Efter 40 år som band: "Vi är fortfarande som 25 när vi träffas"

NWT möter de sex medlemmarna i bandet Tjejkraft som efter drygt 40 år som aktiva skapar nya minnen.

Det blir ett samtal om musik och scenupplevelser, men kanske allra mest om en stark gemenskap och en tryggande vänskap.

Sommaren tar en sista, djup suck och bjuder på gass och stilla vind. På den inglasade verandan trängs instrument och musikerna intar sina platser för att sätta igång kvällens rep. Ett rejält stenkast framför verandan ligger Vänern, en glittrande sandstrand skymtar mellan tallarna. Blått vatten, solkatter i skuggorna. Med ett lika långt kast åt sidan hamnar stenen på Bomstads camping.

De sex medlemmarna – vännerna – i Karlstadsbandet Tjejkraft ses hemma hos trummisen Ingrid Jonsson för ett första rep efter ett drygt års pandemi-uppehåll. Det spritter i både tanke och ben när de tar upp tråden, ett högt sorl av förväntan omger dem.

En, två, tre, fyr!

Men direkt efter den första inräkningen havererar låten. Flera ackord är på semester, som bortblåsta ur minnet. Inga-Lill Emilsson – som skrivit merparten av gruppens låtar – visar ackordföljderna på sin tolvsträngade, akustiska Fender. Alla nickar igenkännande. Just ja.

De har en hel del bagage tillsammans, det bubblar av historier och skrönor från bandets drygt 40-åriga karriär. En anekdot leder hela tiden till en annan och skratten faller i klasar.

– Jag och Pepe startade ett band 1967, börjar Birgitta Fryklund i ett försök att reda ut gruppens rötter.

"Pepe" är Pernilla Rowe som i sin tur kallar Birgitta för "Gittan". De spelar gitarr, respektive bas.

– Vi hette Sign of Life och gillade Jimi Hendrix, den sortens musik, fortsätter Gittan.

Bandet spolas fram till 1980 då Inga-Lill Emilsson var artistbokare för "Sommar i Solstan" som arrangerades på Sandgrundsudden.

– Jag bokade Pepes och Gittans band. Minns att jag tyckte det var så jäkla häftigt att se tjejer spela, ofta på den här tiden körade tjejerna bara – om de ens var med i band överhuvudtaget, berättar Inga-Lill.

Hon spelade en hel del på egen hand, något som Pepe och Gittan fick nys om.

– Pepe ringde mig och frågade om vi inte skulle starta ett nytt band och jag skrek YES!

Till en början spelade de bara covers – Fleetwood Mac och The Beatles var favoriter, Dolly Partons "Jolene" var självskriven på repertoaren.

– Sedan kom "Riddan" med sin koskälla och blockflöjt.

"Riddan" är Ingrid Jonsson som i brist på ett trumset till en början slog på allt som gick att slå på, bland annat papperskorgar. Ytterligare medlemmar fyllde på, bandets uppställning har varierat under åren. I dag är de sex, som mest har de varit sju.

– Vi behöver ha många med, när någon har fött barn har en annan fått hoppa in.

Generande hårväxt

Namnet Tjejkraft myntade Ingrid Jonsson. Under en arbetsdag fick hon och några kollegor höra av chefen att de gjort ett bra jobb.

– "Jag, här finns det kraft!" svarade jag. "Tjejkraft!" Kampanjen "Atomkraft? Nej, tack" var på tapeten då så det inspirerade mig säkert.

– Det var ett så bra namn! Mycket bättre än det Ingvar Karlsson i Sven-Ingvars hade gett oss, säger Inga-Lill.

– Han hade bokat oss för en spelning och döpt oss till Socker! Utan att vi visste om det. Han tyckte väl att vi var söta och goa. Men vi kände att vi kunde ju för fasiken inte heta Socker!

När Tjejkraft började skriva egna låtar var det ofta om saker de kände ett behov av att kommentera, lyfta fram. Medlemmarna berättar om flertalet gånger när deras framträdanden skapat dålig stämning bland de som känt sig träffade i publiken.

– Vi har gjort många snälla låtar också, försäkrar Inga-Lill.

