Första gången jag var på konsert med Isabella Lundgren så fick jag känslan av att befinna mig på ett väckelsemöte, med Isabella som hängiven predikant. Givetvis ville jag vara en i den församlingen!
Den andra konserten blev något av en session hos sin psykolog, eller terapeut för den delen. Isabella delade med sig av enkla och handfasta tankegångar om att handskas med vardagen och dess bekymmer, och jag lämnade konserten förvissad om att jag framöver kunde hantera livets motgångar med en ny självinsikt. Nämnde jag att hon dessutom sjöng fantastiskt vid båda konserterna?
Det var med andra ord med viss förväntan jag besökte jazzklubbens konsert på hotellet i torsdags. Här blev inramningen en helt annan då lokalen är betydligt mer intim, för att inte säga rätt oinsmickrande, med bord och stolar runt om en liten scenhörna. Klubbordföranden Stig Andersson hälsar publiken välkommen och strax tar Isabella med musiker plats i hörnet. Konserten kan börja.
Från nya plattan
Kvällens repertoar är till största del hämtad från Isabella Lundgrens senaste album, ”Look for the silver lining”, där hon framför väl valda låtar ur det som brukar kallas The great American songbook – en till synes outtömlig källa av jazzstandards som genom åren tolkats av en lika lång rad artister. När jag skriver detta så låter det måhända lite tråkigt, att det är samma låtar som sjungs om och om igen? Icke då! Inte när det musiceras på detta vis.
Med sig i hörnan har Isabella Lundgren tre grymma jazzmusiker: Carl Bagge vid pianot, Niklas Fernquist på bas, och bakom trummorna Daniel Fredriksson. Alla tre medverkar på nämnda album, både som musiker och arrangörer, så detta är musik de är väl förtrogna med – samspelet är så tajt att det nästan går att ta på, känna på, men det går aldrig på tomgång eller känns oinspirerat, åh nej! Nej, detta är musik som skapas här och nu, nästan andas fram, med en slags innerlig lätthet som kanske bara kan uppstå när samspelet och känslan på något magiskt vis går hand i hand.
Magisk röst
Lägg till detta Isabellas magiska röst. Någon kallade den en hundraårsröst, en sån som bara föds med hundra års mellanrum. Vilken lycka för oss att leva just under dessa hundra år då! Rösten har en slags tyngd, utan att vara tung, som vore den förankrad i något mycket mer massivt än den späda gestalt vi ser framför oss, men kanske är det också detta som ger rösten dess lätthet när Isabella med sin sång drar med oss upp, iväg och långt bort. Hennes fraseringskonst är ofta omskriven och jag är inte människa nog att beskriva den ytterligare, men jag slutar aldrig att fascineras över hur hon lyckas ge varje sång ett helt eget uttryck, ett eget liv, en egen klang, men som alltid är helt och hållet Isabella Lundgren. Makalöst!
Min personliga favoritlåt som jag tar med mig från denna kväll (och även från nämnda album) är en, åtminstone för mig, rätt okänd sådan. Skriven 1957 av Jerome Kern, med text av Oscar Hammerstein II, ”The folks who live on the hill” är en finstämd liten berättelse om att sätta bo högt upp på en kulle, bygga en veranda med utsikt och därifrån se livet ha sin stilla gång. Själv har jag lämnat min kulle (och min veranda), men den kommer nog alltid att vara mig lika nära som Isabellas sång denna kväll.
Snarast en polare
Så hur står sig då denna konsert jämfört med de tidigare två, väckelsemötet och terapisessionen? Efter att ha varit både predikant och psykolog så blev väl Isabella närmast polaren nu. Den goda vännen som kan kännas lite uppfodrande ibland (hon inleder ju ändå konserten med ett citat av Fredrik Nietzsche: ”Den som har ett varför kan överleva nästan alla hur”) men ändå är den som håller dig i handen när du behöver det. Som vill diskutera livet, högt och lågt, vitt och brett, här och nu, men också imorgon. Tack för det.
Jocke Wester