Den 12 mars är det 129 år sedan Evert Taube föddes. Visklubb -67 firade traditionellt hans födelsesdag även om det skedde någon dag för tidigt. Medborgarhusets teatersalong var absolut fullsatt och publiken på 450 personer fick uppleva en minnesvärd konsert.
Folk strömmade till Medborgarhuset i sällan skådat antal, det kom till och med bussar från Kil och Grums, och de sista ensamma stolarna fick letas upp för att alla skulle få plats. Konserten var publikrekord under alla år som Visklubb -67 hållit konsert på Evert Taubes födelsedag.
Svante och hans son Thomas Olsson. Carl och hans mamma Anette Svanelind. Pia Nilsson sjöng tillsammans med sin pappa Per Nilsson. Pelle Jonsson tillsammans med sin son Jonas Mattsson. Monika Olsson sjöng tillsammans med sin pappa Henrik. Sittande ses den första generationen och stående deras arvingar. Pelle Jonsson, Per Nilsson, Henrik Olsson, Svante Olsson, Anette Svanelind, Karl-Gustav Karlsson, Anders Falk, det vill säga visklubbens forsta generation.
När belysningen sänktes satt en publik i spänd förväntan. Först äntrades scenen av visklubbens musiker, Sune Olsson bas, Karl-Gustav Karlsson dragspel och Pelle Jonsson gitarr scenen, varefter klubbens sångare Anders Falk, Per Nilsson, Henrik Olsson och Anette Svanelind kom sjungande in, en efter en, till Fritjof Anderssons paradmarsch och publikens välkomstapplåder.
Den 102:a visan
Klubben har genom åren framfört 101 visor av Evert Taube. I år kom så nu den 102:e visan, Bröllopsresa till Barcelona sjungen av Anders Falk. Det är en fantastisk prestation av, dels Evert Taube att ha skrivit alla, dels av klubben att framföra alla dessa visor, som i sig många gånger också är spännande berättelser, mestadels verkliga om än något ”broderade” av Evert.
Under första delen av konserten framfördes många visor av sångarna, blandat med dragspelsmusik av nestorn Karl-Gustav Karlsson, som smeker ljuvliga toner ur sin harmonika. Nämnas bör Stockholmsmelodi, Så länge skutan kan gå, Serenaden i Prästgatan, med flera.
Så en paus, då de flesta förfriskade sig med vad som bjöds i rotundan, tills klockan ringde in för tredje gången.
Sju stolar till
Nu hade scenen utökats med sju stolar till vänster och sju stolar till höger om artisterna. Detta kändes spännande för oss i publiken. Vad skulle hända ?
Alla från första delen intog scenen igen och ”rev av” Everts Sol och Vår.
Nu presenterades Arvingarna, men inte det schlagerbandet, som vi först tänkte på, utan Visklubbens första generationens barn, arvingarna. De satte sig på de sju stolarna till vänster på scenen.
Henrik Olsson började med att presentera första arvingen, Göran Kjellberg med dragspel, Karl-Gustavs son. Far och son spelade Vals ombord. Så presenterades Carl Svanelind med gitarr, son till Anette. De båda framförde ljuvliga Så skimrande var aldrig havet och publiken jublade.
Nästa par var Fredrik Falk på bas tillsammans med far Anders som sjöng Vals i Furusund. Pia Nilsson med far Per Nilsson sjöng Invitation till Guatemala. Jonas Mattsson på banjo, son till Pelle, framförde Elinors vals. Henriks dotter Monika Olsson sjöng Sjösalavår till pappas ackompanjemang. Slutligen kom Svante Olssons son Thomas Olsson med sin trumpet. Han visade, i mitt tycke, en stor talang på trumpet, som han kanske ”ärvt” från sin farbror Bengt ”Buskas”. Thomas spelade Sjösalavår med fint understöd av pappa Svante på bas, Göran Kjellberg på dragspel och ordlös sång av konsertens tre damer.
Då alla föräldrar med sina respektive arvingar visat sina talanger, hade den gamla generationen satt sig på de sju stolarna till höger.
Taktfasta applåder
Nu var det nya generationens som framförde, Linnéa, Flickan i Havanna, Min älskling med mera. Finalen, med ”gamla” och nya generationen, bjöd på Inbjudan till Bohuslän och Calle Schewens vals.
En enhällig publik stod upp och taktfast applåderade en underbar konsert i Evert Taubes anda. Jag tror alla gick hem med en härlig känsla och gott mod, efter att njutit av Säffles egna artister i Visklubb 67.
Jörgen Sundin