En av Säffles äldsta byggnader kan fira 200-årsjubileum i år. Det är Stenmagasinet vid kanalen. Man behöver inte tveka när det gäller tillkomståret 1821. Det står med smidda siffror på ytterväggen mot kanalen. Då fick byggnaden det utseende som den haft sedan dess.
Faktum är att en del av Stenmagasinet till och med är äldre. Stenmagasinets bottenvåning byggdes sannolikt 1785 eller något av åren där omkring. Det var en kvarnbyggnad som tillhörde Säffle säteri, alltså Säffle gård. Målet var att skapa en fungerande kvarn.
Man sprängde en ränna i berget från norr. Genom denna leddes vatten från älven till den vattendrivna kvarnen. Därifrån fick vattnet forsa ut i älven.
En mjölnare flyttade till platsen 1791. Projektet blev misslyckat. Vattenflödet räckte inte för att driva kvarnen. Redan 1797 gav man upp försöket. Mjölnaren flyttade och kvarnen lämnades åt sitt öde.
Redan 1835 trycktes aktiebrev för Seffle Kanalbolag. På aktiebreven ser man bland annat Stenmagasinet, som ju också fanns då. Det gjorde däremot inte kanalen, som man då inte hade hunni… Brittiske Samuel Owen kom i början av 1800-talet till Sverige och blev kvar. Han är mest känd för sitt arbete med ångmaskiner, men också för att ha introducerat metodismen i Sverige. Ha… Mycket talar för att denna bild, som inte bara visar Stenmagasinet och kanalen utan också ett antal personer, kan vara tagen på 1860-talet. Fotografen är okänd, men kan möjligen vara So… Våren 1904 var det rejäl vårflod. Då steg vattnet nästan upp till Stenmagasinet vars gavel skymtar i bildens högerkant. Många hade ärende dit eftersom det då användes som magasin.
Behovet av en kvarn fanns emellertid kvar. Det ledde till ett nytt projekt – det som resulterade i den byggnad som nu kallas Stenmagasinet och som alltså är en påbyggnad på den ursprungliga mindre kvarnen.
Satsade på en eldkvarn
Det var när nya planer blev aktuella som Samuel Owen (1774-1854) engagerades. Han hade kommit till Sverige 1804 och blivit kvar. Han var gift tre gånger. Tredje hustrun var för övrigt faster till författaren August Strindberg, Owen är mest omtalad som sakkunnig när det gäller ångmaskiner och kanske var det därför som han knöts till kvarnprojektet. Man vågade inte lita på att vattnet skulle kunna driva kvarnhjulet. Man satsade på ångkraft. Man byggde en eldkvarn.
Uppdraget till Samuel Owen omfattade mer än bara eldkvarnen. Samtidigt skulle ett förslag upprättas om hur sjöfarten förbi Säfflebron skulle kunna underlättas. Ett sådant förslag kom också och även det arbetet påbörjades. Det stoppades dock 1826 sedan Baltzar von Platen ingripit och förordat en annan lösning, nämligen ett kanalbygge av det slag som också blev verklighet senare.
Eldkvarnen blev i alla fall verklighet.
I Wermlands Tidnings allra första nummer, utgett 10 december 1836, kan man läsa om det då pågående kanalbygget, men också om eldkvarnens öde.
- Eldqvarnen byggdes 1821 af Brukspatronerne C F Waern och M Sahlin men gick ej länge, emedan machineriet lärer warit bristfälligt och förtjensten ej motswarande kostnaderna, hvarföre den nedlades.
Därefter kan man läsa ett par rader som också handlar om kvarnhuset.
- Det tomma qvarnhuset har under arbetstiden begagnats till barack för manskapet.
Med andra ord, kvarnhuset blev bostad för de många – huvudsakligen soldater – som grävde och sprängde kanalen. Det arbetet pågick 1835–1837. Flera hundra personer skall ha varit engagerade i kanalbygget.
