Vid den här tiden på året är det fullt upp för yrkesfiskarna i familjen Örnvald på Ekenäs. Varje dag i två månader fiskar man siklöja, fisken som ger den exklusiva löjrom som klassas som en riktig delikatess. Bakom framställningen av löjrommen ligger ett hantverk i flera steg.
Björn Örnvald och hans far Sven är i färd med att samla ihop fångsten efter morgonens fisketur när ST kommer till bryggan vid Ekenäs. Det dunkar om maskinen på båten som skakar loss fisken från näten, samtidigt som Björn och Sven hjälps åt att samla ihop de tömda näten i en tunna. Just idag blev det inte så mycket fisk, bara en fjärdedel av vad de hoppats på.
– Det beror på att det har varit nordvästlig vind. Vid vissa vindriktningar blir näten skitiga och då fångas det mindre med fisk, säger Björn Örnvald.
Han är 36 år och har sedan han tog studenten arbetat heltid i familjeföretaget Luröbåten Örnvalds Fisk & Turism. På sommaren kör man turbåtar till Lurö där man även driver restaurangen Luröbryggan. Men på våren och hösten är det fiske som gäller. På våren fiskas det gös och abborre och på hösten fiskar man siklöja. Siklöjafisket drar igång 17 oktober och pågår i två månader. För Örnvalds är det den mest intensiva fiskeperioden på året och man åker ut på sjön och tar upp nät varje dag. Inkomsten från löjrommen är viktig och eftersom säsongen är begränsad gäller det att ligga i.
– Men man kan inte bara leva på det, för det kan slå fel vissa säsonger, säger Sven Örnvald.
I Örnvalds-släkten har det funnits fiskare i många generationer tillbaka. Sven, som är 72 år, berättar att han växte upp på Lurö och att både hans far och farfar var fiskare och jordbrukare där.
– De som bott i skärgården har alltid fiskat, säger han.
Ofta varvades fisket med att sköta om en fyr eller ansvara för prickhållning. 1960 byggde Svens föräldrar hus i Ekenäs och familjen flyttade dit från Lurö. Sven har fiskat sedan barnsben och det har varit hans yrke under hela livet.
– Jag blev inväxt i det. Men jag har grunnat många gånger under resans gång, säger han.
I slutet på 1960-talet var det en stor debatt om kvicksilver vilket gjorde att många inte vågade äta fisk. Då var det tufft att vara fiskare, minns han.
Bland Svens fem barn är det Björn som valt att satsa på fisket på heltid och han trivs med yrket.
– Det är variation och man får vara ute i naturen. Fisken är likadan men vädret är annorlunda och fångsten olika, säger han.
Men det finns förstås dåliga dagar också.
– Det är när man kommer hem tomhänt, säger Björn.
– Ja, när skarven har ätit upp allt i näten, fyller Sven i.
Hur känns det att Björn för familjetraditionen med fisket vidare?
– Ja det är väl en annan som har lurat in honom på det. Det är ett speciellt yrke, men trivs en med det så är det inte fel. Nuförtiden kan man ju sadla om närsomhelst också. Förr var man ju väldigt låst, säger Sven.
När dagens nät är färdigskakade skyfflar Sven upp fisken i nätkorgar och lyfter upp dem på bryggan där Björn sköljer bort smutsen med sjövatten. Sedan häller han fisken i backar och staplar dem på släpet till en liten trädgårdstraktor som får transportera fångsten till nästa anhalt vid företagets anläggning ett stenkast bort. Där hälls fisken upp på ett bord för att en och en tömmas på löjrom. Det är ett arbete som sker för hand genom att klämma på fisken på ett särskilt sätt.
Ulla-Britta Nisses är på plats och drar igång med arbetet med en gång. Med van hand bryter hon fisken mitt itu och klämmer till. Det knäpper till och ut kommer löjrommen som läggs i en skål intill.
– Det är viktigt att se till att all rom kommer med.
Huvudanledningen till att fiska siklöja är just löjrommen, även om fisken i sig också är god att äta.
– Det är en fantastiskt god matfisk. Det är jättegott att äta den med hemlagat mos och med morötter till, säger Ulla-Britta.
Ulla-Britta arbetade under många år som lärare, först i Gunneruds skola och sedan i Botilsäter. Hon är sambo med Svens bror Bengt, som också varit fiskare, men som liksom Ulla-Britt är pensionär idag.
Strax får Ulla-Britta sällskap av Björn och Sven runt bordet. Att klämma ur löjrommen är ett tidsödande arbete och det är bra att vara många.
När löjrommen har klämts ut vispas den så att romkornen lossnar från romsäcken. Samtidigt är det viktigt att romkornen inte slås sönder, så det måste göras försiktigt. Björn berättar att man använder sig av vanliga elvispar. Sedan sköljs rommen noga i kallt vatten och silas genom ett finmaskigt nät. Därefter hängs rommen upp i nätkassar i ett kylrum och får rinna av. Efter cirka två dygn tillsätter man salt, öser upp i burkar och fryser in. Sedan är löjrommen klar att ätas.
En klick löjrom kan till exempel avnjutas på en toast med rödlök och gräddfil.
Fiskat siklöja har man gjort i Vänern i flera hundra år, men det var först på 1960-talet som man började ta vara på löjrommen. Sven berättar att det var en fiskare från Norrland som introducerade traditionen för fiskarna i Vänern. I Norrland var det sedan länge brukligt att äta löjrom. Idag kallas rommen från siklöja som fiskats i Bottenviken för ”Kalix löjrom” medan rommen från siklöjan i Vänern kallas för ”Vänerlöjrom”. Men eftersom det handlar om rom från samma fiskart så är egentligen inte skillnaden så stor. Kalix löjrom är dock mer orange i färgen och som varumärke är den mer känd.
– Kalixlöjrommen har en stor del av marknaden. Men vi får hoppas att det kommer att bli mer efterfrågan på Vänerlöjrom, säger Björn Örnvald.