Oscar Magnusson om scen- och familjelivet: "Nu kan jag vara Oscar fullt ut"

Nu kröner Sven-Ingvars sin pågående turné med tre konserter i Löfbergs arena.

Bandets 65-åriga bergochdalbana ska firas och NWT möter Oscar Magnusson i ett samtal om att ha ett Mount Everest på axlarna, familjelivet och känslan av att äntligen fullt ut kunna vara sig själv på scenen.

Snöoväder satte stopp för konserten i Visby nyligen, men utöver det har Sven-Ingvars turnétåg rusat kors och tvärs genom landet i ett saligt framgångsrus. Under helgen 17-19 december landar bandet på hemmaplan i Värmeland, konserter som bokats om två gånger tidigare. Nu verkar bandet kunna genomföra sina tre konserter tredje gången gillt.

– Vi märker av en föryngring på konserterna, bandet blir som en brygga mellan generationerna, säger Oscar Magnusson och berättar om ett möte med några fans som tillhör generationen efter hans egen.

– Allt börjar om, går i cykler. Föräldrar lyssnar på Sven-Ingvars vilket förs vidare till barnen.

Generationsväxling är något som präglat Sven-Ingvars under de 65 år gruppen har varit verksam. 2017 gick Sven-Erik Magnusson bort varpå sonen Oscar tog över och just en föryngring av publiken har varit en av de stora utmaningarna.

– Jo så är det, men jag skulle faktiskt säga att den – i viss mån – också är en av de enklaste.

Oscar Magnusson harklar sig och tar sats:

– Jag kan helt enkelt inte göra något annat att det jag gör. Visst, jag har ett Mount Everest på axlarna. Kanske inte ett berg av rädsla, men av prestationsångest. För det vilar på mina axlar att göra något bra av det här. Men jag kan ju aldrig göra något som inte känns rätt, som inte känns som "jag". Och det är det jag menar med att det är enkelt – jag kan bara göra det som känns rätt.

Det rödlätta skägget kliar.

– Det är nog svårt för publiken och alla andra med förväntningar att vara hård mot någon som har ett ärligt uppsåt.

När han pratar om Sven-Ingvars gör han det på ett sätt som skvallrar om att han inte ser bandet som sitt eget, något han själv till fullo äger.

– Nej, det är det inte! Låtarna och hela gruppens historia är buren av en publik som har fortsatt att komma till konserterna under alla år. Mycket av det jag har fått med mig sedan jag var liten, när jag har sett pappa och Ingvar och deras samspel i vad som har varit viktigt, har handlat om en ödmjukhet.

Han har sett det som två val – antingen ger han "fan i hur det har varit och kör sitt eget race" eller så väljer han att omfamna historien.

– Jag är en person som tycker att historien kring det här bandet är viktig, den betyder någonting. Den ska alltid finnas med för folk – vår publik – är en del av den historien.

Under gruppens 65 år har oräkneliga på ett eller annat sätt berörts av musiken.

– Många har sina minnen, sina upplevelser, sin relation. Och börjar man koka ner det där så får man folks äkta känslor och tankar. Det är det jag menar med att bandet inte är mitt, jag drar mitt strå till stacken och tar historien vidare. Och jag bygger en framtid så som jag tycker den ska byggas.

Med ett leende konstaterar han snabbt:

– Jag skulle få höra direkt om folk tycker att bandet är på väg åt fel håll. Samtidigt kan jag inte utgå från att det jag gör ska tilltala alla, jag måste få hitta min egen väg.

<strong id="strong-eb10d2bbfbc69fbf7f983997782252c4">Mats Billinger, gitarr:</strong> – Löfbergs blir kul, jag och Oscar spelade faktiskt förband till Sven-Ingvars där, 2004 kan det ha varit.

Tänker inte rasera det pappa byggt upp

I ljuset av hur musikbranschen har utvecklats under åren så har du haft en annan möjlighet att utvecklas som entreprenör än vad din pappa och Ingvar Karlsson gjorde?

– Absolut. Och jag har nog i grunden ett större intresse av en helhet. För pappa var det mest musiken och jobba, jobba, jobba. Jag tror inte han hade tid till att se över helheten vad gäller andra bitar av branschen. När jag klev in i bandet stod jag lite vid sidan av och kunde se en helhetsbild, från hur det såg ut på scenen till en massa andra detaljer.