Kvarnen blev magasin
Vad hände med kvarnhuset – Stenmagasinet – när kanalbygget var färdigt? En kungörelse – eller annons om man så vill – ger en ledtråd. Den var publicerad i Wermlands Tidning i augusti 1838 och undertecknad av D W Lilliehöök i kanalbolaget.
- Uti f d Eldqvarnen, som är inrättad till Magazin och Förråd, emottages till upplag och vård Spannemål på längre eller kortare tid.
När kanalen första gången blev verklighet grävdes jordkanalen mitt för nuvarande Kanalparken för hand. 1909 gjordes en fördjupning av kanalen. Då var det också mycket som tr… Foto: Ludvig Åberg En februaridag 1973 togs denna bilden på Stenmagasinet, som då stod öde. Det användes inte längre som magasin. Många fönster var trasiga och det hade funnits ett rivningshot. De… Foto: ST Arkiv Stenmagasinet kan i år 200-årsjubilera. Årtalet från ”eldqvarnens” tillkomst finns angivet med smidda siffror på väggen mot kanalen. Foto: S-E Dahlström
Det framgår också att man tog emot plankor till upplag och avskeppning. Stenmagasinet hade således redan då fått ny användning och det skulle få en fortsättning på samma sätt.
1883 startade Axel F Johansson en firma som drev handel med nötfoder. Verksamheten var inrymd i Stenmagasinet och var också nära kopplad till kanaltrafiken. Han köpte samtidigt upp spannmål från bönderna.
Delades mellan två anställda
I början av 1900-talet delades företaget i två delar mellan två av de anställda. Gustaf Andersson tog hand om kolonialvarorna och drev den verksamheten framgångsrikt. Hugo Berggren tog ansvar för spannmålsdelen och kanaltrafiken, fortfarande med Stenmagasinet som bas och med kontoret i ”Mjölnarstugan”, alltså det hus som tills för en tid sedan inrymde turistbyrån.
Nästa övertagande skedde 1943 när Axel Johanson blev ny ägare av firman. AB Hugo Berggren blev Firma Axel Johanson. Då hade Axel Johanson redan varit anställd hos Berggren i sex år och hade kunnat knyta kontakter med bönderna.
Axel Johanson var också ångbåtskommissionär. Fartyg kom för att lossa sin last och godset transporterades sedan ut till mottagarna.
1963 flyttades verksamheten från Stenmagasinet till en nybyggd anläggning vid Fabriksgatan. Snart kom sönerna Stig och Roland in i företaget och då blev företagsnamnet Johanson & Söner. Företaget lever vidare, men nu är namnet Swedish Agro.
Överlevde rivningshot
Förutsättningarna för Stenmagasinet hade förändrats. Godstrafiken på Säffle kanal försvann mer eller mindre. Behovet att använda Stenmagasinet som lagerlokal fanns inte längre. Det sägs att det en gång fanns långt framskridna planer på att riva byggnaden, men att Säffle stad satte stopp för detta. På 1970-talet blev Säffle kommun ägare till området och blev då också ägare till Stenmagasinet. Några beslut om ny användning togs dock inte.
Det var först 1993 som det började hända en del. Då påbörjades en renovering. En idé var att skulle bli kulturell verksamhet i huset, till exempel konstutställningar. Dessutom skulle någon kunna driva sommarcafé där. Så blev det också, men bara för en tid.
Strax före millennieskiftet togs ett nytt steg i förvandlingen av Stenmagasinet. Då iordningställdes ett restaurangkök. Första våningen blev restaurang. En ny entré med glasdörrar öppnades mot söder. Restaurangverksamhet har det sedan varit i ett par decennier med olika krögare som svarat för driften.
I år är det alltså 200-årsjubileum. Förhoppningsvis skall det kunna bli ett firande av något slag. Mycket hänger förstås på hur pandemin utvecklas.