Omöjligt att inte charmas av Billy Elliot

Hösten 2000 hade den brittiska filmen Billy Elliot premiär. Stephen Daldrys hjärtevärmande film om elvaårige Billy som hellre dansar balett än boxas gjorde stor succé världen över och blev flerfaldigt prisbelönt.

Bland annat vann titelrollsinnehavaren Jamie Bell en BAFTA för sin roll som Billy, en av de yngsta någonsin att vinna denna brittiska motsvarighet till en Oscar (att jag flera år senare i Sagabions mörker inser att det är han, just han, Billy Elliot!, som spelar den sexuella sadisten i Lars von Triers omskakande Nymphomaniac är för mig ett trauma som jag fortfarande bearbetar).

Fem år senare har musikalen baserad på filmen premiär i Londons West End, med musik av Elton John. 2008 går den upp på Broadway, och 2016 får Billy Elliot sin svenska premiär på Malmöoperan, en uppsättning som ett år senare även spelades på Stockholms stadsteater. Hösten 2020 var det planerat att Billy skulle dansa in på Medis teaterscen men pandemin satte stopp för Säffleoperans premiär då. Men nu i lördags var det så äntligen dags. Och vilken premiär det blev!

Berättelsen om Billy Elliot utspelar sig i ett litet gruvsamhälle i nordöstra England under mitten av 1980-talet. Det är mitt under den stora gruvstrejken, som hotar hela samhällets existens – familjer lever under stor press på alla plan. Den dåvarande regeringens konfrontativa politik skapar stora slitningar, och det är en tuff miljö som föreställningens unga människor – barn! – växer upp i. En prolog i form av gamla nyhetsklipp projicerade direkt på scenfondens tegelvägg kompletteras med speakerröster ger publiken en snabb historisk tillbakablick och vägledning in i föreställningen. Rutinerade Tomas Kihlström i rollen som boxningstränaren George slår an tonen inledningsvis, och strax gör Billy Elliot själv entré på Medis stora scen. Med klar pojkstämma och finfin diktion är Paul Sprengel i rollen som Billy helt självklar – från första sekund gör han Billy Elliot helt till sin egen. Och allas! I en stundtals hård och grå vardag lever han med sin pappa, bror och sin gamla, lätt dementa, mormor – Billys mamma är död sedan några år, men hon vakar alltjämt över honom, och stundtals förebrår hon honom för hans slarv och glömska.

Billy går rätt motvilligt till boxningsträningen, men en dag dröjer han kvar i lokalen och hamnar strax mitt i en balettlektion, ledd av den rätt tuffa, för att inte säga ganska stenhårda Mrs Wilkinson, här spelad – och givetvis även dansad – av scenproffset Petra Nielsen. Med bra bett i replikerna, lila benvärmare och en scennärvaro som få drillar hon sina balettflickor och strax även Billy till stordåd – plötsligt fylls scenen av plymer och silverlamé och vi får, likt Billy, blodad tand för dansens magiska värld. Inledningsvis är Billy skeptisk till Mrs Wilkinsons uppmuntran att överge boxningen till förmån för baletten (”du har fin utåtrotation”) men snart lägger han handskarna på hyllan och räknar istället steg med baletten. Tonen mellan lärare och elever och även elever emellan är stundtals rå men ändå hjärtlig, och Billy får upprepade gånger höra att han är rätt usel på dans. I rollen som Debbie Wilkinson, både dotter och elev till nämnda Mrs Wilkinson, hittar Lova Johansson helt rätt tonträff i den bitvis bitska replikväxlingen, med skinn på näsan även när hennes gryende förälskelse i Billy förblir obesvarad.

Även hemmavid möter Billy dansen: i en finstämd scen berättar mormor Edna om sitt liv som ung och mannen hon då var gift med, Billys morfar. Sonja Söderqvist är rörande som åldrad mormor, och sjunger om ett hårt liv kantat av missbruk och övergrepp, samtidigt som detta gestaltas sceniskt av två unga dansare. Även en mormor kan ha haft drömmar om ett annat liv, i en annan tid, för länge sedan. I nutid väcks Billys drömmar om ett annat liv när Mrs Wilkinson öppnat hans ögon för dansen – visst borde han söka sig till en riktig balettskola? Verkligheten här och nu gör sig dock påmind i en scen där balettskolans elever övar sida vid sida med strejkande gruvarbetare i våldsam konfrontation med polisen. Koreografen Cynthia Kai och regissören Mattias Palm har tillsammans skapat scener där olika händelseförlopp interfolieras, med imponerande skicklighet. Här måste också nämnas ensemblen, kollektivet, som alltjämt är närvarande: balettflickor, gruvarbetare, poliser, bybor – allt välsjunget och fint samspelat rakt igenom föreställningen. Särskilt balettflickorna lyser lite extra (det är ju en konst att göra felsteg, fastän rätt) och även slutkören, när strejken är över och gruvarbetarna återgår till arbetet, klingar väldigt fint.

