Bibliotek vid Kanaltorget - så har det inte alltid varit

Bibliotekshuset säger vi ibland och tänker på biblioteket vid Kanaltorget. Det har varit så i snart sex decennier, men det har inte alltid varit så. Det huset byggdes en gång för att fyllas med lägenheter och en möbelaffär.

För att hitta ursprunget till Säffles bibliotek måste vi gå nästan ett sekel bakåt i tiden. Ja, kanske till och med ännu längre om några föregångare till folkbiblioteket skall räknas in. ABF hade till exempel ett eget bibliotek med utlåningen förlagd till Ekstedts konditori, som var föregångare till Holgers. Logen Olof Trätälja hade också böcker för utlåning.

Initiativ till skapande av ett gemensamt bibliotek togs 1926 när det gjordes ett upprop i syfte att bilda en biblioteksförening. En sådan blev det också. Säfflebygdens biblioteksförening bildades med Axel F Johansson som ordförande och med Hans Dyster-Aas som vice ordförande. Folkskolläraren Axel Lindqvist satt också i styrelsen och han blev sedan ordförande i Säffle-By folkbibliotek, som blev verklighet 1927.

Lokal i Sifhällagården

De första åren löstes lokalfrågan så gott det gick. Man skall ha haft mellan 300 och 400 böcker i ett hus på gården i hörnet av Östra Storgatan och Sundsgatan. Det stora lyftet för biblioteksrörelsen i Säffle kom 1933.

Kommunala mellanskolan, som den hade kallats, lämnade Sifhällagården när nya Samrealskolan stod färdig 1932. I maj 1933 invigdes det nya biblioteket i Sifhällagården. Säffle-Tidningen inspekterade förstås det nya biblioteket och imponerades inte minst av den stora lässalen som var hela åtta gånger åtta meter. Nu hade antalet böcker ökat till 1 700. 1 100 tillhörde Folkbiblioteket och återstående 600 var formellt ABF:s. Redan 1929 hade Mabel Dijsing anställts. Hon var Säffles första utbildade bibliotekarie. Hon arbetade i biblioteket till 1955. Det innebär att hon också var med om flytten till Sifhällagården. Efter henne var bland annat Gull Nettelbladt, Miklos Gulyas och Ulla-Marie Norrby tidigt med och utvecklade biblioteket i Säffle.

”Säfflebornas stolthet”

Utan överdrift kan man säga att 1933 års bibliotekslösning upplevdes som ett stort framsteg. Med dagens krav på bibliotekslokaler och inte minst på tillgänglighet skulle omdömet kanske bli ett annat. Biblioteket låg på andra våningen och dessutom var det en trappa utomhus för att ens ta sig in i byggnaden, men det sågs knappast som ett bekymmer den gången.

”Folkbiblioteket – Säfflebornas stolthet” var rubriken när Säffle-Tidningen 1944 gjorde ett reportage om biblioteket i Sifhällagården. Bokbeståndet hade då ökat till 7400 böcker. Ett bekymmer var emellertid de begränsade öppettiderna. ST konstaterade att för ungdomar var biblioteket bara öppet en enda timme per vecka och under den timmen skulle alla ungdomar hinna göra sina lån.

- Det förhåller sig så, att av utrymmesskäl måste de ungdomliga låntagarna, som varje tisdagseftermiddag samlas till ett antal varierande mellan 50 och 60, till och med ännu flera, uppdelas i grupper på cirka 15 i varje grupp, som expedieras en i taget, skrev tidningen.

Skötsamma ungdomar

I praktiken innebar detta att de unga låntagarna vardera fick ungefär en minut till sitt förfogande.

Reportern, som i detta fall var Elof Sjögren, imponerades av ungdomarnas uppförande. Man skall komma ihåg att på bibliotek var det på den tiden största möjliga tystnad som gällde. Sjögren berättade att ungdomarna rörde sig tyst och lugnt i lokalerna och utan störande intermezzon, ”vilket ju är ganska anmärkningsvärt när flera än två levnadsglada ungdomar träffa samman”.

