30-årsdagen som aldrig blev

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I onsdags skulle en kompis till krönikören ha fyllt 30 år. Men hen avslutade sitt liv vid 21.
Foto: Løvland, Marianne
Hej K.
I onsdags var det 30 år sedan du föddes.

Jag skäms fortfarande över att jag initierade födelsedagssång för dig i matsalen en gång, trots att du sa tydligt att du inte ville det. Det var dumt och respektlöst av mig. Jag ångrar det.

Jag hoppas att du har förlåtit mig för det.

Jag har, när allt kommer omkring, förlåtit dig för en långt värre sak.

Att jag inte kan fira dig i dag.

Du hade tusen sorger i dina hundvalpsögon och jag önskar att jag hade förstått i alla fall någon av dem tillräckligt mycket för att kanske kunna göra något som hade gjort skillnad.

Ditt skratt smittade av sig på alla trots att du inte hade någon egen glädje i det. Jag önskar att jag hade hört det.

Jag läste det på Facebook och kunde inte ta in det. Jag ringde H, som bekräftade att det var sant. Vad du hade gjort mot dig själv. Om en bråkdel av allt mörker som jag inte visste om. När vi lagt på satt jag på sängen och bara stirrade framför mig, jag vet inte hur länge. Jag hörde bara mitt eget blod susa genom venerna. Det var som att hela min själ behövde tömmas för att den här insikten skulle få rum. Sedan kastade jag mobilen i väggen med en kraft som jag inte visste att jag hade och skrek tills min röst tog slut. Min skräckslagne sambo satt bredvid mig hela natten där jag låg på sängen, och med händerna på mitt bröst försökte han hjälpa mig att andas normalt genom min ångest och gråt tills jag kunde somna.

Jag har förlåtit dig för det.

Marina Johansson
Foto: Alexander Lindhe

Jag saknar ditt skratt som var större än du själv.

Jag saknar ditt enorma rättvisepatos.

Jag saknar din genuina vänlighet och ditt fina sätt mot andra.

Jag saknar din entusiasm och obevekliga tro på framtiden – en framtid som du ändå inte tänkte vara del av.

Jag saknar din passion för Melodifestivalen och släktforskning, hur du dyrkade Molly Sandén och alltid åt kinderchoklad (jag köpte en låda till begravningen. De gick sådär ihop med salta tårar).

Jag saknar ditt uppriktiga intresse för andra och ditt engagemang i allt som du tyckte var viktigt.

Jag har så ofta undrat varför du själv inte var tillräckligt viktig för dig.

Världen hade behövt journalisten i dig. Jag hade behövt vännen i dig.

Jag hatar att jag inget kunde göra.

Jag hatar att jag inte förstod.

Jag hatar att allt är för sent.

Jag minns din väldigt högtidliga avskedshälsning när vi tog examen. ”Du får det att låta som att vi aldrig kommer ses igen!”, sa jag. Jag visste inte då att det var precis så det var. Att vi aldrig skulle ses igen. Det visste du, men sa inget.

Men kära vän, jag förlåter dig även det.

Däremot kommer jag aldrig att förlåta psykvården, som skrev ut dig från slutenvården morgonen efter att du sagt att du planerat din begravning.

Jag förlåter inte att du aldrig fick träffa en läkare, trots dina många försök.

Jag förlåter inte att vårdpersonalen aldrig kontaktade dina föräldrar.

Jag förlåter inte att det aldrig tecknades en vårdplan för dig.

Jag förlåter inte att vi har en psykvård i Sverige med så stora luckor att de vackraste själar faller ner genom dem medan de kryper fram på knä mot ljuset i en horisont de inte ser – bara anar att den finns.

För min övertygelse är att du egentligen inte ville dö. Du orkade bara inte leva.

På vad som borde ha varit din 30-årsdag skänkte jag en summa till Suicide Zero i ditt namn. Och åt ett kinderägg.

Du fattas mig.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.