Låt oss dansa mobbarna av golvet

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mobbning. Det kan se olika ut, men känns alltid igen när man ser det. Så önskar jag i alla fall att det vore. Gränsen för acceptabelt beteende verkar suddas ut allt mer i takt med att plattformarna blir fler.

Trots att tiden då internet var en "egen" värld, separerad från vad vi kallar den "riktiga", för länge sedan är förbi, verkar många tycka att det går att komma undan med vidriga ord och handlingar när de syns på en skärm. Då är det bara underhållning.

När dokusåpan Expedition Robinson kom upprördes min lärarpappa av att det gick ut på att bilda pakter och rösta ut varandra för att bli framgångsrik. Han ville inte att eleverna skulle hämta förebilder därifrån. Om han bara hade vetat hur snabbt det skulle barka utför.

En gång träffade jag en så kallad influencer, som talade varmt om sitt nätverk med andra influencers. Det bästa med nätverket var, enligt utsago, när medlemmarna försökte bräcka varandra genom att livekommentera tv-program och raljera över programledarnas fula kläder och utseenden på ett sätt som lockar flest likes av följarna. "Mobbning, alltså?", sa jag. Hen förstod inte frågan. "Att flera personer systematiskt säger elaka saker om en annan för egen vinnings skull, är inte det definitionen av mobbning?". Det tyckte inte influencern, men hen såg lite för besvärad ut för att jag inte skulle känna det som att jag tagit en poäng.

Förr stannade i alla fall trakasserierna på skolgården. Nu bär varje människa alltid med sig en kamera och internetåtkomst i mobilen, och kränkningarna kan med ett klick ses av hela världen och stanna för alltid. Det är också lättare att göra elaka saker om man kan gömma sig bakom en hemlig identitet på nätet. För några år sedan blev ett sådant fall viralt. Ett inlägg på ett nätforum visade två olika bilder av en man som dansade på en klubb. På ena bilden såg han ut att leva sig in i dansen och ha kul. På den andra stod han intill väggen med huvudet sänkt i skam och händerna i byxfickorna och såg ut att vilja göra sig osynlig. Under bilderna stod följande text (på engelska): "Fick syn på den här varelsen häromveckan när han försökte dansa. Han slutade när han såg att vi skrattade åt honom". Inlägget följdes av häcklande kommentarer om mannens utseende och att han inte borde dansa eller ens vara där.

Jag grät när jag såg det. Tårar brände fram av lika delar ledsamhet och ilska. Vad är det för människor som finner glädje i att stjäla den från andra? Som tycker sig ha rätt att bestämma vilka som får dansa eller vara i det offentliga rummet. I vilken krets i Dantes Inferno hör de hemma? Det äcklade mig. Bilden av den ledsne mannen dröjde sig kvar hos mig som en grå skugga över hela dagen.

Så hände något underbart. Som fick mig att återfå visst hopp om mänskligheten.

Vi var många som var arga. De i kommentarsfältet som stämde in i hånkören blev snart överröstade av de som sa sanningen, att det är de som hånade honom som inte borde vara välkomna dit. En dansgrupp i Los Angeles fick nys om händelsen och ville ställa till med en fest till hans ära. De startade en kampanj för att hitta honom – och med engagerade människor och internets makt tog det inte ens ett dygn att nå fram till engelske Sean, som chockad men glad tackade ja. Världsartister som Moby och Pharrell Williams erbjöd sig att uppträda gratis, och människor över hela världen skänkte en slant till insamlingen för hans flygbiljett och festen, som verkar ha blivit tidernas gladaste party med tusentals dansare mot mobbning. Undrar hur kul kväll mobbarna hade.

"Jag är så lycklig och välsignad som får vara här", sa Sean, som aldrig lämnade golvet.

Jag känner inte Sean, han kommer aldrig att läsa det här och jag vet inte hur hans liv ser ut i dag. Men jag hoppas verkligen att han dansar än.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.