När olyckan flåsar dig i nacken

Krönikor
PUBLICERAD:
Ibland tänker jag på konstnären Frida Kahlo.

När hon var 18 år och åkte buss, kom hon på att hon hade glömt sitt parasoll på hållplatsen. Hon klev därför av vid nästa stopp, tog bussen i motsatt riktning för att hämta det och klev sedan på nästa avgång.

Den bussen krockade med en spårvagn och Fridas kropp snart sagt mosades. Hon bröt ryggrad, nyckelben och bäcken, fick elva frakturer på ett ben, krossade en fot och vred fot och axel ur led. Ännu mer horribelt var att hon fick en ledstång tryckt mot sig med sådan kraft att den penetrerade magen och livmodern. Hon lärde sig så småningom att gå igen, men kunde aldrig få barn och plågades av svåra smärtor hela sitt liv.

En del påstår att olyckan var helt avgörande för hennes konstnärskap. Att måla var både ett sätt att bearbeta traumat och en av få saker hon kunde sysselsätta sig med när hon handikappades av skadorna och smärtorna. Kanske finns det sanning i det; att en sådan händelse påverkar ens konstnärliga uttryck behöver jag i alla fall inte ifrågasätta. Kanske är det bara ett sätt att försöka hitta något slags mening i något så fruktansvärt, och Frida hade blivit en stor konstnär ändå. Oavsett vilket behöver man knappast googla fler källor på att det var tidernas dyraste parasoll.

Ibland tänker jag även på det som blivit känt som "the day the music died". De unga artisterna Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper omkom i en flygolycka 1959 på väg till en spelning. Två av dem skulle från början inte ha följt med. Buddy Holly hade chartrat planet åt sig och sina kompmusiker Waylon Jennings och Tommy Allsup, medan övriga tog turnébussen. Valens hade aldrig flugit i ett sådant plan förut och frågade om han fick ta Allsups plats. De singlade slant och Valens "vann". The Big Bopper hade fått influensa och Waylon Jennings erbjöd honom därför sin plats i planet, så att han skulle få komma fram snabbare för att vila. I stället blev det den eviga vilan. De som egentligen skulle haft flygstolarna fick leva.

Sådana historier får mig att tänka på hur ofta man kan ha varit en hårsmån ifrån olyckan, men undkommit den tack vare små detaljer som varit på ens sida i ögonblicket. Eller handlingar man själv utfört utan att vara medveten om dess betydelse. Det fungerar naturligtvis även åt andra hållet: alla bra saker som hänt en, alla älskade människor man träffat men som man lika väl kunde ha missat för alltid. Och allt bra som man faktiskt har gått miste om, men lyckligtvis aldrig kommer att känna till. Det blir snabbt för mycket att ta in när man tänker i dessa banor.

Jag vet åtminstone ett tillfälle då kan jag ha lurat döden. En trafikolycka 2014. Det var smällkalla vintern och glashalt. En förbipasserande man hjälpte mig från olycksplatsen och konstaterade att jag hade haft en osannolik tur. Hade hastigheten varit bara lite högre, hade jag kanske vält över ett broräcke och genom isen. Hade bilen landat bara någon decimeter längre åt höger hade den krockat med en massiv trädstam. I stället föll allt så lyckligt ut att jag inte hade en skråma på kroppen.

Jag vill inte tro på ödet. Det är alldeles för förslappande att göra det, ett sätt att frånsäga sig ansvar för sitt liv och tillvaro. Men när alla om och men, kanske och varför bryter loss hjärnan i ett miljardbitarspussel, skulle det vara ganska skönt att förlita sig på en tanke om att allt redan vore förutbestämt.

För vad är egentligen mest skrämmande; tanken på hur lite vi styr, eller hur mycket vi styr?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.