Träden gör mig tolerant

Krönikor
PUBLICERAD:
Vi ser på träd med en tolerans som vi kunde ta med oss även i andra sammanhang, menar krönikören.
Foto: Jessica Gow / TT

Nu när jag jobbar hemifrån en del får jag påminna mig själv om att inte bli för stillasittande. Jag försöker att ta en promenad varje lunchrast för att sträcka på mina kontorsstolsböjda ben och insupa lite syre åt min kreativitet (och ja, resten av mig med).

Jag har turen att bo i ett kvarter med fina grönområden och ett skogsparti bara hundra meter från min port. På en ganska liten yta ryms många sorters träd.

Några är svindlande höga, och några når ännu inte ens upp till mina 167 centimeter över havet. Några verkar blomma hela tiden, andra gör det aldrig, vissa har blommat färdigt för länge sedan men lever ändå vidare, och en del verkar göra det sporadiskt. Några är väldigt raka, andra har väder och vind böjt åt alla möjliga håll. De kan vara riktigt grova och väldigt tunna. Torra och saftigt prunkande. Ha alla möjliga nyanser på blad och texturer på stammar. Ja, ni förstår. De är olika. Det kanske enda som är gemensamt för alla, är att de är just träd.

Jag, liksom förmodligen alla andra motionärer i min lilla kvartersskog (den nya kvarterskrogen i dessa tider, har jag hört), reflekterar vanligtvis inte över detta. Träden är bara där. En kuliss för skogen, en bakgrund för något mer iögonfallande på min promenad (kanske en ekorre eller upptäckten av ett bra smultronställe), samtidigt som de utgör själva skogen. Precis som med en teaterkuliss tänker man kanske mest på trädkulissen när den inte längre är där.

Marina Johansson
Foto: Alexander Lindhe

Men när jag väl gått in för att ägna träden mer av min uppmärksamhet och syna dem i sömmarna (fibrerna?), förändras inte min inställning till dem. Jag noterar att de är olika, men lägger ingen värdering i det. Jag tillåter varje träd att vara som det är, kanske med ödmjukhet inför att det känns som att jag är en gäst i deras hem (ja, jag är för mycket betongbarn för att känna mig som hemma i skogen). Men också för att jag förstår varför träd blir som de blir. Utan att vara någon biolog fattar jag att ett träd kan formas si och så för att det till exempel inte fick tillräckligt med ljus eller vatten. Det kunde inte rå för att det fick växa upp i den skuggigare eller torrare delen av skogen. Det är inget att bli upprörd över, det är bara så det är. Naturen är orättvis och alla får inte samma förutsättningar.

På innergården står två körsbärsträd – en lycka för denna syltare och saftare. Jag är tacksam för bären, men jag tycker för den sakens skull inte sämre om syrenerna runt grillplatsen eller björkarna vid parkeringen. Jag är intelligent nog att inte ställa orimliga krav på träd, som att förvänta mig körsbär från en björk. Jag vet att de är för olika för att kunna jämföras, och att inget träd fått allt, men att alla fått något.

Jag tror att 100 procent av alla människor resonerar precis som jag när det handlar om träd. Vi förstår att de är av olika sorter och vi accepterar det utan att ifrågasätta. Vi tolererar trädet precis som det är eller blev, efter dess villkor och vad omvärlden kastade på det.

Då kan jag inte låta bli att undra:

varför är vi inte bättre på att tänka så här om människor?

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.