Oscar Magnusson berättar om arvet efter sin morfar, Eric Carlsson, som var teaterpedagog och bland annat regisserade "Värmlänningarna" i Ransäter och vid flera tillfällen gestaltade Gustaf Fröding.

– Hans kreativa ådra finns i mig, jag är estet ut i fingerspetsarna. Kanske mer en kreatör än entreprenör. Jag gillar att skapa saker och sammanhang. Kliva in i olika världar, i olika projekt och bara mala. Just att göra olika saker, att tänka i helhetslösningar, ger kraft och gör så att jag inte tröttnar.

– Det finns säkert de i bandet som tycker att jag har ett kontrollbehov, erkänner han ursäktande.

– Men för mig blir det så eftersom huvudansvaret är mitt. Jag tänker inte stå där om tio år och ha raserat det min pappa varit med och byggt upp. Sven-Ingvars är inte mitt skötebarn, det är något jag ska förvalta. Så fint det går. Jag ställer jättehöga krav på mig själv och förväntar mig att de jag har runt omkring mig också lägger in själ och hjärta i det vi gör.

Under den pågående turnén har hans roll på scenen förändrats.

– När vi åkte ut med turnén "Länge leve Sven-Ingvars" – som var det första vi gjorde efter att jag tagit över – så handlade det mycket om att jag skulle bedömas i min nya roll som frontman.

– Samtidigt tog jag väldigt medvetet ett steg tillbaka. För den konsertserien handlade om honom.

Oscar pekar med båda tummarna över axlarna för att illustrera hur bandet på scenen visade bilder och filmer med Sven-Erik Magnusson under konserterna.

– Jag klev inte upp på scenen och levde ut rollen som frontman. Den första turnén handlade snarare om att göra en subtil hyllning till bandet i sig. Men nu, under den här turnén, kan jag vara Oscar fullt ut. Nu känner jag att det är min plats. Jag känner att jag inte har något att bevisa längre.

– Jag har hittat mig själv i bandet ordentligt.

Arenakonserter på hemmaplan, hur vill du beskriva den känslan?

– För mig känns det som att den här företeelsen har ett 65-årigt förflutet. Tre gigg som blir Sven-Ingvars och Värmlands lilla party. En chans att omfamnas av bandets i grund och botten värmländska musikskatt.

<strong id="strong-2c9628d2063c616397a8fd4d4c0743ea">Stefan Deland, bas:</strong> – Att kärlekshistorien mellan Sven-Ingvars och publiken håller i sig efter 65 år – vilket aldrig kan tas för givet – är en ynnest som är svår att sätta ord på. Det är väl som en dam sa: ”Detta Sven-Ingvars, det bara pågår&quot;.

"Som att hälla bensin på elden"

Rappt pratar Oscar Magnusson om det omfattande maskineri som drar igång när bandet ger sig ut på vägarna. Vardagstempot är högt, "det bara snurrar" och han hinner sällan annat än att planera inför nästa konsert.

– Hur ska jag se framtiden an med det liv jag lever? Jag har mina barn och min fru som betyder allt för mig. Jag har hus med stor gräsmatta som ska skötas och jag har konsthallen Sliperiet. Hur ska jag få ihop allt? Vad mäktar jag inte med? Vilka ägg i korgen måste jag plocka bort? Den där korgen med ägg har alltid en tendens att bli överfylld.

Du nämnde ett Mount Everest på dina axlar, mår du bra av tyngden?

– Press är ett driv! Min ventil är nog att få saker gjorda. Det kliar i händerna, ibland kan det vara något så trivialt som att snickra något. Förr tecknade jag mycket. Det var en av få saker där jag kunde sitta ner och efter tre timmar hade jag ingen aning om vad hjärnan sysslat med. Jag släppte allt annat. Vilket är det svåraste. Men samma funktion kan en upphängningsfas på Sliperiet ha, eller en turnéplanering. Problemen och stressen kommer när det är fler saker samtidigt som ska styras.

<strong id="strong-c5d2f9c114996ad2165c32d2b6e13b4a">Klas Anderhell, trummor:</strong> – Det är alltid kul att spela i Karlstad. Det har ju blivit lite av min andra hemstad med åren. Har ju tillbringat väldigt mycket tid där de senaste 25 åren. Med Ingvars, men också med andra produktioner som till exempel &quot;Night of Queen&quot;.

