Det här pandemiåret har gett mig många insikter. Som den att ett av svensk tv-historias roligaste program aldrig hade gått att göra i dag.
Jag talar såklart om SVT:s Upp till bevis.
Det sändes 1998–2003 (sen kom en mindre lyckad nysatsning många år senare) och gick ut på att tävlande par skulle lista ut vad sex personer jobbade med genom att utsätta dem för tester relaterade till yrkena – och paneldeltagarna fick förstås göra så gott de kunde oavsett om de tävlande hade lyckats pricka rätt eller ej.
Jösses, det var tjockteveunderhållning när det var som bäst. Och omöjligt att göra lika bra i dag, när så många yrken som tidigare hade mycket mer specifika särdrag arbetar på alltmer liknande sätt. Ännu mer så just det senaste året, då hela branscher har fått ställa om till digitala redskap och jobba hemifrån.
Att se om programmet nu berättar om en svunnen men ändå närliggande tid då yrkessverige var mer utgrenat. Det är lärorikt, ett sätt att känna respekt inför alla sorters yrkeskunskaper och en påminnelse om att varje jobb fyller ett syfte. Men mest skrattar man, ärligt talat. Den som menar att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, måste ha funnit sitt favoritprogram.
Självklart blev det lätt en väldig skillnad i svårighetsgrad. Vissa hade turen att få göra något som de hade hyfsad inblick även om de inte jobbade med det. En hängiven golfare på fritiden kan kanske göra ett tillräckligt övertygande uppdrag som golfinstruktör, trots att denne själv arbetar som svetsare.
Andra hade inte samma tur. Man glömmer inte den stackars brandmannens skräckslagna blick när han skulle vara kallskänka, och i panik fick hitta på namn på olika styckningsdetaljer. Eller kvinnan som skulle föreställa barnmorska. ”Jaha, där har vi Lex Maria-anmälan nummer tre”, sa min sjuksköterska till farmor i tv-soffan.
Den värsta nitlotten drog mannen som fick utge sig för att vara didgeridoospelare (professionell dessutom, märk väl – inte din vanliga "lägereldsdidgeridist" som drar av Wonderwall på småtimmarna). Den stackaren gjorde verkligen så gott som någon i samma situation hade kunnat göra – det vill säga, det lät förjävligt. De sju procent av publiken som trodde på hans insats måste ha barmhärtighetsröstat för att rädda honom från total förnedring.
Innan något test var utfört kunde de tävlande såklart bara gå på utseende; en guldgruva av fördomar. Det fanns fall då stereotyperna infriades till punkt och pricka ("men vad säger du, var det kvinnan som gick i stora batiktygsjok, jesussandaler och drömfångarörhängen som var keramiker?!"). Men oftare var det precis tvärtom, att de tävlande fick en knäpp på näsan för sin rigida syn på hur någon med det ena eller andra yrket ”ska” se ut. Jag minns den pinsamma tystnaden som sänkte sig i studion när ingen av de tävlande slogs av tanken att det kanske var någon av kvinnorna som var polis – vilket ju var fallet. Det blev också deras fall på målsnöret. Så kan det gå om man är fördomsfull! Då glider Kanarieöarna (eller vad som nu var det aktuella charterresmålet i förstapris) en ur händerna!
Ord att leva efter, på något sätt. Om än bara symboliskt, när alla jobbar från vardagsrummet och ingen kan åka utomlands.