• idag
    28 okt
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    29 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    31 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    1 nov
    11°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Saliga äro de lättroade

Krönikor
PUBLICERAD:
Minns ni låten Take me to church av Hozier? Klart ni gör. "Min älskade har humor: hon är fnittret på en begravning", lyder första textraden, fast översatt till svenska då.

Det är en talande metafor, fnittret på en begravning. Det kan vara oväntat, kontroversiellt, störande – men kanske framför allt befriande. Förlösande. Jag tror att mycket få människor har skrattat på en begravning för att de tycker att det är kul att någon har avlidit, eller för att de vill förstöra. Det är kanske mer en sorts självbevarelsedrift och styrka, att man lyckas finna något roligt i en jobbig situation för att man behöver det som mest då.

Eller så försöker jag bara ursäkta mitt egna beteende. Just på begravningar har jag förvisso inte skrattat mycket vad jag kan komma ihåg, men jag är definitivt en person som plötsligt kan skratta rakt ut, rått och hjärtligt, utan att någon annan förstår vad som är roligt. Inte alltid jag själv, heller. Ett plötsligt minne som dykt upp på måfå, ett fult hus jag går förbi, någon som hade en rolig dialekt. Då är jag där med mitt skratt som skjutet ur en kanon. Eftersom mitt avslappnade ansiktsuttryck är ganska allvarsamt av naturen, blir nog kontrasten desto större. Hoppas att ingen tror att jag är psykopat. "Marina, ditt garv är som en käftsmäll" sa någon en gång. Jag tänker ta det som en komplimang.

Vad är det som kan vara så roligt? Tja, så sent som i dag skrattade jag till högt för mig själv i mataffären för att jag av någon anledning kom att tänka på uttrycket "stopp och belägg!". Ha ha, det låter ju jättelöjligt! Det småfnissade jag åt hela vägen tillbaka till redaktionen. En gång när jag hade tråkigt på bussen läste jag ett programblad som jag hade i ryggsäcken, men bytte plats på begynnelsebokstäverna i samtliga medverkandes för- och efternamn. Resultatet roade mig kungligt hela resan. Just när jag skrev detta kom jag ihåg ett särskilt roligt namn och spottade ut kaffet av skratt. Tur att jag drack långt ifrån tangentbordet.

Ett av få tv-program som jag följer är Masterchef Australia, alltså Australiens motsvarighet till Sveriges Mästerkock (och utan att vilja dissa TV4:s långkörare kan man säga att nivån "down under" tvärtom är högt ovanför). Efter varje eliminering i programmet dyker en liten epilogruta upp i vilken man får veta vad den deltagaren har gjort efteråt. Oftast står det saker i stil med att hen har startat ett eget kafé, kommit in på någon eftertraktad kockutbildning eller fått en lärlingplats på en inflytelserik restaurang. En gång stod det "han åker runt på marknader och säljer godis". Många av er kan nog hålla med om att det är lite roligt. Men min reaktion? Orimligt stark. Jag låg kvar i soffan och skrattade åt det hela kvällen och med hela kroppen. Ni vet när en brandpost läcker och vattnet sprutar okontrollerat? Det var mina tårkanaler just då, och träningsvärken i magen efteråt var värre än av de flesta träningspass jag gjort (nej, det säger kanske inte så mycket, i och för sig – det är bäst att jag fäller den kommentaren själv innan någon annan gör det).

Gränsen mellan komedi och tragedi är som bekant ofta hårfin. Många är de gånger som jag varit riktigt ledsen men pausat mitt eget elände genom att skratta hysteriskt åt något kul som jag plötsligt kom ihåg eller upptäckte i stunden. Och det är faktiskt där som jag vill påpeka hur mycket utav en superkraft denna egenhet kan vara. Återigen: självbevarelsedrift. Ett extraliv i spelet, en högre växel i motorn för att lyckas ta sig fram. Jag är tacksam för det, hur knäppt det än kanske verkar utifrån.

Om rynkor bara visar var ett leende har suttit, ser jag fram emot att bli ett mänskligt russin. Även om min skrattfrekvens så betyder att mina släthudade dagar redan är räknade. Å andra sidan ska ju ett gott skratt förlänga livet – eller hur?

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.