Till Kanaltorget

Biblioteket blev med tiden trångbott. Det förekom diskussioner om ett nytt bibliotek, men mer än så blev det inte. Biblioteket blev kvar i Sifhällagården i 30 år. Först 1963 hände något. Vid Kanaltorget blev en affärslokal tillgänglig, nämligen den som Möbeltjänst hade haft i det hus som stått färdigt tio år tidigare. Beslut togs om att bygga om affärslokalerna till bibliotekslokaler. Ombyggnaden kostade 85 000 kronor, men då ingick också inventarierna i kostnaden.

Den 30 maj 1963 öppnades stadsbiblioteket för allmänheten. Nu disponerade biblioteket hela 400 kvadratmeter och hade dessutom fått ett centralt läge. Att man snart skulle börja diskutera behovet av större lokaler räknade nog ingen med 1963, men så blev det. Bara fem år senare fanns det till och med en ritning som visade en tänkt tillbyggnad parallellt med kajen. Någon sådan blev det dock aldrig.

Biblioteksfrågan var ständigt aktuell under 1970- och 1980-talen. Det fanns bland annat idéer om att bygga nytt på åsen norr om tingshuset, att flytta biblioteket till före detta Domus i hörnet av Kungsgatan och Västra Storgatan och med tiden också att inrymma biblioteket i det som hade varit Billeruds huvudkontor. Det skulle bli en helt annan lösning.

Högtidlig invigning

En februaridag 1997, alltså för ganska exakt 25 år sedan, var det invigning. Eller kanske bör man skriva återinvigning. Biblioteket blev nämligen kvar i samma hus som tidigare, men det gjordes en rejäl om- och tillbyggnad. Den sistnämnda gav huset en förändrad fasad mot Kanaltorget och det tidigare fasadmaterialet ersattes med gult tegel. I runda tal åtta miljoner kronor kostade projektet.

Under tiden då bibliotekshuset byggdes om hade biblioteket varit utlokaliserat till Idécentrum vid Tingsgatan, alltså gamla brandstationen.

Ungefär 1 000 personer besökte biblioteket under invigningsdagen. Hedersgäst var generalsekreteraren i Sveriges Allmänna Biblioteksförening, Christina Stenberg. Det var hon som tillsammans med kommunalrådet Halvar Pettersson skulle krossa en flaska med ”bubbel” mot husväggen – ungefär som när ett fartyg döps – och det gick bra bortsett från att det mesta av flaskans innehåll hamnade på hedersgästens kläder. Men invigt blev biblioteket och Halvar Pettersson kunde låsa upp dörren och hälsa alla välkomna in.

Först över tröskeln blev förresten Patrik Jensen från Nolby. Han hade bråttom upp till barnavdelningen på andra våningen. Där lånade han Mästerdetektiven Blomkvist och blev då också ”nya” bibliotekets förste låntagare.

Gåvan fick vänta

Raden av gratulanter var lång. Säffle-Tidningen uppmärksammade speciellt en gåva. Det var fastighetsbolaget Aranea som hade skänkt ett konstverk, nämligen det som en gång hade varit placerat i dåvarande Domus och hade gjorts av Säfflebördiga Karin Björquist. Tanken var att konstverket skulle få en plats i biblioteket, men så blev det inte. Man kan förstås gissa att det krävde en yta och en placering som inte fanns att tillgå i biblioteket. Drygt ett par decennier senare fick konstverket sin plats i Medborgarhuset där det kommer bättre till sin rätt.

I samband med invigningen noterades, att datorerna på allvar gjorde entré i biblioteket. Man skulle där till och med kunna göra sökningar på Internet.

- Datorerna har nu på allvar börjat sitt intåg på biblioteken, sade kultur- och fritidschef Anders Hjertén. De är viktiga så kallade informationsbärare. De kan precis som böcker förmedla kunskap, kultur och förströelse.

Invigningstalaren Christina Stenberg uttryckte i sitt tal att Säffle hade byggt ett bibliotek som uppfyllde kraven inför 2000-talet och nog kan man väl, 25 år senare, säga att hon hade rätt.