"Gör vad du vill, bara du är snäll"

Hon beskriver sig som en adrenalinjunkie, presterar som bäst när schemat är fulltecknat och älskar relationsbygge mer än något annat. Nina Andersson är en säffleprofil som syns och verkar i alla möjliga sammanhang – precis som hon vill ha det.

– Jag får min energi av att vara med där saker händer.

Allt började med hästar. Nina är uppväxt på en hästgård utanför Karlstad och hennes talang och driv gav henne en plats i landslaget för hästhoppning när hon var tonåring. Kärleken till djuren födde ett engagemang och en envishet som smittat av sig på allt annat hon sysslat med sedan dess.

– Hästar är ett fantastiskt intresse för man kan inte fuska. Man måste vara där och göra allt ordentligt, även de dagar då man skulle vilja ligga kvar i soffan. Djur överhuvudtaget är karaktärsdanande på det sättet – och man får tillbaka att de älskar en villkorslöst.

Alla kan vara med

Hennes föräldrar är drivna föreningsmänniskor och det fick Nina med sig i modersmjölken.

– Föreningsliv är så nyttigt för barn. Det föder ett engagemang som man sedan har med sig hela livet, fast det kanske byter sammanhang. Jag har lärt mig att ingenting kommer gratis, men också att det blir väldigt roligt när alla är med och bidrar till någonting. Sedan kanske inte alla kan eller vill göra lika mycket, men det spelar mindre roll. Bara en sådan sak som att vara den som kokar kaffe är att bidra med något viktigt.

Det bästa av mycket

Nina pluggade juridik i unga år, men studierna blev aldrig det enda ben som hon stod på.

– Tack för att det finns omtentor säger jag bara, för det var så mycket annat som kom i vägen.

Hon utbildade sig till bartender genom att jobba på studentpuben, och säsongsjobbade på skidanläggningen i Branäs. Nina hittade i unga år även sitt politiska driv, bland annat som ordförande i MUF som hon gick med i som 14-åring.

– I mitt barndomshem diskuterade vi ofta samhällsfrågor, men aldrig partipolitik. Jag har aldrig vetat vad mina föräldrar röstat på, utan jag fann Moderaterna själv.

Blev säfflebo

Till Säffle, närmare bestämt Gillberga, kom hon 2000.

– Det var för kärleken, förstås. Mina barns far bodde här.

De separerade när barnen ännu var ganska små. Möjligheten fanns att flytta tillbaka till Karlstad, men Nina hade rotat sig i Säffle och valde att bo kvar.

– Jag hade fått ett nätverk här. Sen tror man lätt att man kan komma tillbaka till det liv som var förut för att man flyttar tillbaka, men det gör man sällan.

Det följde några hektiska och lärorika år, då Nina provade på att göra allt möjligt yrkesmässigt och som samtidigt gav henne mesta möjliga tid med barnen. En period pendlade hon ända till Mellerud, där hon jobbade som ridinstruktör.

– Det hade aldrig gått utan mina barns helt fantastiska farmor och farfar.

Djurens kraft

Hon har också bland annat jobbat på grisgård och hållit i kurser i islandshästridning. En period arbetade hon med att bygga upp ett nytt ridhus i Åmål, som senare ledde till jobb på ett HVB-hem i samma kommun. Ett tvärt kast kan tyckas, men för Nina är den röda tråden självklar.

– Det handlar om att coacha människor, oavsett om det gäller att sitta på en hästrygg eller något annat. Egentligen har det mesta jag jobbat med handlat om det på ett eller annat sätt.

Under tiden på HVB-hemmet fördjupades hennes kärlek till djur och engagemang för utsatta människor. Hon glömmer aldrig upplevelsen av att ta med unga tonårsflickor från HVB-hemmet till stallet.

– Det är 13, 14-åringar som varit med om saker som barn aldrig någonsin ska behöva uppleva. Men med hästarna blev de som småflickor igen, bekymmersfria och lekfulla. Och man kan gråta ut i en hästman om man behöver. Djur ifrågasätter inte och kräver inga förklaringar. De finns bara där.

Ett tag blev det för mycket hästliv, när det bara blev jobb. Men på senare år har Nina återfunnit glädjen i att ha det som hobby och träna barn på helgerna.

– Div 3 på häst är som knattefotboll och allra roligast. Det är det som är på riktigt; genuin glädje för idrotten. Jobbar man med de minsta så minns man varför man började. Nervösa föräldrar, förvirrade barn, rosetter och glitter.

Ny ordförande

Politiken tog hon en lång paus ifrån när barnen var små, men återupptog på senare år och är numera ordförande för Moderaterna i kommunen. Inför förra valet frågade partikollegan Fredrik Larsson om hon inte ville engagera sig igen.

