Det var sensommaren 1960. I Säffle-Tidningen kunde man 14 september läsa två huvudnyheter. Den ena var att en ny flyglinje hade startats mellan Karlstad och Göteborg. Linjeflyg erbjöd Metropolitanplan med plats för 52 passagerare. Den andra handlade om magasinet nära kanalbron.
Att tidningen skrev om magasinet berodde på att rivning pågick. Man kan gissa att det inte var något som föranledde protester.
- Magasinet var just ingen prydnad och gick dåligt ihop med den nya stadsbilden, skrev Säffle-Tidningen.
Så var det förstås. Strax intill hade det ju byggts ett nytt ståtligt stadshus. Miljön runt Kanaltorget hade totalt förändrats liksom för övrigt en betydande del av centrum. Magasinet vid kanalen stack ut. Det passade inte längre in.
Från gamla kanalbron hade man på 1950-talet denna utsikt. Stenmagasinet har nu funnits på platsen i 198 år, men frågan är när magasinet till höger byggdes. Det finns olika teorier om de… Från gamla vattentornet har man fin utsikt över kanalområdet. Bilden visar hur mycket som har förändrats. Längs kanalen är det bara Stenmagasinet och nuvarande turistbyrån som finns kva… Målningen är från 1951 och konstnären hette Westholm. Mitt i blickfånget ses Lotsstugan, som var Säffles kommunhus innan stadshuset stod färdigt 1954. Till vänster ses en del av det röd… Många äldre Säfflebor minns säkert Taxikiosken, men hur många minns det röda magasin som låg strax intill? Bilden är från början av 1950-talet. Taxikiosken byggdes 1952 och gamla kommun… En gång var trafiken tät på kanalen. Magasinet låg strategiskt på västra sidan med lastbrygga vänd mot de passerande lastfartygen.
Att magasinet revs 1960 är med andra ord lätt att fastslå med hjälp av tidningsartikeln om händelsen, men betydligt svårare är att säga när det en gång byggdes. Och hade det kanske till och med stått på annan plats innan det hamnade vid kanalen?
Inte äldre än kanalen
I Säffle-Tidningens artikel 1960 – sannolikt skriven av Iwan Schyman även om den saknar signatur – hävdas att magasinet sannolikt fanns på platsen innan kanalen byggdes 1835-1837. – Det omtalas nämligen att den krök, som kanalen bildar på platsen, har sin förklaring i att magasinet fanns där, läser man i artikeln.
Visst gör kanalen en krök just där, men förklaringen till det är en annan. Redan i slutet av 1700-talet hade en ränna sprängts för att förse kvarnen med tillräckligt med vatten för att driva ett kvarnhjul. Kvarnen var en del av det som vi idag kallar Stenmagasinet och som byggdes färdig 1821.
När kanalen byggdes utnyttjade man den sprängda rännan. Man vidgade den, men fick en lätt krök ovanför Stenmagasinet där vattnet en gång hade letts in under kvarnen och vidare ut i älven.
Något magasin i trä fanns med all säkerhet inte när kanalen byggdes.
Pendlade till fots
Andra ledtrådar? En gång när jag var i 10-årsåldern fick jag höra en berättelse, som etsade sig fast i minnet.
- Det huset var min far med och byggde. Det har han berättat. Han gick från Sotebyn i Tösse till Säffle för att arbeta med det bygget.
Det var det sistnämnda som gjorde intryck på mig och som fick mig att komma ihåg berättelsen. Att gå från Tösse till Säffle för att jobba…
Den som berättade var min morfar. Hans far Emanuel Magnusson bodde i Sotebyn i Tösse och var född 1840. Det var hans som skulle ha pendlat till fots.
Hur stämmer det med andra ledtrådar?
Karantän mot kolera
1959 intervjuades Ville på Låka, Wilhelm Olsson, av Säffle-Tidningen. Han var då i 90-årsåldern. Han avled 1966 när han var nära 99 år. Bland det som han berättade för ST:s reporter var bland annat något som han hade hört om den senaste koleraepidemin.
Han berättade att det hade funnits ett kolerasjukhus – eller snarare en karantän – som hade stått kvar till efter den sista koleraepidemin på 1860-talet. Den byggnaden hade stått ”åt Sjögeråshållet”.
- När det spelat ut sin roll fraktades det in till Säffle och är det röda magasinet som kallas ”Hargenemagasinet” och som ligger intill taxistationen inne i staden. Det fraktades dit med skovelbåt.
Om detta stämmer – och Ville på Låka måste inte minst med tanke på hans ålder ses som en pålitlig källa – så borde magasinet ha byggts upp igen i Säffle på 1870-talet med material från den tidigare karantänbyggnaden.
Magasinets tidiga ägare
Då kommer nästa fråga. Vem var det som lät bygga magasinet? Kanske var det Andreas Eliesson på Agnhammars gård i Grums. Det finns en notering om att Axel F Johansson tog över magasinet efter just Eliesson och med tanke på att det är Claes Åkerblom som gjort dennoteringen finns anledning att tro på den. Pålitligare källa får man leta efter.
Eliesson blev 1872 ägare till Agnhammars gård och han var en driftig man som snart hade startat både sågverk och tegelbruk. Han exporterade virke till Danmark där en trävaruhandlare i Odense blev en kontakt och med tiden också svärson. Dansken hette Niels Christian Jensen. Här finns ytterligare en koppling till Säffle. Jensen flyttade med tiden till Karlstad och blev ägare inte bara till stora skogsområden och större gårdar. Han ägde också ett sågverk i Säffle.
Eliesson lär dock inte ha varit ägare till magasinet speciellt länge. Axel F Johanssons namn dyker upp tidigt.
Gamla handlingar hittades
När magasinet rivits hittade man i resterna av byggnaden en del handlingar – eller hög med skräp som det stod i tidningen.
- Där fanns bland annat räkningar och dylikt utställda på Axel F Johansson och daterade vid början av 1880-talet, berättade Säffle-Tidningen.
Axel F Johansson var grosshandlare och bankman. Han blev också en viktig kommunalpolitiker, bland annat ordförande i kommunalstämman och kommunalfullmäktige. På 1880-talet var han fortfarande en ung man, men de upphittade handlingarna i ”skräpet” talar förstås för att han redan då hade verksamhet i magasinet.
Det finns många frågetecken kring det rödfärgade magasinet, som man väl måste vara pensionär för att minnas. En sak är emellertid helt säker. Fram till tiden för rivningen var det Börjeson & Larson – järnhandelsfirman – som var magasinets ägare och som hade använt det i sin verksamhet.
Användes som cementlager
Att magasinet kom att tillhöra Börjeson & Larson kan ha en enkel förklaring. Axel F Johanssons dotter Elna gifte sig med järnhandlare Carl Börjeson. Magasinet lämnade kanske aldrig familjen.
En betydande del av transporter av gods gick under första hälften av förra seklet fortfarande sjövägen. Många lastfartyg hade ”hållplats” för av- och pålastning utanför magasinet.
- Det var cementlagret, minns Tom Börjeson, tonåring när magasinet revs, men också järnhandlarson och med tiden också själv ägare till företaget.
- Cementsäckar lastades av från fartyg och förvarades i magasinet.
Det byggdes enormt mycket i Säffle på 50-talet så man kan ana att det behövdes stora mängder cement.
I åtta år var magasinet närmaste granne till taxikiosken, som hade kommit på plats 1952. En inte alltför djärv gissning är att fler minns taxikiosken än det röda magasinet. Taxikiosken fanns ju kvar längre och var dessutom en flitigt använd plats för godisinköp på väg till och från bion.
Sven-Erik Dahlström