Schack går i svart och vitt. Det kan man inte säga om livet, men i övrigt är det gamla krigsspelet en god metafor för livets förgänglighet. Hur påverkas hela planen av ett enda drag som man gör, och hur stora konsekvenser får det för spelet i längden? Det är sådana frågor som avhandlas i Chess på SäffleOperan – en allt igenom sprakande föreställning.
Det är VM i schack 1986. Till den italienska staden Merano anländer två finalister. Amerikanske Freddie Trumper (Jonas Wåhlin) har rockstjärnestatus i schackvärlden och är den rike och berömde diva man kan förvänta sig därefter. På andra sidan brädet – både bokstavligt och bildligt – har vi Anatolij Sergijevski (Joel Zerpe), som representerar Sovjetunionen. Han kommer från betydligt enklare förhållanden, fattig och håller låg profil, men är likväl så rysligt skicklig att han kan ge Trumper motstånd att räkna med. Han tävlar inte bara för sig själv, utan blir en sorts symbol för hela öststatens hopp att kunna hävda sig mot bjässen i väst.
Framgångens baksida
Men det är inte bara vid schackbordet som krig utspelas. Även om VM ska fungera som ett sätt att ena nationerna, kan ingen blunda för att Kalla kriget ännu pågår i Östeuropa och det visar sig bli omöjligt att hålla politiken borta från spelet. Ändå är det ingenting jämfört med de krigsförklaringar som sker privat för Freddie och Anatolij. Om otur i spel betyder tur i kärlek, verkar det åtminstone i detta fall även gälla tvärtom. Hemma i Moskva väntar Anatolijs hustru Svetlana (Jenny Norén), bitter och sviken efter att i många ha reducerats till en maka och mor på golvet så att han kan förverkliga sin schackdröm. Med i Merano är Freddies flickvän Florence (Elisabeth Rustad), som är rejält less på hans arrogans och allmänt sunkiga beteende. Redan på flygplatsterminalen knakar deras förhållande i fogarna – och det lindras inte av attraktionen som förbjuden men oemotståndlig växer fram mellan Florence och Anatolij. Tävlingen är en cynisk värld, framgången en förrädisk vän och varje drag har sitt pris – vad är man villig att offra för att vinna något annat?
Solister i högsta klass
Ämnena i Chess är stora och universella, men intrigen som sådan är egentligen ganska tunn, lämnar vissa luckor och kan sammanfattas i ett fåtal meningar, om man vill. Det är en musikal som framför allt bärs upp av musiken. Läser man Björn Ulvaeus och Benny Andersson förväntar man sig kvalitetsmelodier, och där lämnas ingen besviken. Låtar som Lämna inga dörrar på glänt, Vem ser ett barn, Jag vet vad han vill, One Night in Bangkok (som dock enbart vävs in som kort bakgrundsmusik i denna uppsättning) och naturligtvis Anthem har blivit hits även utanför musikalens ramar, och det går inte att säga annat än att de framförs oklanderligt. Söktrycket till de fyra huvudrollerna var enormt och jag tror inte att någon besökare kommer att ifrågasätta att Säffleoperan valde de bästa kandidaterna. Jonas Wåhlin lyser som den utåt så kaxige men i grunden så sårbare stjärnspelaren Freddie; en roll vars känsloregister spänner över flera oktaver. Elisabeth Rustad är inget mindre än magnifik som Florence, musikalens mest mångfacetterade karaktär som trots sin integritet och sitt mod går mellan flera lika destruktiva situationer på varandra. Hon sjunger så att taket lyfter och är lika magnetiskt närvarande i varje scen.
Nerverna utanpå
Jenny Noréns övergivna Svetlana är en något mindre huvudroll, men intrycket hon lämnar är stort. Solonumret Han är en man, han är ett barn, där hon brottas med känslan av att ha förlorat sig själv när hon så länge bara varit stöttepelare åt någon annan, är en av föreställningens starkaste scener. När hon sjunger ut i sorgset raseri att "våldsam är vreden hos kvinnan som ratas", vibrerar det i stolsraderna.
Och så har vi Joel Zerpe. Av många besökare och recensenter dömd att jämföras med Tommy Körberg, men det är helt orättvist. I mitt hjärtas land (Anthem) – om en lika äkta som komplicerad kärlek till fosterlandet – gör han till sin egen och till publikens gemensamma ståpäls. Lika ärligt är hela hans porträtt av Anatolij, en man som balanserar på toppen av sin dröm men kan rasera hela tillvaron på vägen.
Kända Säffleprofiler
Inte minst för lokalpubliken är det kul att se Säfflesönerna Kaj Hagstrand och Thomas Kihlström imponera både i sång och agerande i rollerna som Domaren respektive KGB-övervakaren Molokov. De är något utav föreställningens yin och yang. Domaren – en glittrig uppenbarelse som hämtad från Eurovision song contest – ska få deltagarna att helt sugas in i schack-VM:s glamorösa, sorglösa bubbla, medan Molokov är den hårda slägga som slår med påminnelsen om kriget som pågår i verkligheten utanför.
Kollektiv bragd
Urstarka solister i all ära: en musikal är en helhetsupplevelse och sällan starkare än sin svagaste länk. Jag hör inte en sur ton från vare sig ensemble eller orkester (ledd av kapellmästare Nils Lundström), och precis som i SäffleOperans två senaste uppsättningar Spelman på taket och Annie är ljus (Jakob Larsson har gjort det igen!) och dekor halva upplevelsen. 80-talsvibben är stark (även om Sovjet dröjer sig kvar i 50-talet), med ett frosseri i axelvaddar, pumps och byxdressar, och scenografin förflyttar handlingen raskt mellan hotellrum, barer och snöig gränd. Både på och bakom scenen känner man igen många Säfflebor i produktionen, och det är härligt att se att man även i denna braksuccé (i princip slutsålt långt innan premiären) som väckt intresse från långt håll har tagit vara på de talanger som finns på hemmaplan och som faktiskt har gjort SäffleOperan till vad det är.
Finns det någonting att klaga på i Chess? Det skulle i så fall vara att det är för få föreställningar, trots förlängning (man hade gärna haft 32 – som pjäserna på ett schackbräde – hellre än 28). Den som inte redan har köpt biljetter kommer tyvärr få svårt att se den. De som redan har sina platser kan skatta sig lyckliga. Två stolar är reserverade varje föreställning, i fall en viss duo skulle dyka upp. Om de gör det, tror jag att de också kommer att känna sig lyckliga efter en tripp till Säffle.