1461 tack till er, kära läsare

Krönikor
PUBLICERAD:
I dag firar krönikören ett litet jubileum: fyra år på Säffle-Tidningen.
Foto: Alexander Lindhe
1461.
Det är dagens siffra för mig.

Det är ingen ny pinkod eller så som jag delar med mig av, eftersom jag inte är dum i huvudet.

Det är ingen räkning som har sista inbetalningsdatum i dag.

Nej, det är inte skatteåterbäringen heller. Det är ännu bättre än så.

Det är min tid med Säffle-Tidningen just i dag. 1461 dagar. Eller fyra år.

Den 27 mars 2017 klev jag innanför portarna till redaktionen för första gången. Eller nej, det var det såklart inte eftersom jag hade varit där på intervju en månad tidigare. Men första gången efter att Claes Österman, i sitt allra grönaste chefredaktörskap, och avgående bossen Solveig Voyce sagt att "henne ska vi ha!" och kastat upp sina pennor i luften likt talangscouterna i Tjuren Ferdinand gör med sina hattar (jag tänker fortsätta intala mig att det var så. Det smeker mitt ego i stunder då jag behöver det).

När jag fick höra talas om att en reportertjänst skulle utlysas på Säffle-Tidningen hade jag bestämt mig för att lägga ner journalistiken. Jag hade aldrig haft ett fast jobb i hela mitt liv (varken inom journalistiken eller annat) och var utled på den flängande tillvaron av vikariat och timanställningar hit och dit. Jag ville ha tryggheten i en fast anställning, få känna mig "vuxen" någon gång, och jag kunde inte se det hända i min valda karriär.

Jag var i färd med att förbättra mitt gamla mattebetyg från gymnasiet för att få behörighet att sadla om till psykolog, när annonsen nådde min blick. Först ignorerade jag det. Jag hade ju bestämt mig för att byta bana. Att jag var klar med flickdrömmen som jag i alla fall fått känna på ett tag. Men jag fortsatte snegla på annonsen. Heltid, fast tjänst, tillträde precis efter att mitt dåvarande långtidsvikariat gick ut, en kommun som jag kände till väl från min uppväxt och inom rimligt pendlingsavstånd från min bostad. Och jag hade helt rätt kvalifikationer.

"Det här kanske är ett tecken på att du faktiskt inte är helt klar än", menade min dåvarande sambo. Nej, kanske inte. Det skadar ju inte att söka, tänkte jag. Så jag gjorde det.

Jag fick det, som ni har förstått vid det här laget. Och jag har knappt lämnat bygget sedan jag klev in den här dagen för fyra år sedan.

Fyra år känns både kort och länge. Om jag tyckte att allt stod still när jag var beredd att lägga ned, väntade kontrasternas kontrast runt hörnet. Jag lyckades tajma in min första fasta tjänst med en period som varit omvälvande för hela Mediasverige. Övergången från pappersfokus till målsikte på den digitala tidningen. Och så kom en viss pandemi och kastade om spelreglerna för hur man gör en tidning när "inget" händer och man knappt kan träffa folk. Även för Säffle-Tidningen har det hänt stora förändringar. Jag tycker fortfarande att jag är "den nya", men när två kollegor blev föräldralediga samtidigt blev jag plötsligt näst äldst i gamet och fick kliva in i chefsrollen i perioder.

De flesta av oss tillbringar långt mer (vaken) tid på jobbet än hemma. Lite bisarrt att tänka på, men så är det. På arbetsplatsen händer en väldigt stor del av livet – så det är med tacksamhet och ödmjukhet som jag konstaterar att jag har ett liv helt fritt från söndagsångest. Att jag har ett jobb som jag längtar till när jag går och lägger mig. Det betyder inte att det inte finns en grå vardag emellanåt, eller att det aldrig någonsin känns tungrott med något. Men oftast har jag verkligen så jäkla kul. "Säga vad man vill om det här yrket, men det är roligare än att jobba", lyder ett klassiskt tidningsordspråk. Och jag skojar inte när jag säger att redaktionen är mitt andra hem. Varje morgon när jag sätter nyckeln i dörren, känns det som att komma hem. Jag ska inte bli blödig över detta, men mina kollegor – ta åt er. Ni är bäst.

Jag vet förstås inte vilken sorts psykolog jag hade kunnat bli, eller vad som sker i framtiden. Men jag trivs med att jag blev ST-Marina, just där och då.

Men utan läsare, kvittar det hur kul vi har på jobbet. Då blir det ingen tidning.

Så tack för ni finns.

Tack för att ni vill ha en lokaltidning och för att jag får vara med och göra den. För att ni läst det jag skrivit i fyra år. För att ni kommenterar, sprider, engagerar, inspirerar.

Tusen tack. Eller 1461 tack!

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.