– Men vi har aldrig väjt för något "känsligt" ämne. Låtarna har ofta kommit ur diskussioner vi haft. Varför ska man ta bort generande hårväxt? Och vem bestämmer vilken hårväxt som är generande!? Ur den diskussionen kom sången "Ladyshave" till exempel. Vi använder gärna humor när vi sjunger om allvarliga saker.

Bland gruppens senare låtar finns "Kom igen och sväng med ditt gäddhäng" som hyllar åldrandet och "Knytblus Blues" som är en hommage till Sara Danius och samtidigt en besk blinkning till Svenska Akademien.

– "Knytblus Blues" innehåller kulning, alltså ett sätt att locka på boskap med rösten. Vi kan väl locka bort bockarna från Akademien och samla dem i en hägn så de håller sig i schack, ler Inga-Lill.

– När vi kommit upp i åldrarna har texterna blivit annorlunda, säger Kicki Carlsson och de andra nickar instämmande.

– Samtidigt känns många av våra tidiga låtar mer aktuella i dag än de gjorde då, konstaterar Inga-Lill krasst.

– Mycket i samhället har ju inte förbättrats alls, snarare blivit sämre. Kraven på tjejer till exempel, hur de ska se ut och hur de ska vara, säger Carin Alarcón.

Hela bandet tystnar i samförstånd.

Inga-Lill skrattar till och återger ett minne:

– Vi spelade på bruket i Skoghall på mitten av 80-talet och körde låten "Oblekt papper" som handlar om varför allt skulle vara blekt – från blöjor till kaffefilter. Det uppskattades inte särskilt, men jag tror vi gav flera en tankeställare. Låten hamnade till vissas förtret på Värmlandstoppen.

De sex är sammansvetsade på ett sätt som man bara kan vara efter många års äventyrlig vänskap. Stämningen är uppmuntrande, varm och familjär. Alla ges plats.

– Tillsammans blir vi starka. Det är så mycket som jag aldrig skulle kunna ha gjort om inte för Tjejkraft. Det har varit väldigt svårt att inte träffas regelbundet under det senaste året, berättar Pernilla "Pepe" Rowe.

– I morse när jag vaknade var det första jag tänkte "I dag ska vi äntligen träffas!", det kändes som julaftonsmorgon!

"Det skiter vi i"

Tjejkraft är snart inne på sitt 42:a år, bandet tar rygg på långlivade Sven-Ingvars som i år firar 65.

– Vi hade planer på att återförenas med Ingvar Karlsson under vårt 40-årsfirandet i fjol. Men det mesta kom ju av sig. Men vi kunde i alla fall spela in några låtar och då var Ingvar med, säger Inga-Lill.

Alla pratar varmt om Sven-Ingvarslegendaren och poängterar att han inte bara är en fantastisk musiker, utan också en otroligt rolig människa.

– Jag trillar av stolen när han drar igång!

– Han tog med sig dragspelet och spelade på vår låt "Sommar". Det var en nyinspelning av en gammal låt. "Vill ni verkligen ha med en gammal gôbbe!?" frågade han. Såklart vi ville. Han gav låten en Latinamerikansk känsla, han satte det på en tagning. Vilken karl.

Låtarna arrangerar bandet när de repar. "Ett evigt samspel". De musikaliska bitarna brukar falla på plats naturligt.

– Det växer fram. En central grej för oss är stämsången, alla sex sjunger, säger Birgitta.

– Till viss del beror det på våra rötter i 60-talets pop. Men vi är inte skolade, det blir inte helt perfekt när vi spelar. Det skiter vi i. För glädjen kommer ut, det tror jag är viktigare. Känslan.

Kicki, Carin och Inga-Lill börjar prata om reaktionerna de möts av när de spelar.

– När någon i publiken inte kan stå still utan börjar dansa eller när någon skrattar igenkännande, det är en stor känsla att se musiken beröra andra. Vi har hört – från både tjejer och killar – att när de blir gamla vill de bli som Tjejkraft.

"Kraft till vardagslivet"

De flesta är pensionerade, Carin arbetar som förskolelärare och Inga-Lill utbildar förskolelärare på Karlstads universitet.

