Världens bästa och sämsta tjuv

Böcker
PUBLICERAD:
Rent teoretiskt skulle jag kunna bli en framgångsrik tjuv. I helgen begick jag en stöld värdig en spionfilm. Förutom att det ju inte var meningen.

Jag hade glädjen att vara på Värmlands Bokfestival. Programmet var nästan lite för bra och jag fick sicksacka mig genom folkmassan för att skynda mig från den ena scenen till den andra. Jag struntade i att äta lunch eller köpa kaffe. Det hade jag inte tid med, köerna var för långa och programpunkterna för många. Dessutom hade jag ätit en sen frukost och tänkte att jag skulle stå mig. Ja, jag borde känna mig själv bättre.

Jag blev förtjust när jag upptäckte att en personlig favoritillustratör skulle framträda mot slutet av dagen. Det var precis så intressant, trevligt och roligt som jag trodde – även om jag hade blivit ganska trött, rätt hungrig och väldigt kaffesugen. Efteråt tittade jag i hans nya bok, bestämde mig snart för att köpa den och hade en trevlig pratstund med upphovsmannen i samband med signeringen.

När jag kom hem på kvällen, glad i hågen efter att ha vräkt i mig en pizza och en XL-kaffe, skulle jag läsa min nyköpta bok. Jag slog upp pärmarna och ville titta en gång till på den färska signaturen på försättsbladet. Döm min förvåning när den inte fanns där. Jag vände på boken och på omslaget satt en tejpad post it-lapp med texten "BLÄDDEREX".

Ridå.

I min kasse låg även den bok jag faktiskt hade köpt, så det var ännu värre än att jag hade förväxlat den med blädderexemplaret. Jag hade stulit den sistnämnda. Under min pratstund med författaren lyckades jag – kanske med förslöade sinnen av närings-och koffeinbrist – glömma att jag fortfarande höll i blädderexet, när jag även tog emot mitt köpta exemplar och gick iväg med bägge två. Hur det passerade obemärkt mitt framför ögonen på många andra besökare – som också ville titta i blädderexet – och författaren själv, får jag aldrig veta.

Omedvetet hade jag gett mig själv en två för en-deal, om man vill tolka det välvilligt. Men det ville inte jag. Jag skämdes något otroligt och såg bilder framför mig av hur jag skulle skrivas på alla bokförlags svarta listor och min tidning hamna i trubbel.

Jag må vara en simpel tjuv, men jag är åtminstone en ärlig och högst ofrivillig en. Bokmässan hade stängt sedan länge så det var ingen möjlighet att åka tillbaka med boken. Jag sökte febrilt efter författarens kontaktuppgifter, och det kändes som att jag gick in på varje nätträff på hans namn utan resultat. Mitt sista hopp var hans officiella facebookkonto. Jag skrev ett meddelande om vad som hade hänt, att jag bad så hemskt mycket om ursäkt och att jag antingen skulle betala för boken (en mycket fin en som flera nära och kära säkert skulle gilla) eller, om han föredrog, skicka den med post. Kanske är författare rädda om sina blädderex och vill återanvända dem, vad vet jag. Svaret kom snabbt:

"Åh, gudars vad bra att du hörde av dig! Jag la upp på Facebook också för att hitta vem som fått med sig den. Trodde först att det var någon som fått recensionsexet signerat av misstag. Pilla loss tejpen om det går och ge den till vem du vill, den är skadad i ryggen så vill inte sälja den. Ha det gott!"

Ett kvitto på två saker som jag egentligen redan visste. Att det är dumt att skippa lunch och kaffe. Och att ärlighet varar längst.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.