Fria mördare och brännbollskaos

Krönikor
PUBLICERAD:
Sällskapsspel har präglat krönikörens liv – inte minst Den försvunna diamanten, som visas på bilden.
Foto: Gorm Kallestad
Cluedo skulle kunna vara ett av mina förnamn. Marina Sofia Juni Cluedo. Eller varför inte Fröken Röd? Även om blå är mer min färg.
Jag har nämligen sällskapsspel i blodet.

Min uppväxt har till stor – ovanligt stor, har jag förstått – del bestått av sällskapsspel. Det är mycket tack vare min mormor och morfar, som måste vara bland landets främsta konsumenter av brädspel. Oräkneliga timmar av min barndom har tillbringats med att leta efter försvunna diamanter, samla tårtbitar, lösa mord och göra min syster vansinnig när hon gång på gång fick ta upp fyra extra kort i Uno (varför får Uno så lite cred i spelkulturen? Unospel i husvagnar byggde detta land! Jag kan nästan tänka mig att döpa en son till Uno som en hyllning).

Som ni förstår finns många släktanekdoter som utspelar sig kring en spelplan. Ibland måste man ha varit där för att förstå dem, men vissa är roliga även för en utomstående. En gång spelade vi ett spel om svenska språket, och en kategori handlade om att komplettera etablerade ordspråk och begrepp. Mamma fick "ingen reklam, tack, men gärna....". Rätt svar var "samhällsinformation", men mamma, som inte visste svaret, drog på skämt till med favoritgodiset bridgeblandning. Detta tyckte jag åtminstone där och då var så orimligt roligt, att det gav upphov till skylten jag haft på min dörr i många år nu. Det står just "Ingen reklam tack, men gärna en bridgeblandning". Detta var en lukrativ idé av min kompis Malin, för jag har fått flera påsar genom brevinkastet sedan dess – och inte alltid från folk jag känner!

Marina Johansson
Foto: Alexander Lindhe

En höjdare är när det blev riktigt dålig stämning i ett spel som gick ut på att gissa vad de andra spelarna skulle ha gjort eller varit i olika situationer. En deltagare fick frågan om han skulle ha tjuvkikat om han upptäckte grannfrun sola naken. Han protesterade vilt mot detta, medan hans fru menade att "det hade du visst gjort!". När det var dags för omröstning gick de flesta på fruns teori, vilket fick honom att känna sig förorättad. Så när det var fruns tur att grillas och frågan var vilken ost hon påminde mest honom, fällde maken genast den giftiga kommentaren "en helfet Svecia!". Skilsmässan hade nog aldrig varit så nära.

Tidernas klurigaste cluedomatch pågick sannolikt vid samma köksbord. Efter en smärre evighet gav deltagarna upp och öppnade korthållaren. Där låg två rum och ett vapen. Mördaren var ännu lös!

Men när det kommer till brottsplatsscener i spel och lek har ingen i släkten lyckats överträffa min morfars bedrift någon gång i slutet av 70-talet. Och jag hoppas att det aldrig händer.

Jag var förstås inte med då det var åtminstone tio år innan jag föddes, men av vittnesmålet låter det som en scen ur Ett päron till farsa-filmerna.

Min mamma och hennes två bröder hade tjatat länge på föräldrarna att de skulle vara med och spela brännboll i trädgården, då det är svårt att spela brännboll på tre (och inte jättemycket lättare på fem, men ändå). Till slut gick de med på en match. Min morfar, som gärna stod i centrum och visade sina färdigheter, ville börja och visa ungarna var skåpet skulle stå. "Om ni vill skjuta riktigt långt, gör ni så här" sa han och tog i för kung och fosterland, varpå slagträt gled ur hans händer och for iväg med en fart som hade fått Usain Bolt att höja imponerat på ögonbrynen. Trät for genom ett dubbelfönster till vardagsrummet och krossade två rutor. Tursamt nog gled den förbi den exklusiva taklampan i glas med några centimeters marginal, men dessvärre träffade den mittstolpen i fönstret mot altanen på andra sidan rummet. Resultatet blev fyra krossade rutor. Bollen låg kvar vid morfars fötter.

Tystnaden kunde skäras med kniv. Morfar sa ingenting utan gick bara in. Barnen vågade inte andas en gång. I dag skrattar dock mamma och morbröderna åt detta så att tårarna rinner.

Jag är helt säker på att morfar över 40 år senare gärna hade bjudit på denna story till min krönika. Men brännboll, det spelade han aldrig igen.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.