– Alla gånger på scenen har gett mig en vana av att stå inför folk, jag blir aldrig nervös när jag ska föreläsa inför en fullsatt Aula Magna på universitetet. Genom att göra låtlistor har jag också lärt mig att bygga upp en föreläsning, se till vad som bör komma när, säger Inga-Lill.

Pernilla utvecklar:

– Musiken ger kraft till vardagslivet. Det ger en självkänsla.

– När jag gick i pension frågade chefen vad jag skulle göra med all tid – "Spela rock'n'roll" sa jag. Han bara gapade, "Va!?" Det var så gôtt att få säga det.

De berättar om spelningar de gjort inför ett fullsatt Stora torget i Karlstad i samband med olika idrottsevenemang. Det är inte alltid så enkelt att veta när en historia slutar och en annan tar vid.

– Marken gungade! Det var så mycket folk. Men allra mest folk var det de gånger vi spelade i Kungsträdgården i Stockholm. Ett tag hade vi så många spelningar att vi fick ta semester! Vi var även med i Bengt Alsterlinds "Solsta café".

Alla brister ut i signaturmelodin till tv-programmet.

– Na nanna na nanna na na nanna na naaa!

Inga-Lill tar upp en ny tråd:

– Vi spelade inför Olof Palme i Stockholm en gång. Jag tänkte att jag skulle prata om frågor kring världsfreden med honom, men i stället kom vi att prata om skithuspapper.

Hon tar sats och de andra skrattar när de förstår vilken historia som är i antågande.

– Det var låten "Oblekt papper" han kommenterade. Men det roligaste var nog när jag försökte mig på ett mellansnack medan någon av oss grejade med något på scenen. Jag började berätta om Sandgrund och att jag ofta var där och dansade. Jag berättade hur jag rakade benen upp till knäna så de fick lugg. Och om gången då jag blev uppbjuden av en karl som verkade vilja bjuda på kaffe. "Nej, varför undrar du det?", svarare karln. "Du har ju ha en termos i fickan", svarade jag.

– Publiken skrattade så de skrek!

– Det gjorde även vi, skjuter Birgitta in.

– En tant längst fram i publiken skrattade så hon inte fick luft, vi blev riktigt oroliga för henne några ögonblick. Det var lite skämmigt att ha sagt det där inför Palme och hans Lisbet, men de hade väl humor de också tänker jag.

Birgitta:

– Det är alltid spännande när du börjar prata på scenen för ingen av oss vet vad som komma skall!

– Det vet aldrig jag heller! Jag planerar aldrig något, det kommer spontant.

"Respekterar varandra"

Mellan sig har de 17 barn, Birgitta har med sina fem alstrat flest. I gemenskapen samlas både lycka och olycka, under 40 år händer det en hel del i en människas liv. Inom bandet kan allt dryftas, inget ämne är för tungt eller tramsigt. De som har de säger "både rep och kafferep" när de ses.

– Bandet är en andra familj. Det är verkligen otroligt, vilket stöd och vilken glädje det ger. Alla vet i stort sett vad alla har gått igenom i livet. Vi kan prata om allt, det är tryggt och härligt, säger Kicki.

– Vi är aldrig ovänner, vi tycker olika men alla får ha sin egen åsikt. Vi respekterar varandra, vilket ju är det viktigaste, säger Pernilla.

– Tryggheten gör att man vågar vara sig själv och bjuda på sig själv. Spelglädjen som kommer ur allt gör en så lycklig.

Carin:

– Det kanske häftigaste är när vi alla tar i och sjunger stämmor. Jag minns en gång när vi gjorde det och jag inte riktigt kunde avgöra vilken av stämmorna som var min. Trots att jag tog i för full hals! Det var så tight! Rösterna blev som ett – oerhört fylligt – ljud. Sex röster blev en.

– Det är också väldigt häftigt att vi fortfarande håller ihop och spelar. Det handlar inte bara om att sitta och dra gamla minnen, vi skapar ju också hela tiden nya.

Ursäkta en kanske oförskämd fråga, men om ni i början var förebilder för kvinnor att bilda band, kanske ni i dag på samma sätt inspirerar äldre att stå på scenen?

– Det hoppas vi! Vi har faktiskt pratat om att byta namn – men Kärringkraft låter inte lika fint. Samtidigt är vi ju fortfarande som 25 när vi träffas. Vi är fortfarande tjejer.