Att Billy ska få chansen att söka sig ett annat liv är inte helt självklart. Att en ung pojke vill dansa balett strider förstås mot sociala konventioner i ett samhälle som inser att dess tid är utmätt och allt står på spel. Trots att Billys pappa strängt förbjuder honom att fortsätta dansa så tar han lektioner för Mrs Wilkinson i smyg. Fast där finns också någon som inte bryr sig om vad andra tycker, och det är Billys bästa vän Michael. Man vill ju få vara sig själv och vem har rätt att säga åt någon annan vad som är rätt och fel? Michael klär sig gärna i klänning och uppmuntrar Billy att göra detsamma (givetvis får han några goda råd om matchande färg- och materialval), plötsligt åker steppskorna fram och grabbarna dansar, och steppar, i klänning, med andra dansande klänningar, i en obetalbar scen där ingen, säger ingen, kan tala om för någon vad som är rätt eller fel, för man vill ju bara få vara sig själv! Oscar Alerfors som Michael känns helt oförställd och med en känsla för komisk tajming verkar han bara vara just sig själv. Michael uppmuntrar Billy att fortsätta dansa, och med Mrs Wilkinsons stöd utvecklas han allt mer som dansare. Och man måste ju dansa boogie! Från sin plats bakom pianot under alla dessa balettlektioner tar nu pianisten Mr Braithwaite plats med Billy och Mrs Wilkinson på scen – Daniel Eriksson är suverän som boogiekung, komplett med rödglansig 80-talsskjorta, svart skinnpaj och solglasögon. Hatten (flyger) av!

Boogien till trots – Billys chans tycks gå honom förbi när en brutal verklighet återigen krockar med högtflygande drömmar och han inte kommer iväg för att göra inträdesprovet till balettskolan. Han dansar ut sin besvikelse och frustration mot en rad av kravallutrustade poliser – krossas hans dröm där?

Gruvstrejken fortsätter och sätter förstås även sin prägel på julfirandet samma år. Under den årliga julshowen knuffas Jackie, Billys pappa, fram till mikrofonen för att sjunga. Han väljer att sjunga en enkel folkvisa, och minnet av hans döda fru, Billys mamma, och det liv de hade och som kanske gått förlorat gör honom djupt sorgsen. Petter Andersson gör i rollen som Jackie ett mångfacetterat porträtt av en pappa som förlorat mycket men som sakta inser att han inte behöver förlora allt – men kan han ändra sig i tid, för Billys skull?

I filmversionen av Billy Elliot ser vi i slutscenen en vuxen Billy, som nu är utbildad balettdansör, minuten innan han gör entré på scen i en version av baletten Svansjön. Filmen slutar med att Billy svävar in på scenen och i salongen sitter Billys pappa, märkbart rörd över sonens framträdande. Att göra ett likadant slut i en scenisk version hade förmodligen inte fått samma effekt, men på en teaterscen har man ju andra sätt att skapa magi och suggestion. Röken rullar in över scengolvet när Billy trycker igång sin bandspelare och Tjajkovskijs musik till nämnda Svansjön fyller salongen. Plötsligt dansar Billy balett – med sig själv i vuxen version! Den unga, klassiskt skolade dansaren Mattias Courage lyfter i ett slag föreställningen – och vår Billy! – till oanade höjder. Detta blir vändpunkten: Billys pappa ser honom dansa och förstår nu hans passion och talang för dansen. Billy måste få en chans till ett annat liv! Han söker upp Mrs Wilkinson för att kunna ordna en ny audition till skolan, men hur? Återigen blossar en konflikt upp som hotar att rasera Billys drömmar, för strejkkassan har sinat och pappan måste återuppta arbetet i gruvan, vilket inte ses med blida ögon av Billys bror Tony, för strejkbrytare är inte vatten värda. Men snart inser även Tony att Billys dröm är värd så mycket att man måste offra lite av sig själv för att han ska nå den … Simon Oscarsson stiger här fram och gör en fin tolkning av Tony, med en totalt skarvlös övergång mellan tal och sång.

Så hur slutar då musikalversionen om berättelsen om vår vän Billy Elliot? Ja, det är ju en musikal, så då finns det väl egentligen bara ett sätt att sluta: med sång och dans, förstås. Och inte vilken dans som helst, utan steppdans. Hur många scener kan man kalla obetalbara? Jag gör det igen. För det är ju inte slut, ens när det är slut! Kanske får hela uppsättningen här lite slagsida åt det lite väl roliga, det lite för plojiga, kanske kommer budskapet om allas rätt att få vara precis den man själv vill vara lite, lite i skymundan … fast vad fasen, kom igen grabben, det svänger ju! På med steppskorna, och glöm för tusan inte balettkjolen!

Och precis som Säffleoperans Billy Elliot inte slutar ens när den är slut, så tänker faktiskt inte jag sluta här heller, jag måste få med en rad om vad jag tror är kvällens absolut starkast lysande stjärna, i alla fall i förhållande till dess storlek (för ärligt talat, denna stjärna är inte stor – inte ännu i alla fall): hur en nioåring kan lysa så starkt, utan att knappt ha en replik, men med en sanslös känsla för komik och en scennärvaro som fångar en hel salong, först ut på scen, och även sist: Sibel Herskind, du övergår mitt förstånd. Och det tackar jag för.

Jocke Wester