Tegelbruksepoken sträckte sig över nästan ett sekel

Det är ingen överdrift att påstå, att rött tegel har satt sin prägel på Säffle. Det är naturligtvis ingen tillfällighet. I nästan ett sekel hade Säffle tegelbruk, som producerade just detta tegel.

Det föll sig naturligt att använda Säffletegel till byggen i Säffle. När nya stadshotellet skulle byggas efter branden 1977 var det till och med ett krav i anbudsunderlaget att tegel från Säffle Tegelbruk skulle användas.

Tegelbrukshistorien börjar vid Hansebacken strax norr om Säffle. Ett annat mera använt namn är Älvängens gård. Den fastigheten ägdes av Gustaf Bengtsson, som också såg de möjligheter som den lerjord som fanns där erbjöd. Leran kunde brännas till tegel.

I starten skedde produktionen som så kallat handslaget tegel. Mycket av arbetet gjordes för hand.

1905 såldes Älvängens gård. De nya ägarna – två bröder från Jämtland – sålde redan året därpå det då ännu enkla tegelbruket till två välkända ortsbor, nämligen hotelldirektören K A Svensson och byggmästaren N G Johansson. Tegelbruket och omkringliggande lerjord avstyckades. De lät bygga ett maskinhus och satsade på framställning av maskintegel. För bränningen användes fältugnar.

1912 gick A G Kilström från Säffle in i företaget som delägare. Vid den tiden byggdes en så kallad ringugn, som brukade kallas ”ommen”.

Luffare sökte ugnsvärme

Just denna bidrog till att många nattgäster brukade söka sig till tegelbruket. Det var luffare, som hade lärt sig att i närheten från ”ommen” gick det att få nattsömn i behaglig värme. Det sägs att det ibland kunde finnas så många som ett 20-tal luffare på plats för övernattning. Många var personligheter som återkom år efter år. Den av tegelbrännarna som hade nattpass kunde få höra berättelser av mest varierande slag från besökarna, som sedan snabbt avlägsnade sig på morgonen.

Älvängens tegelbruk hade en egen liten flotta för att lösa transportbehovet. Ett par fartyg hade som huvudsaklig uppgift att transportera flis och spån från olika sågverk. Sådant behövdes för att värma upp ugnarna i tegelbruket. Också var det förstås La Martine.

Det var en skuta som tillhörde Älvängens tegelbruk på 1920-talet och som var i drift som fraktfartyg i hela 89 år. La Martine hade byggts på Värmlandsnäs redan 1847 och hade sedan genom åren många olika ägare, varav tegelbruket var en. La Martine fick ett dramatiskt slut 1936. På Göta älv utbröt plötsligt en brand ombord. Fartyget sattes på grund medan försök förgäves gjordes att få kontroll över elden. Det blev sista resan för La Martine.

Nybygge på Krokstad

Ett nytt maskinhus byggdes hos Älvängens tegelbruk vid mitten av 1940-talet. Då började man med maskinell skärning av teglet. Ett problem som blev alltmer uppenbart var, att leran i området började ta slut. Ett annat bekymmer var de återkommande översvämningarna i samband med vårfloden. Det väckte tankar på att flytta tegelbruket.

A G Kihlström avled 1937 och hans andel i företaget övertogs av änkan Maja tillsammans med sonen Bengt Kilström. När N G Johansson avled 1948 var det hans son Ingvald Mannerborn som gick in som delägare. Samtidigt omvandlades företaget till aktiebolag.

En ny fabrik byggdes på Krokstads ägor söder om Säffle. I oktober 1953 kunde Säffle-Tidningen berätta att tegelbruket var färdigbyggt och det var då ett av de modernaste i landet. Samtidigt ändrades företagsnamnet till Säffle Tegelbruk AB.

Tidpunkten för nysatsningen var väl vald. Det var en tid med omfattande byggnation och det gällde på 1950-talet inte minst Säffle. Det var då som stora delar av innerstaden förnyades. Gamla byggnader revs och ersattes med nybyggen i rött tegel. Tänk bara på husen på båda sidor av Kvarnbacken och alla flerbostadshusen i kvarteret Vallen.

1963 installerades en ny tunnelugn, som gav en årlig kapacitet på i runda tal nio miljoner tegel.

Överlevde kriser

En kris kom emellertid 1971. I april stoppades driften och 23 personer stod utan arbete. Lite senare förlängdes emellertid driften medan arbetet pågick med att hitta en lösning. Det lyckades. Mot slutet av året återupptogs produktionen och ST kunde berätta att 20 personer skulle få anställning. Tegelbruket var räddat, åtminstone tills vidare.

Några år in på 1970-talet blev tegelbruket norskägt. Det var Einar Stange A/S som blev ny ägare och drev verksamheten vidare.

Nästa kris kom 1982. Då upphörde driften. Tegelbruket stängdes. Ännu en gång skulle dock tegelproduktionen komma igång på nytt. Det skedde 1985 och inte helt utan dramatik. Säffle kommun gick nämligen i borgen för lån. Konkurrenter i branschen såg inte detta med blida ögon.

Det gjordes försök att övertala några kommuninvånare att överklaga det kommunala beslutet för att få det upphävt. Det hade kanske lyckats, men ingen var villig att överklaga och då gällde beslutet om borgen. I stället kom Stråbruken AB in som ägare 1988.

Slutet kom 1991

Slutet för Säffle Tegelbruk och tegelproduktionen i Säffle kom 1991. Det som blev avgörande för nedläggningen var en brand som drabbade tegelbruket 4 augusti det året. Första beskedet var att man fick räkna med en tids driftstopp, men att driften skulle fortsätta.

Det visade sig emellertid att skadorna var omfattande. Det skulle utöver försäkringspengarna behöva skjutas till cirka 20 miljoner för att säkra fortsatt drift. Detta i ett läge när man väntade kraftigt minskad efterfrågan på tegel i landet och Säffle Tegelbruk dessutom hade gått med förlust en tid före branden.

- Tegelbruket låg vid stupkanten och branden knuffade det utför, konstaterade en facklig företrädare när nedläggningen var ett faktum i slutet av september.