• idag
    11 juli
    18°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    12 juli
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    13 juli
    19°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    14 juli
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      2.6 mm
  • onsdag
    15 juli
    17°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      3.0 mm

Pojkarna som spelar på mina hjärtesträngar

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Länge levde jag i villfarelsen att jag inte kunde spela gitarr. Nu lever jag i den korrekta uppfattningen att jag inte kan spela gitarr. Men jag sörjer inte. När en dörr stängs, öppnas ett fönster.
Sidney – instrumentet som ändrade om spelreglerna för krönikören.
Foto: Marina Johansson

De flesta av oss har väl, i någon mån, en missförstådd Jimi Hendrix inom oss? En rockstjärnedröm? Eller åtminstone lägereldstrubadur, tänker kanske den mer ödmjuke.

När jag var barn spelade jag fiol. Särskilt bra blev jag aldrig, även om jag till ackompanjemanget av mina föräldrars lättade suckar kom förbi knirrknarr-stadiet och lärde mig spela rent och rätt. Att bli en virtuos fick vara sekundärt... eller kanske ottondärt. Den ambitionen hade jag helt enkelt inte, även om det hade varit coolt att upptäcka hur bra man hade haft potential till att bli. Jag var ganska nöjd med fiolen som en av många hobbyer och som en social grej, tillräckligt duktig för att ha en plats i Musikskolans sinfonietta.

Något annat instrument intresserade mig aldrig, trots att jag lyssnade på så många olika sorters musik. Att jag är en person som generellt hellre vill kunna lite om mycket än tvärtom, var förmodligen en bidragande faktor, liksom det förbaskade livspusslet. Det tar tid att lära sig spela ett instrument, och tid är en resurs som krymper alltmer för mig.

Att sjunga är däremot tidseffektivt. Det kan man göra även när man kör bil, diskar eller till och med promenerar (folk tittar, men det är gratis). Att jag älskar att sjunga och är tillräckligt bra för att få gig ibland var väl det som gjorde att jag till slut blev nyfiken på att lära mig ett nytt instrument. Det är väldigt praktiskt att kunna kompa sig själv vid behov. Det mest universella och dessutom portabla alternativet, är förstås gitarren. Men jag tror inte att personkemin stämmer för mig och gitarren, för som jag har försökt utan att någon ljuv musik uppstått mellan oss. Vi fick en tuff start när jag hade köpt nya strängar till mormors gamla gitarr och fått dem monterade, bara för att upptäcka att mina händer inte nådde om halsen. En vän var godhjärtad nog att skänka sin gamla skolgitarr som låg fint i mina pyttiga händer, men jag gav upp. Jag tror inte att vi är menade för varandra. Hur jag än tragglade blev det inte bra. Jag fick inte grepp (mentalt, alltså) om instrumentet och viktigare ändå: det var inte kul.

Det var då som Sidney kom in i mitt liv.

Nu tror du kanske att Sidney var en sådan där cool och världsvan musiklärare, som försörjt sig som musiker i San Francisco innan han återvänt till hemstaden för att sprida entusiasm till sina elever likt en björk spiller pollen på biltaken? Du har fel. Det var ännu bättre.

Sidney är en ukulele. Våra vägar korsades i en second hand-butik i Sunne. Jag hade egentligen köpstopp (mer som en principsak än att jag någonsin löpt risk att bli en shopoholist), men det begriper väl vem som helst att köpstopp upphör om man hittar en solgul ukulele med fodral och allt för 100 kronor? Jag döpte honom till Sidney, efter Poitier. Och jag svär att det klickade redan vid första anslaget. Ackord som jag kämpat förgäves med på gitarren satt nästan direkt. Jag flyttade snabbt fingrarna på dess lilla hals. Jag kunde ta med den överallt, till och med i en ryggsäck. Allt man kunde spela på en kompgitarr, funkade också på ukulele. Plötsligt kändes det som ett nöje och inte en syssla att spela. Kombinationen av lycka och triumf när jag kunde spela en hel låt – som inte var Lilla Snigel – utantill hade jag kanske inte känt sedan jag tog körkort.

Betyder det att jag är en ukulelevirtuos nu? Herregud, nej. Men det är roligt, och jag märker att jag blir bättre. Det är en bra start.

Nu har Sidney dessutom en bror. På min födelsedag fick jag Evert, en lite mer påkostad och avancerad ukulele. Min konsertpartner, kanske, om den dagen kommer.

Vänta, vad sa du? Att ukulele inte skulle vara rock'n'roll? Ursäkta mig: ukulele betyder "hoppande loppa". Har du någonsin sett Angus Young på en scen? Jag säger inget mer än så.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.