Den ofrivillige bokdonatorn

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Nyligen var krönikören med om ett mysterium värdigt en Stephen King-roman.
Foto: Christine Olsson/TT
I min familj har vi ett uttryck som har blivit bevingat: "den tog samma väg som pollypåsen".

Det uppstod efter en tur till mataffären när jag var tonåring. Bland varorna fanns en påse polly, ni vet det godaste godiset man kan köpa i färdig påse förutom bridgeblandning (jag vet: 10 av 10 tantpoäng, och broderar gör jag också) och djungelvrål. Alla såg att den blå godispåsen packades ner i kassen. Det fanns inget hål i kassen. Men lik förbannat var påsen borta när vi kom hem och skulle hälla upp den till fredagsmyset. Den hittades aldrig någonstans.

Därför har "den tog samma väg som pollypåsen" blivit en familjeintern synonym för något som är spårlöst försvunnet. Ett vardagsmysterium, om man så vill.

Mitt liv är fullt av vardagsmysterier. Säkert era också, även om ni kanske inte tänker på det. Ett mysterium blir ju det först när man är medveten om att det finns.

Saker som försvinner och aldrig hittas, eller saker som tvärtom dyker upp utan att man fattar var de kommer ifrån. Osannolika sammanträffanden och déjà vu-upplevelser.

Vardagsmysterier kan vara av allsköns karaktär. I bästa fall positiva överraskningar, i sämsta fall katastrofer. Men i de flesta fall kanske mest röra om lite i livspusslet; en joker i den grå vardagsleken, ett nytt samtalsämne. Hur godissugna vi kanske än var just då, får man nog säga att den försvunna påsen gett oss mer i längden än om vi hade käkat upp den.

Samtliga vardagsmysterier har kanske sitt värde i att de är så unika upplevelser för den enskilda individen eller familjen, och just därför lämnar ett större avtryck hos de berörda än något som egentligen är väldigt mycket större och viktigare. Bermudatriangeln må vara ett mysterium som fascinerar betydligt fler människor, men i min personliga sfär har jag ägnat mer tid åt att tänka på var min polly tog vägen.

Häromveckan dök ännu ett vardagsmysterium upp.

Marina Johansson
Foto: Alexander Lindhe

Jag fick ett påminnelsemail från mitt lokala bibliotek om att jag ännu inte lämnat tillbaka boken som jag lånat på övertid. Detta gjorde mig gruvligt irriterad, då jag ju hade gått till biblioteket för två veckor sedan och returnerat den i återlämningsdisken. Jag minns övertydligt hur jag läste boktiteln i hyllan och plockade ner den i min ryggsäck. Lika tydligt minns jag att jag lämnade den i maskinen och såg boktiteln samt "återlämnad" på skärmen.

Jag svarade därför vänligt men bestämt att det måste ha blivit något fel i systemet eftersom jag faktiskt har lämnat tillbaka den. Jag vek sedan ner datorskärmen och ja, där stod ju boken rakt framför mitt ansikte och hånade mig med sin blotta uppenbarelse. Giftgrönt var omslaget, till råga på allt.

Det här är precis som i Stephens Kings Jurtjyrkogården (ja, titeln stavas så; det ska föreställa ett barns felstavning), tänkte jag. Han vet att han har begravt katten, och likväl kommer den strykandes förbi i trädgården ett par dagar senare. Jag kan inte begripa hur detta gått till. Inget mysterium förändrar ju dock det faktum att jag hade en bok hemma som skulle vara någon annanstans, så jag kunde ju inte annat göra än att krypa till korset och återlämna boken (igen?).

Först när jag var hemma igen slogs jag av tanken som ni läsare garanterat redan har tänkt vid det här laget:

Om jag inte återlämnade den lånade boken första gången – vilken bok var det i så fall jag lämnade i stället?

Vilken av mina egna böcker har jag omedvetet skänkt till Karlstads stadsbibliotek och fattas nu i min hylla?

Det undrar jag fortfarande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.