En annan drivkraft som Oscar Magnusson nämner är känslan av att vara en underdog, när han får höra att något är omöjligt, det går inte, det är lönlöst, blir det en sporre.

– Det är som att hälla bensin på elden för mig. Under Sliperiets första år fick jag hela tiden höra att det var omöjligt, för dyrt, det skulle aldrig gå. Jag har ett jävlaranamma i mig som jag nog har fått av far och mor. Eller så är det bara för att jag är rödhårig.

Han skrattar och fuktar läpparna med kaffe. Vi börjar prata om barnen och hur det skiljer sig mellan generationerna – uppfostran, delaktighet. Han minns skolgången på Gruvlyckan, nämner vikten av få prova på saker utan pekpinnar och samtidigt svårigheten i att själv göra samma sak som förälder.

– Det fanns alltid regler i vår familj. Vilket jag upplevde som tråkigt då, men som jag förstår i dag. Jag var avundsjuk på kompisar som fick ränna ute hela nätterna, men flera av dem finns ju inte med oss längre.

<strong id="strong-fd0bc27bd3a060eb027c994ee890c229">Niclas Bäcklund, saxofon med mera:</strong> – Vi hoppas publiken kommer till Löfbergs med samma inställning som vi: att fira Sven-Ingvars 65 år riktigt ordentligt. Ser verkligen fram emot att bränna av alla de här värmländska hitsen i hjärtat av Sven Ingvars-land!

I dag fungerar familjelivet mycket tack vare ett långsiktigt tänk.

– Mycket handlar om att planera. Min fru har ett "vanligt" jobb med möten inbokade och jag är ofta hemma på veckodagarna och sköter hämtning, lämning. Och när det är vab så är det som det är. Där finns en större oro numera såklart, när jag har den rollen jag har.

Ett antal tusen personer berörs om konserter ställs in eller får flyttas.

– När jag stod fyra meter bredvid pappa kunde jag vifta bort en feber. Det gick att köra ändå. Men såklart – blir man sjuk blir man sjuk. Inte mer med det. Men eftersom jag har hållit på så länge med den här typen av jobb, så tror jag att det snarare blir så att jag den 22 december, när turnén tar paus, lägger mig dösjuk i två dagar. Under pågående turné, med den jävla pressen, så är man liksom inte sjuk.

<strong id="strong-0410b550d77b0f77a1fce444053481b3">Olle Nyberg, keyboards: </strong> – Det känns som om vi har landat i en känsla av att Sven-Ingvars av idag duger alldeles utmärkt som det är. Det behövs inte bevisas nåt, vi lever vidare i en känsla av en naturlig utveckling där vi har med oss allt och alla som varit med i bandet genom alla år. I musiken, i själ och hjärta.

Nytt album på väg

Vid sidan av turnerande har Sven-Ingvars arbetat med ett nytt album. Återigen spelas det in hos Per Gessles husproducent Christoffer Lundquist i Skåne.

– Vi har gjort några sessioner och har kanske en till för att albumet ska bli klart. Vår nya gitarrist Mats har varit med och fått sätta sin ton på materialet. Vi behöver kanske fyra låtar till, då har vi nog för ett bra urval.

Hur tar publiken emot de nyare låtarna på turnén, går de och pinkar när de spelas i väntan på de gamla hitsen?

– Nej nej! En låt som "Rör vid mig igen" sitter hos folk. Den är otroligt viktig som låt för oss i den nuvarande konstellationen. Den blev "vår" låt. Och "Röda tråden..." är fantastisk att spela. Den nya singeln "En liten del av Värmeland" är det flera som skrivit brev till mig om. Den landar hos många. Den låter nog väldigt mycket mer lokalpatriotisk än den är. Alla har ju sitt eget Värmeland, det är det låten handlar om. Även om det för mig är "sotsvart spegelblank smyger älven fram" – för mig är det Karlstad och uppväxten på Romstad. Men Värmeland behöver inte vara en plats, det kan lika gärna vara ett sinnestillstånd.

Med start den 17 december gör Sven-Ingvars tre spelningar i Löfbergs arena i Karlstad, de två första är utsålda. Samma dag som den första konserten släpps en trippelbox där bandet summerar de första 65-åren med ett urval av lika många låtar.