Säg inte mitt namn

Åsikter
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Att genomföra ett namnbyte kan vara klurigt och känslosamt - och ibland går det inte riktigt som man har tänkt.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Diana Dajana Johanna Dragic – det är mitt fullständiga namn. Åtminstone är det vad som står på mitt körkort, i mitt pass och på mina bankomatkort. Om det är vad jag egentligen vill heta? Det kanske låter knäppt, men det är faktiskt bara hälften av de där elva stavelserna som jag identifierar mig med.

Att byta namn och efternamn blir allt vanligare, samtidigt som regelverket kring ämnet ändras från år till år. Jag känner många som valt att byta efternamn av olika anledningar, men förnamn känns ovanligare även om jag tror att det finns många där ute som åtminstone tänkt tanken utan att våga genomföra det - för samtidigt som ett namnbyte kan vara otroligt befriande så kan det också kännas märkligt och läskigt att plötsligt be om att få bli kallad för något annat.

Åtminstone var det så mina tankar gick när jag bestämde mig för att byta förnamn.

Mina biologiska föräldrar kommer från Ryssland och Serbien, och som man någonstans kan förstå ville de få med sig den slaviska namnkulturen när de skulle ”döpa” mig. Diskussionerna gick heta, och någon föreslog Snežana, som på serbiska betyder ungefär ”snökvinna”. Som tur var trodde den andra att det skulle bli alldeles för svårt för svenskarna att uttala, och de gav mig istället namnet Dajana Dragic.

I teorin tycker jag att det är ett ganska fint namn. Det är ovanligt, det klingar bra och det säger mig något om mitt ursprung. I praktiken blev det dock något helt annat.

Genom hela min barndom har jag inför upprop i klassrum, hos tandläkaren eller i idrottssammanhang våndats över att behöva höra någon uttala mitt namn. Man kan tycka att det inte borde vara så svårt, men 90-talets och det tidiga 2000-talets Sverige hade allvarliga problem. Jag har hört oändligt många versioner där det på något mystiskt sätt både försvunnit och tillkommit bokstäver. Dadjmana Dragovic var inte helt ovanligt, till exempel.

Som ni säkert förstår följdes felsägningarna oftast av gapskratt, och en lärare, tandhygienist eller fotbollsledare som struntade i att försöka uttala det rätt. Detta, i kombination med diverse smeknamn, gjorde att jag inte fick några bra associationer till namnet alls, och när jag var 16 år bestämde jag mig därför för att byta – vilket man enligt Skatteverket fick göra med målsmans tillstånd.

Pappren från Skatteverket landade i brevlådan, och jag minns att jag öppnade kuvertet som om mitt liv hängde på det. Sedan fattade jag snabbt tag i en penna och skrev dit det jag ville heta - Diana Dragic. Jag resonerade som så att Diana är ganska likt Dajana, men fortfarande rätt ovanligt och enklare att uttala. Mitt efternamn kunde jag inte göra så mycket åt, eftersom jag hade att välja på det jag redan hade, eller Vladimirovna efter min ryska mor, och de uppropen hade jag inte velat vara med på över huvud taget.

Som en rolig grej la jag även till Johanna som mellannamn. Hon var vid den tiden min närmaste vän, och vi brukade alltid skoja om att vi borde byta till samma namn eftersom de ändå lät så otroligt lika när någon tilltalade oss snabbt. Så det blev i slutändan Diana Johanna Dragic.

Lyckan över att äntligen slippa det där serbiska namnet som bara ställde till med besvär blev dock inte så långvarig, för några veckor senare fick jag ett samtal från en kvinna som arbetade på Skatteverket.

– Vilket av namnen Diana, Dajana och Johanna vill du ha som tilltalsnamn? frågade hon.

Jag förstod ingenting. Jag hade ju skrivit precis vad jag ville heta, och Dajana var inte ens ett alternativ.

– Du får inte ta bort ditt ordinarie tilltalsnamn, fortsatte kvinnan.

Den regeln finns inte idag, men då var det så, och det är därför som mitt fullständiga namn idag är lika långt som E18. Att jag och Johanna inte är vänner längre behöver vi inte ens prata om.

Jag valde i alla fall Diana som tilltalsnamn, och folk i min omgivning började så småningom kalla mig för det efter att jag redigerat profilerna på mina sociala medier. Att jag egentligen hade ett ännu krångligare och fulare namn än innan var det bara svenska myndigheter och min bank som visste.

Idag är det som sagt tillåtet att ta bort sitt ordinarie tilltalsnamn, och trots att jag många gånger har funderat på att skicka efter de där blanketterna igen så har jag av någon anledning alltid tvekat.

Det är klart att jag inte identifierar mig med mellannamnet Johanna tio år efter att vår vänskap tagit slut, och jag hatar fortfarande när någon ska säga hela mitt namn - men på något vis har det där långa, märkliga namnet en historia som jag inte riktigt vill släppa.

Jag har med andra ord fortfarande inga bra associationer till mitt tidigare förnamn, men historian bakom det tycker de flesta är lite udda och rolig när jag väl berättar den. Det är en del av mitt liv, och har på senare år skänkt även mig många skratt.

Senast jag berättade den var för mina kollegor här på Säffle-Tidningen tidigare i veckan, men det jag glömde säga då var att jag aldrig döptes i Sverige, utan i en ortodox kyrka i Ryssland. Jag glömde säga att jag där heter Daria Dasha, och att min mamma sedan barnsben har kallat mig för ”Poppo”.

Ja ja, kärt barn har många namn, antar jag.

Så här jobbar Säffle-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.