparken som ett hinder för en sådan satsning. På andra sidan fanns sådana som under lång tid lagt ned ett engagerat ideellt arbete inom folkparken och som ville prioritera denna.
Lite tillspetsat kan man säga att folkparken offrades för att Medborgarhuset skulle bli verklighet. Hos många skapade det en bitterhet som fanns kvar lång tid efter folkparkens rivning. Man skulle kunna säga att det var ett "rosornas krig” långt innan det uttrycket ens var påtänkt.
Slutet för teatern
I november 1968 skulle Folkparkens öde avgöras av stadsfullmäktige. Det blev en lång debatt med starka känslor.
- Efter fyra år har man nu kommit så långt att man lagt liket i kistan och nu är det meningen att stadsfullmäktige skall spika igen locket, sa Per A Carlsson, var en stark motståndare till rivning.
Med 22 röster mot 10 togs beslutet om rivning.
1969 var det dags. I slutet av mars besökte Säffle-Tidningen folkparken. Nu var det inte toner från ett dansband som man möttes av.
- I dag hörs ett helt annat ljud. Ett omusikaliskt knakande och brakande från brytjärn och slägga.
Teaterbyggnaden revs. De som ville kunde komma dit och ta hand om virke. Många gjorde det.
- Många känner bitterhet. Andra gråter inte alls. Virket lär vara kärnfriskt och säkert kommer många att dra nytta av det gamla virket från folkparken som omsätts i bland annat sommarstugor i traktens omgivningar, skrev Säffle-Tidningen.
Här och var finns det säkert fortfarande virke från teatern i byggnader av olika slag i Säffle och de som tog hand om virket gjorde ju bara en insats som underlättade rivningsarbetet.
Illa skött begravning
En som inte var imponerad av Säffle stads sätt att hantera folkparksfrågan var Lasse Karlsson. En gång hade han själv uppträtt på scenen i Säffle. Med tiden skulle han bli chef för Mariebergsskogen i Karlstad – som har en teaterbyggnad som påminner om den som fanns i Säffle – och senare för Parken Zoo i Eskilstuna.
Han passerade Säffle när rivningen pågick 1969, fotograferade och skrev i tidskriften Scen och salong.
I en minst sagt känsloladdad artikel uttryckte han vad han hade sett i Säffle. Han hade dels upplevt teaterns 30-årsjubileum, dels sett dess begravning.
- Inte ens begravningen skötte kommunen snyggt, var Lasse Karlssons rubrik.
Nu har det som sagt gått 50 år sedan dess och folkparken är historia. Det krävs med råge uppnådd pensionsålder för att man skall ha egna minnen från folkparkens glansperiod.
Sven-Erik Dahlström