– "Okej då, jag kan väl ta någon liten roll" sa jag och så slutade det med att jag blev ordförande. Det är så det brukar låta för mig, haha! Jag säger ja innan jag tänkt igenom saker. Men är mitt schema fullt får jag mer gjort än när det är halvfullt.

Det kan förklara varför Nina även är vice ordförande i Teknik-och fritidsnämnden i Säffle och Åmål samt Medborgarskolan i Värmland/Örebro. Bland annat...

Var får du all energi ifrån? Jag blir matt bara av att skriva ner allt det här.

– Haha! Jag får energi av att vara med där det händer saker. Ligger jag hemma på soffan mår jag snart psykiskt dåligt. Det händer att min dotter säger att "snälla mamma gör nånting, jag vill kolla på Netflix!" när jag är mer umgängessugen än vad hon är.

Bäst mår hon av att känna att det hon gör har betydelse för någon annan.

– Men jag är absolut ingen helig Maria för det, jag gör det ju för att det ger mig själv energi och glädje också.

Bort med gubbigheten

Som kvinna i 40-årsåldern sticker hon ut i det lokala politiska klimatet – tyvärr. Om det är något som Nina önskar sig är det en bredare representation av Säffles befolkning i politiken.

– Det är lite gubbigt, som i vilken kommun som helst. Vi skulle behöva ha större köns-och åldersspridning i säfflepolitiken, och fler utrikesfödda. Det politiska styret speglar inte demografin. Men jag upplever att det är ett väldigt trevligt och respektfullt klimat inom politiken i Säffle och det ska vi vara väldigt stolta över och rädda om. Inget "lilla gumman" där inte!

Att många tycker att politik verkar tråkigt, kan hon inte förstå.

– Det är ju vardag! Allt i vår vardag och i våra liv har ju med politik att göra, ända ner till vattnet i kranen. Precis som medlemmarna i en förening skapar den förening de vill ha, skapar invånarna den kommun de vill ha. Om man själv inte engagerar sig alls, ska man inte stå bredvid och gnälla sen. "Staketryttare", som vi säger inom hästsporten. De som bara står bredvid och säger hur andra borde göra, utan att själva bidra.

Samma som "baksäteschaufförer"?

– Precis – och det är det värsta jag vet!

Politiken har gjort att hon slängts in i saker som hon aldrig trott att hon skulle ha varit med om – vilket både är häftigt och berikande och tvingar en att utveckla skinn på näsan.

– Ganska mycket skäll får man också ibland. Man kan bara göra sitt bästa utifrån eget tyckande. Mina föräldrar sa alltid att "gör vad du vill med livet, bara du är snäll". Det har jag tagit med mig både till mig själv och mina barn.

Politiken är ändå bara en bisyssla. Större delen av dagarna tillbringar Nina på sitt jobb som projektledare på Arbetsmarknadsenheten.

– Det finns inget annat jobb som lärt mig så mycket som detta.

Hur mycket påverkar pandemin folks tankar kring arbete och utbildning?

– Jättemycket. Utvecklingen framåt begränsas mycket av pandemin, och nedmontering av Arbetsförmedlingen har varit en katastrof. De som stod långt ifrån arbetsmarknaden redan innan har förskjutits ännu mer. Däremot är det fantastiskt att se alla som vågar söka utbildning och nya vägar nu, även i högre ålder.

En annan utmaning som har med corona att göra är den stora grupp människor som lider av att vara permitterade. För den som identifierar sig starkt med sitt yrke och sitt jobbsammanhang, kan det kännas som att jaget försvinner av att gå hemma.

– Jag relaterar starkt till det, för när jag slutade tävla med hästarna försvann en stor del av min identitet. Jag hade alltid varit "Nina med hästarna" och nu visste jag nästan inte vem jag var. Jag förstår hur viktigt det är att aldrig bli sitt arbete, hur mycket man än kanske älskar det.

Föreningar som folkhälsa

Det knyter också an till hennes passion för att motverka psykisk ohälsa – och även här kommer förenings- och idrottsmänniskan in i allra högsta grad. Tanken på att de gamla eldsjälarna kanske inte kommer tillbaka efter pandemin på grund av ålder, och vilka som i så fall ska ersätta dem, är ett hot mot såväl psykisk som fysisk och social hälsa.

– Säffle har enormt många föreningar för kommunens storlek, och det går inte att understryka tillräckligt hur mycket de betyder för sina medlemmars hälsa, på många sätt. Var tionde svensk äter antidepressiva medel. Det är en fruktansvärd tanke när man vet att mångas ohälsa skulle kunna brytas bara med motion och en känsla av gemenskap.

Här hoppas hon att "landsbygdsboomen" som pågår kommer att ge positiv effekt.

– I politiken märker man att landsbygdsborna ofta är väldigt engagerade i sin hembygd, för de är vana vid att behöva göra mycket själva. Jag tror att många fler skulle behöva tänka så. Att man måste vara med och aktivt skapa det man vill ha.