Corona ska man i möjligaste mån undvika, men jazzbacillen smittas man gärna av – inte minst om Second Line Jazzband står på scenen. I måndags hade Seffle Jazz Club sin första spelning med coronaanpassning, och glädjen hos både publik och band över att äntligen få njuta av livemusik igen gick inte att ta miste på.
Tradjazzbandet Second Line Jazzband från Göteborg är ett av de mest populära banden i sin genre, och det är lätt att förstå varför. Med genuin känsla och spelglädje, oerhörd skicklighet med instrumenten (och rysningsstämsång!) och väldigt mycket glimt i ögat trollband de publiken.
– Ett bättre sätt att nystarta säsongen på är svårt att tänka sig, säger Stig Andersson, ordförande i Seffle Jazz Club.
Publikfavoriter
Bandet bildades redan 1989, med tre originalmedlemmar kvar i sextetten, och har blivit stammisar i Säffle. Publiken var strax under den satta gränsen om 50 personer, och många kände på sig vilken härlig kväll det skulle bli.
– Det här är det bästa bandet som klubben har bokat.
– Underbart. Man blir ju så glad. Jazz blir inte bättre!
– Nu har du allt tur Marina, som får lyssna på riktig musik på jobbet!
... var bara några av de lovord som yttrades mellan applåderna.
Guldkant på vardagen
Och visst är det mäktigt hur medryckande musik kan få en att känna sig levande och uppåt – fastän det är en gråkall måndagskväll i oktober och fastän det pågår en pandemi i världen.
– Visst är det skönt? Livet är inte så illa. För en del är det illa, men för oss, som är här på hotellet, käkar räksmörgås och har det gött, är det väl ganska bra? menade trombonisten tillika sångaren och orkesterledaren Niklas Carlsson, som dessutom firade sin födelsedag på säfflescenen.
Gott och blandat-jazz
Han är en naturlig showman som med mycket humor och "spelevinkism" i mellansnacket lotsade publiken på resan genom jazzens värld. Bandet har sin tyngdpunkt i klassisk New Orleans-jazz och storbandsjazzens glansdagar, men bjuder på en kavalkad av hits ur de flesta sidor av genren och även ett och annat uppskattat "sidospår" med ett kliv i countryn eller bluesen. Publiken hade svårt att sitta still under till exempel Dollar Brands African Marketplace och den klassiska gospellåten Shine on me. I mer stillsamma låtar som Two sleepy people blev det tryckardans på hotellgolvet – och vilda västern-vibben var påtaglig i Bury me under the weeping willow tree, känd genom The Carter Family.
Louis Armstrongs Old man Mose is dead kom med en spännande anekdot om hur "Satchmo" skrev låten om ett barndomsminne då han upptäckte att granngubben var död.
– Louis Armstrong är ju nästan löjligt känd som sångare och instrumentalist, men kanske inte så känd i egenskap av kompositör, menade Niklas Carlsson.
Utan When the saints go marching in, är kanske ingen jazzkonsert komplett. Det var bokaren Bo Lennart Bjurströms önskelåt och den som fick avsluta den bejublade kvällen.
– Vi ska inte bli för långdragna, ni ska väl upp till arbetet i morgon, sa Niklas Carlsson – väl medveten om den höga medelåldern.
Bandet uttryckte sin tacksamhet över att kunna spela igen efter att konsertlivet länge stått still. Och den som inte fick nog av musiken kunde förstås ta med den hem till kammaren.
– En applåd är en applåd, det gillar vi, men pengar är fan inte dumt det heller så vi säljer cd. Det är ju omodernt i dag med cd, men det är ju jazz också.