Låt kärleken dominera på läktaren

Krönikor
PUBLICERAD:

Det är slutspel och Värmland kokar. För första gången på länge finns hopp om ett nytt SM-guld till Färjestad och en folkfest på torget.

Jag var för många år sedan en hängiven hockeysupporter som följde mitt favoritlag på plats i Löfbergs Arena. Jag har varit där på avgörande matcher, följt spänningen och känt glädjen från läktaren. Jag var där en av de gånger då Jönssonligan var med och vann SM-guld. Känslan när löpsedlarna delas ut och spelarna får på sig guldhjälmar är svår att beskriva.

Jag flyttade från Värmland för att plugga och med åren avtog intresset för hockeyn. Färjestad har alltid varit mitt favoritlag och visst har jag gärna sett en match då och då men jag har inte följt resultaten och haft koll på tabellen. Men så tog vi med vår treåring på en familjelördag i arenan. Han blev fast direkt. Han älskade att krama Ture Varg och äta popcorn. Men framförallt älskade han hockeyn. Han följde målvaktens rörelser och lade på minnet för att sedan kunna göra samma sak hemma på hallgolvet.

Det var ju såklart kul att han tyckte så mycket om att gå på hockey så vi gick och såg några matcher till under seriespelet. Och rätt som det var så var jag fast igen. Det blev slutspel och jag märkte hur jag satt där med nervositet i magen och förväntningar och drömmar om en guldfest på torget.

De två senaste gångerna som jag har suttit på läktaren har det varit slutspelsmatcher. Det har varit spännande och viktiga matcher båda gångerna. En kvartsfinal mot HV71 gick till förlängning och pågick hela kvällen. Jag fick rysningar i kroppen när spelarna äntrade isen och alla gemensamt stämde upp i På den sköld du klär. Det låg förväntningar i luften. Men under matchen började jag koka av ilska över hur folk kan bete sig. Allt eftersom matchen gick blev det en mer aggressiv stämning på sina håll på läktaren. Varje match i ett slutspel är viktig och jag förstår att det är heta känslor inblandade både hos spelare och publik. Men jag har svårt att förstå att man kan bli så arg att man börjar kasta saker på isen. Vid två tillfällen fick matchen avbrytas för att någon hade kastat ut föremål på isen. Oavsett vilket lag man hejar på så är det omöjligt att se på vilket sätt man stöttar sitt lag genom att skapa irritation och avbrott i matchen.

En annan dag var vi på plats för första semifinalen mot Djurgården. Det hejas och sjungs för fullt på läktaren och det är en härlig stämning. Men tyvärr är det inte bara glada tillrop och hejarop som hörs. Det är också hat och ilska riktad mot motståndarlaget och då framför allt mot en av spelarna på isen. Det gör mig så arg. Även om det inte är många så hörs det alldeles för väl. Har man rätt att trycka ner och skrika otrevliga ord mot en person bara för att han är hockeyspelare och spelar för det andra laget?

Nu hoppas jag att det blir många fler matcher i Löfbergs Arena den här våren. Jag hoppas också att vi kan vara med och följa vårt lags kamp om ett SM-guld med stöttning och hejarop. Heja, sjung och skrik! Men låt det vara kärleken till hockeyn och Färjestad som dominerar på läktaren istället för hat mot motståndarlaget. Det är i alla fall den bilden av hockey som jag vill att min son ska bära med sig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.