Många idrottsgrenar som i dag inte alls förknippas med Säffle har en gång haft egen förening här. Det gäller bland annat hastighetsåkning på skridskor, cykel, kanot, handboll, bandy, gång och – jodå – backhoppning.
Det fanns en gång en hoppbacke i Säffle. Tävlingarna lockade ofta stor publik. Inte minst gällde det när backen invigdes. Då fanns tusentalet Säfflebor på plats.
Det mesta av arbetet hade skett 1932. Några entusiaster med fanjunkare Edward Ellison i spetsen hade kämpat hårt för att Säffle skulle få en hoppbacke, visserligen inte av det större slaget, men ändå tillräckligt stor för att det skulle kunna tränas och tävlas. Det första som man fick ta itu med var att hitta en lämplig plats. Det behövdes ju terräng som erbjöd naturlig nivåskillnad. Man fastnade till sist för två alternativ – ett i Sunsa och ett vid Säfflekorset.
Det sistnämnda namnet är borta sedan länge, men platsen ligger i hörnet av Säterivägen och Smältaregatan. 1932 var det ännu obebyggd mark runt den lilla kulle som skulle bli platsen för hoppbacken.
Säffle köpings kommunalnämnd var positivt inställd till projektet och upplät utan kostnad mark för ändamålet.
Helt avskrivna var dock inte tankarna på en större backe i Sunsa.
- En större backe blir väl aktuell först i en framtid då vi fått fram en ordentlig stab av hoppare, som på allvar kan ta upp konkurrensen med utombys-förmågorna. Då blir Sunsa-projektet aktuellt, skrev Säffle-Tidningen.
Flera eldsjälar drev på
Med klartecken för markanvändningen satte Sifhällas skidsektion igång. Man konsulterade Skidfrämjandets backexpert Oskar Bomgren, själv duktig hoppare runt förra sekelskiftet. Ritningar till hoppbacken ordnade ingenjör Erik Löfgren och arbetet kunde sättas igång.
Det var två byggen som skulle klaras av, dels själva hoppbacken, dels en läktare för publiken. Den sistnämnda skulle kunna ta emot 150 till 200 åskådare.
Byggmästare blev Valfrid Johansson med biträde av Lars Nordström och John Ellison. Arbetet med underbacken sköttes av Lars Nordström, Holger Nordström, John Ellison och Edgar Ellison. Kontrollant och ledare för projektet var Edward Ellison.
I slutet av december 1932 var allt klart. Det var bara ett problem. Det saknades snö. Invigningen fick vänta.
I slutet av januari kunde i alla fall en ”provåkning” genomföras och då hade man besök av hoppare från Arvika och Grums förutom att några egna förmågor deltog. Detta test utföll till belåtenhet och man kunde börja planera för invigning.
Vädergudarna var uppenbarligen inte välvilligt inställda. Först den 7 mars kunde Säffle-Tidningen berätta om den högtidliga invigningen, som hade ägt rum två dagar tidigare.
En snöstorm rasade
När funktionärer och deltagare samlades vid sjutiden på tävlingsdagens morgon för upprop hade vintern infunnit sig med besked.
- En veritabel snöstorm rasade och kölden kändes både skarp och bitande, skrev lokaltidningen. Man kunde endast göra sig den reflexionen att det hela nog kommit för sent och icke alls passade den dagen. Men däråt var ju inte att göra.
Först skulle det tävlas i längdåkning, dels en tremil för herrar, dels 10 kilometer för damer och dessutom 15 kilometer för juniorer. Starten gick redan klockan 8 på morgonen.
Trots snöstorm blev det en lyckad tävling.
Dagens höjdpunkt skulle emellertid komma lite senare. Vid 14-tiden skulle hoppbacken invigas.
Naturligtvis hölls det tal. Sifhällas ordförande Robert Nordström tackade alla som hade bidragit till att anläggningen blivit verklighet. Sedan skulle Hans Dyster-Aas, skogschef och vice VD på Billerud och ägare till Sunds herrgård, hålla invigningstalet.
- Backåkningen, som vi nu stå i färd att bevittna, utvecklar mod och oförskräckthet i förening med en väl balanserad och vacker kroppsföring.
Lockade ungdomen
Dyster-Aas var emellertid lite bekymrad över att idrotten i väl hög grad lockade ungdomen från ”mera materiella och intellektuella uppgifter”, men att man om man ser fördomsfritt på detta måste erkänna att det är bra att ungdomen i tider av svår arbetsbrist söker sig till idrotten.
- Ungdomen behöver något som kan hålla livsmodet uppe. Sund idrott håller ungdomen frisk till kropp och till sinne och när arbetstillfällen erbjuds kan ungdomen hugga in med bibehållna krafter.
Han betonade att Säffles nya hoppbacke var liten och anspråkslös och inte hade som syfte att skapa världsmästare och inte ens länsmästare, men om den kan bidra till att höja intresset för skidsport och skapa livsglad och stark ungdom så har den fyllt sin uppgift. Och med de orden förklarade Hans Dyster-Aas hoppbacken invigd.
Efter att Säffle arbetarekommuns hornorkester spelat Du gamla Du fria kunde invigningstävlingen inledas.
Längsta hoppet var 12 meter
Ett 50-tal deltog i tävlingen som omfattade tre klasser: Över 18 år, 15-18 år och under 15 år. Säffle-Tidningen konstaterade att ”fallprocenten var förbluffande ringa”. De flesta klarade med andra ord att hålla sig på fötterna trots kärvt före i backen och hård motvind.
Nu var väl inte hopplängderna speciellt imponerande. De låg för de flesta mellan 10 och 11,5 meter. Dagens längsta hopp var 12 meter.
Man räknade med att hopplängderna vid bra förhållanden kunde bli upp till 16 meter, vid glansföre till och med avsevärt längre.
De flesta lokala deltagarna hittade man förstås i yngsta klassen. Bland dessa unga pionjärer kan nämnas Erik Löfgren jr, Torsten Larsson, Åke Hellstrand, Nils Bondfeldt, Douglas Hagby, Erik Bergström, Göte Ryhr, Olle Nilsson, Lars Erik Larsson, Lasse Bystedt, Bo Dyster-Aas, Erik Nordén, Våge Kristoffersson och Arne Jakobson.
Bäste hemmahoppare i vuxenklassen blev Erik Westman.
Det var som sagt ingen stor hoppbacke som togs i drift. Tornets höjd var sex meter. Två meter i markplanet hade byggts in för att kunna användas som förråd och omklädningsrum. Priset för hoppbacken blev cirka 2 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 65 000 kronor. Mycket arbete gjordes naturligtvis ideellt.
Hoppbacken kom att användas åren som följde, men intresset begränsades förstås en del av de begränsade hopplängderna. Enligt uppgift skall hoppbacken ha rivits på 1950-talet.
Sven-Erik Dahlström