• idag
    22 jan
    • Vind
      8 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.3 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    24 jan
    -1°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    25 jan
    -1°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    26 jan
    -2°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Skräck i form av en röd näsa

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ibland ser krönikören clownutstyrslar som får henne att undra varför inte alla människor har clownskräck.
Foto: Fernando Llano
Jag brukar säga att jag bara har rationella rädslor.

Ökande tolerans för skitsnack och lögner, normalisering av våld och illvilliga människor med för mycket makt. Detta är tyvärr en tid att vara rädd för just sådana saker; det visar inte minst upploppen i Washington D.C, senaste nytt i cirkusen som är USA:s president. Men just cirkus påminner mig om att jag faktiskt har en annan, mer irrationell rädsla.

Jag tycker inte om clowner.

Jag tycker verkligen inte om clowner.

En fobi i sann mening kan jag väl egentligen inte säga att det är. Jag har aldrig behövt gå i terapi eller så, eller blivit genuint rädd för en levande clown – i värsta fall bara känt ett starkt obehag, i bästa fall tyckt att den är trist. Jag vet såklart också att riktiga clowner är vanliga, harmlösa människor som jobbar med underhållning, även om jag personligen inte tycker att det är kul. Att det inte är professionella clowner som sprider skräck, bara folk som klär ut sig till det. Jag vet också att det finns clowner som gör mycket gott för andra, som organisationen Clowner utan gränser. Jag applåderar deras arbete. Men det kan inte hjälpas – jag tycker ändå att clowner är läskiga.

Jag tror att det helt enkelt handlar om att clownen signalerar för mig att man döljer något. En mask med ett påklistrat leende för att inte visa att man mår dåligt – eller i värsta fall är farlig och ett psycho. Att begå hemska brott under täckmanteln av en färgglad och glättig fasad är ju något som faktiskt återkommer regelbundet. Det är inte många år sedan som våldsamma ligor i clowndräkter härjade både i Sverige och i andra länder. Och vet ni vem John Wayne Gacy var? Ni får googla själva. Sen kommer ni aldrig mer att ifrågasätta min aversion mot clowner.

Jag tror att den alltid funnits med. När jag var barn och bodde i Åmål var det fest varje gång man åkte till metropolen Karlstad för att äta snabbmat och gå på bio – på ett ställe som visade flera filmer samtidigt! Då fanns två biografer i centrala Karlstad; en SF (numera Filmstaden) med McDonald's vägg i vägg, och en Sandrews med ett Burger King i samma byggnad. Jag ville alltid till Sandrews och Burger King. Förvisso var salongen där lite mysigare, och visst var det fränt för en förskoletjej med fäbless för prinsessor att det fanns ett bollhav med ett slott på väggen hos Burger King. Men framför allt innebar det noll risk att stöta på den förhatlige Ronald McDonald.

För sex år sedan råkade jag befinna mig på ett tivoli i Bosnien och såg med egna ögon hur en man i clowndräkt satte sig bakom en gammal rostig bil där han tog av sig gummimasken, avslöjade ett argt och härjat seriemördaransikte med blodsprängda ögon och halade fram en spritflaska som han halsade ur. Man kan ju bli traumatiserad för mindre. Jag var tvungen att tänka på alla hundvalpar jag någonsin sett för att gnugga bort den synen, som jag just plockade fram igen för mina läsares skull (ni behöver inte tacka mig, skicka mig bara inga clownbilder är ni rara).

Den här lätta clownskräcken kan kanske – som så mycket annat – spåras till tidiga barndomen.

När den gamla filmatiseringen av Stephen Kings roman Det – om ett ondskefullt, barnätande väsen som ofta antar formen av en clown med en röd ballong – kom på vhs, hyrde mina föräldrar den en kväll. Den skrämde nog mer slag på min far än han kanske ville erkänna just då. Efter filmen skulle han titta till mig och min syster som sov i mitt rum. Det måste ha varit marknad nyligen, för jag råkade ha en – gissa vad? – röd heliumballong. Samma sekund som pappa öppnade dörren, möttes han av ballongen som genom lufttrycket attackerade honom och for upp i hans ansikte.

Jag minns ännu skriket.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.