Kärt barn får smeknamn

Krönikor
PUBLICERAD:
Krönikören och hennes älskade bil, mer känd som Rut.
Foto: privat
Jag bor ensam men tillbringar mina dagar med Rut, Stella och Sandra.
Nej, de är inte mina kollegor. Inte mina husdjur. Och inte mina vänner (eller jo, lite).
De är min bil, mitt piano och min kaffebryggare.

Jag har alltid haft en benägenhet att besjäla döda ting. Utläsa en personlighet och ande även i rent materiella saker. Ibland till den grad att vissa kanske skulle tycka att det gränsar till sinnessjukdom. Som när jag som barn grät och inte ville byta polotröjan mot en t-shirt trots att temperaturen växlade om och blev stekhet, för "då kanske tröjan blir ledsen och gråter".

Ett av mina uttryck för detta drag i vuxen ålder är väl min hobby att sätta små stirriga plastögon på diverse föremål som jag ser "ansiktspotential" i, och plötsligt ser även alla andra vampyren i häftapparaten och en flinande mun med tveksam tandhygien i en trädstam. "Hur kommer du ens på såna grejer?" frågar folk. Ja, varför är vi alla som vi är? Hade jag kunnat välja förmågor hade jag säkert hellre varit bättre på matte eller programmering. Men tråkigt har jag i alla fall sällan.

Sen har vi då det här med namnen. Jag minns inte hur, när eller varför det började, men jag namnger ofta mina ägodelar. Inte varenda pinal, såklart – det hade varit jättekrångligt med namn på varje enskilt bestick, hårsnodd eller strumpa. Men på utvalda saker som jag får en särskild relation till. Mina instrument, till exempel. Jag har två gitarrflickor som heter Agnes och Edith. Det kändes rätt, bara. Sen har jag ukulelepojkarna Sidney och Evert. Evert heter så för att det är en försvenskning av tillverkaren, Everdeen. Sidney bestämde jag mig för när jag satt och spelade samtidigt som en film med Sidney Poitier gick på tv:n.

Pianot har jag nyligen köpt, men från början lånade jag det av en vän. Namnet trillade ner direkt jag såg det. "Jag tänker kalla henne Stella!", ropade jag när han och jag bar in det i hissen – kanske var det mer att jag bad om lov att göra det. "Ja ja, gör det du", svarade han, van vid betydligt knasigare uttalanden från mig.

Kaffebryggaren hade jag kanske i normala (om man nu kan tala om normalt i detta ämne) fall inte gett något namn. Det är lite för opersonligt som pryl, även om kaffe är en stor del av min dag. Men när jag precis köpt den och det visade sig att en kompis hade en likadan, gick det liksom inte att undgå att skämta om att de var separerade tvillingar. Då blev min Sandra och hans Daniel – efter tvillingparet i tv-serien Skilda Världar som just växt upp på varsitt håll.

Det är knappast konstigt i sammanhanget (för jag köper att det är förmodligen är rätt konstigt överlag) att något så oumbärligt i min vardag som bilen blir till en sorts kamrat. Alla mina bilar har därför fått namn, och alla med en fullt logisk koppling. Betsey och Kjell hette som de gjorde utifrån associationerna jag fick från deras registreringsplåtar (ETY respektive KJC), som jag byggde på till hela namn. Lennie hette så för att jag tog över den av den tidigare ägaren, min morfar Lennart. Och så har vi min nuvarande pärla, lilla Rut som var ett spontaninfall i somras när corona gjorde att jag undvek att åka kollektivt. Namnet var klart från början när hon (ja, klart att det är en hon) beskrevs som "Ruts käcka lilla sommarbil" i annonsen. Den förra ägaren hette alltså Rut, men namnet går även helt i samma linje som plåtmönstren: RAD kan man mycket väl göra om till trebokstavsnamnet Rut. Det låter i mina öron som en liten och söt men samtidigt kraftfull och rivig dam med karaktär, och precis sådan är min Hyundai Atos.

Det är kanske lite knäppt, men mitt motto är att man sällan har roligare än man gör sig. Och den man håller av ger man gärna smeknamn, eller hur?

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.