"För att hitta karaktären måste man hitta sig själv"

Likt Stålmannen/Clark Kent har Thomas Kihlström två roller i sin hemstad. På vardagarna är han busschaufför, och på helgerna är han musikalartist på SäffleOperans scen. Rollen som KGB-agenten Molokov i Chess liknar inget som han tidigare har gjort, men har gett många insikter.

– Man måste alltid ha samma tajming, oavsett om man ska leverera skratt eller ett slag i ansiktet.

"Är det självaste Molokov? Jag ska se dig den 8:e november!"

Thomas Kihlström hinner inte sätta sig med kaffekoppen förrän flera kafégäster har kommit fram för att prata om Chess. Det är bara roligt, tycker han – och lite överväldigande.

– Responsen från publik har varit fantastisk. Även recensionerna har varit över förväntan.

Ända sedan repetitionerna startade har det varit mycket långa och många arbetsdagar för en som även har ett annat yrke till vardags.

– Det blir fem, sex timmars sömn per natt. Det gäller att inte boka in någonting förrän efter första helgen i december.

Liten showman

Kärleken till att sjunga och stå på scenen är så gott som livslång. Första framträdandet som Thomas gjorde inför publik var på den i år bortgångne Kjell Ohlsons allsångsvagn på torget innan jul när han var fyra år.

– Jag minns inte hur det gick till, men plötsligt blev jag uppdragen på scenen och sjöng Jag drömmer om en jul hemma.

Inhoppare

Efter det följde diverse spexsammanhang, körsång och rockband under hela skoltiden. På SäffleOperan satte Thomas sin fot 1993, men som scenbyggare i föreställningen Rövarna. En ensemblemedlem hoppade av och plötsligt stod Thomas som ersättare. Sedan dess har det blivit 19 uppsättningar. Den första större rollen var som Mr Bumble i Oliver 2007.

– Men det var fortfarande på en mer amatörmässig nivå. Den första "riktiga" roll jag fick var som Byfånen i Huckleberry Finn. Då hade jag min första egna solosång.

Sångpedagog

Att kalla Thomas för amatör vore dock att fara med osanning. Han är utbildad sångare och sångpedagog som har bedrivit undervisning i flera år, samt har återkommande uppdrag som bland annat begravningssångare. En period var han inne på att söka en karriär som musikalartist på heltid, men levnadssättet som det för med sig avskräckte.

– Det är högt tryck i branschen, man får flytta runt och ha vassa armbågar – sådan är inte jag som person. Däremot tackar jag ja till de förfrågningar jag får.

Två sidor av samma mynt

Under åren med Mattias Palm som regissör på SäffleOperan fick Thomas Kihlström allt större och större roller. Från Clocksworth i Skönheten & Odjuret till Franz Liebkind i The Producers och inte minst Alfred P Doolittle i My Fair Lady – en roll som han gjorde så bra att flera av Säffle-Tidningens läsare tyckte att han borde ha utsetts till årets Säfflebo. Gemensamt för dessa roller är att de är komiska, varma och lättsamma – om än inte okomplicerade – karaktärer. Det är ett mönster som Thomas har brutit rejält med rollen som Molokov – en roll som han blev headhuntad till av producenten Tobias Norelius.

– Molokov har inte en komisk ådra i sig och jag har aldrig spelat något liknande. Jag visste från början inte om jag skulle tacka ja, om jag skulle klara av det. Samtidigt var det väldigt lockande för det är ju en väldigt sångdriven roll.

Det var inte förrän under solisternas audition som han i samtal med regissören Johan Hwatz bestämde sig för att våga. Att ta sig an det allvarsamma och hårda har varit ett nytt uttryck att gestalta, men har inte varit så utmanande som han först trodde.

– Det är ofta hårfin skillnad mellan det tragiska och det komiska.

Barn av sin tid

Molokov beskrivs av Thomas som "en kommunist ut i fingertopparna", men han har ett hjärta i kroppen – frågan är var det sitter. Livet har tagit den väg för honom att jobbet är allt han har och yrkesrollen det enda som han identifierar sig med.

– Jag vill inte säga att han har en "ond" personlighet, utan det handlar om den form han är stöpt i. För mig har det hjälpt mycket med Molokov att jag är en historienörd och vet mycket om hur Sovjet var under kommunismen. Man kan inte ha 2019:s inställning till världen i den här föreställningen.

Är det lättare att förmedla glädjen i att stå på scenen när det är just en glad och komisk roll, jämfört med en allvarsam, sträng eller rentav ond?

– Svår fråga! Men jag tror att oavsett hur långt ifrån dig själv karaktären är, måste du lägga en bit av dig i den. Molokov och till exempel Alfred P Doolittle är ungefär så långt ifrån varandra som de kan vara men det är ingen större skillnad i arbetet jag gör med dem. Man måste alltid ha samma tajming, oavsett om man ska leverera skratt eller ett slag i ansiktet. Jag ställer mig också samma frågor: varför är han så här? Vad har han varit med om? För att hitta karaktären måste man hitta sig själv, fråga sig vad man hade gjort i samma situation.

Det låter som att man även lär känna sig själv rätt mycket?

– Det gör man verkligen. Sina styrkor och svagheter, för att ta till en schablon.

Mycket handlar om att våga bemöta sina jobbiga känslor och bejaka sin egna sårbarhet.

– Det är något som de flesta killar har svårt med – även i dag. Det behöver fler lära sig. Man vet heller inte om sina styrkor förrän man behövt plocka fram dem.

Men man är aldrig ensam om att skapa sin karaktär. Samspelet med kollegorna styr resultatet. Med andra kollegor hade det blivit en annan Molokov.

– Det stärker självförtroendet, när man märker att man kan bolla med proffsen. Det ger också lite att hänga i att flera av dem har spelat Chess tidigare.

Även om det var långt ifrån självklart för Thomas att ta sig an rollen, verkar det ha varit desto tydligare för flera andra. Redan på festen efter premiären av fjolårets Spelman på taket frågade Mattias Palm Thomas om han skulle vara med i Chess.

– "Du gör Molokov, eller?". Han är en smart man, och en god vän. Han har betytt jättemycket för mig, och för hela SäffleOperan. Det var nog ingen som för tio år sedan trodde att vi skulle spela Chess, eller Disney.

Säfflebornas estrad

SäffleOperan har haft några verkliga succéår på senare tid, och biljettförsäljningen till Chess slår alla rekord.

– Det är något fascinerande med den här lilla pärlan, som säljer 13 000 biljetter i en kommun med 15 000 invånare, säger Thomas Kihlström.

Som trogen medlem av "innersta kretsen" i över 20 år, vet han vad teatern har förmåga till. Men det styrs av resurser i form av både folk och pengar. Vad framtiden bär i sitt sköte för hans andra hem, ser han fram emot att upptäcka. Att verksamheten bärs upp av lokala eldsjälar, tycker Thomas är och bör förbli A och O för teaterns hjärta.