ST:s brottsarkiv: Säfflebon som gav Christer Pettersson alibi för Palmemordet

Den 28 februari 1986 är datumet för mordet på statsminister Olof Palme. Det har nu gått 36 år och förundersökningen är nedlagd – men vad är det som gör att vi fortsätter att gräva i gåtan? Det var ett mysterium då det hände och det är fortfarande ett mysterium som intresserar många – vad var det som hände? Vem dödade Palme den 25 februari klockan 23.21? Kommer vi någonsin att få veta?

I december 1988 anhölls en man, misstänkt för att ha mördat statsministern. Den här mannen var Christer Pettersson. Rättegången mot den misstänkte Palme-mördaren inleddes den 5 juli 1989. Den 6 juli kontaktade en man från Säffle Göteborgs-Posten - han hade sett Pettersson i Rotebro under de kritiska timmarna runt mordet. Skulle denne Säfflebo vara den som gav Christer Pettersson alibi för mordkvällen den 28 februari 1986, då Sveriges statsminister sköts till döds?

I ST 8 juli 1989: ”Enligt uppgift kommer mannen dock inte att kallas in som vittne bland annat beroende på att polisen inte hinner kontrollera samtliga uppgifter som mannen lämnat till måndag, då försvaret ska hålla sin slutplädering.” Skulle den åtalade frikännas hade inte Säfflebons vittnesmål någon betydelse – men om han skulle befinnas skyldig kanske det skulle ändra allt.

”Då görs en rättspsykiatrisk undersökning och sedan följer en ny rättegång där det blir möjligt att åberopa ny bevisning, vilket gör att försvaret kan kalla Säfflebon.” Vilket man också gjorde, men vi återkommer till det senare.

Utredningen avseende Christer Pettersson

Först en snabbgenomgång av Palmefallet beträffande Christer Pettersson:

Polisens intresse riktades mot Pettersson redan under den första tiden; han hördes den 28 maj 1986 om sina förehavanden på mordkvällen. Åtgärderna stannade dock vid detta förhör. Ungefär ett år senare hördes han för kontroll av uppgifter som en annan person lämnat. Sent 1987 inkom uppgifter om att Pettersson var lik fantombilden, samt att han uppehållit sig i mordkvarteret under mordkvällen. Under senare delen av 1988 kom polisutredningen att koncentreras till kvarteren kring mordplatsen, biografen Grand, och även spelklubben Oxen - intresset väcktes då för uppgifterna om Pettersson. Den 14 december samma år hämtades han till förhör. Efter det att Lisbeth Palme vid en valkonfrontation via video, samma dag, utpekat honom som gärningsman, anhölls han. Han häktades därefter den 16 december av Stockholms tingsrätt och förblev i häkte fram till, och under de två rättegångarna i tingsrätten och hovrätten.

Christer Pettersson dömdes den 27 juli 1989 av en oenig Stockholms tingsrätt som skyldig. Därmed kunde Enars vittnesmål komma att bli betydande. Var det så att hans iakttagelser kunde fria Pettersson?

Hovrättsförhandlingarna inleddes den 12 september 1989, och i ST den 19 augusti 1989 går att läsa: ”den 54-årige Säfflebo som tidigare framträtt och hävdat att han kan ge Christer Pettersson alibi för mordet på Olof Palme kommer nu att kallas som vittne vid hovrättsförhandlingarna”

– Jag vet att det var Christer Pettersson jag såg den kvällen och därför vet jag att det inte var han som mördade Palme, säger Enar till ST.

Det var Petterssons försvarsadvokat Arne Liljeros som begärt att Enar skulle få vittna.

– Vi bedömer honom som trovärdig och det är väsentligt att höra honom. Stämmer mannens uppgifter borde det ge min klient alibi för mordkvällen, uppger han.

Det är delade meningar om Enars vittnesmål. Åklagarsidan menar att han är en i raden av opålitliga vittnen som bara vill ha uppmärksamhet. Polisen å andra sidan, vill kontrollera viss av hans uppgifter som man inte anser vara helt säkra.

Vad var det då för alibi som Enar gav dem misstänkte Palmemördaren?

När Enar den 6 juli 1989 kontaktade Göteborgs-tidning för att berätta att han sett Pettersson i Rotebro – inte bara under den aktuella dagen, utan också under de kritiska timmarna för mordet, så hördes han av den speciella spaningsgrupp som arbetade med Palmemordet.

Enar, som då bodde i Upplands Väsby sedan 1981, berättar att han satt på pendeltåget hem när han plötsligt kom på en sak; en kamrat i Rotebro, ”Stor-Jerka”, var skyldig honom pengar - 150 kronor för att vara exakt. Han klev därför av tåget i Rotebro, cirka klockan 23.30. Hans tanke var att kräva honom på pengarna och han bestämde sig därför att gå till hans gamla adress på Kung Hans väg – fem minuters promenad från stationen i Rotebro.

Efter ett misslyckat försök att lokalisera ”Stor-Jerkas” bostad, trots att han läste på dörrskyltarna, gav han upp och gick tillbaka mot stationen för att ta tåget hem. Det var när han var på väg från Kung Hans väg i Sollentuna till Rotebro station, som han skulle ha mött Pettersson, ungefär klockan 23:45-23.50 - samtidigt som pendeln från Märsta kom in. Enar uppgav att Pettersson befann sig cirka 75 meter från stationen, 15-20 meter från en kiosk och på ett avstånd av högst 10-15 meter från honom själv. Enar inväntade tåget från Stockholmshållet och åkte sedan till sin lägenhet i Upplands Väsby. Hemma var han klockan 00.30.

Varför är då denna iakttagelse viktig? Har Christer Pettersson uppgivit att han varit i Rotebro under de kritiska timmarna?

Rotebro var Christer Petterssons bostadsområde, och Kung Hans väg var hans bostadsadress. Pettersson har under förundersökningen berättat, och hela tiden vidhållit uppgiften, att han åkt från Stockholms Central med pendeltåget klockan 22.46 eller 23.15 i riktning mot Rotebro. Han säger sig dock ha somnat på tåget och vaknat av att tåget stod stilla på Märsta station. Efter att ha hämtat frisk luft på perrongen åkte han med samma tåg tillbaka till Rotebro, dit han enligt egen uppgift anlänt klockan 23.47. Till bostaden på Kungs Hans väg kom han ungefär klockan 23.55.

Hur visste Enar då att det var Christer Pettersson som han såg i Rotebro under de kritiska timmarna för mordet på Palme? Jo, han har i förhör uppgett att ”han är bekant med Christer Pettersson och har träffat honom ett hundratal gånger under åren 1981-1986.” De möttes ofta på stan, mestadels bara som just bekanta som hälsade på varandra.

Varför hälsade han inte då på Christer när han såg honom? Ja, det frågade sig byråchef Jörgen Almblad också. Hur väl kände Enar Christer Pettersson?

– Då såg jag Christer Pettersson en bit ifrån mig och eftersom han såg nere ut brydde jag mig inte om att hälsa på honom.

Varför har han inte trätt fram tidigare? Varför väntade han tills att rättegången mot Pettersson nästan var slut?

I GT uppgav han att han kände igen Christer Pettersson när norsk TV visade en bild av den åtalade i Palmemordet, men han utgick från att någon annan skulle träda fram och ge honom alibi.

– Visst hade jag hört att några varit häktade för Palmemordet, men inte förrän då visste jag vem det var, sade Enar.

– Jag trodde ju att någon annan också måste ha sett honom den kvällen och berättat det. Dessutom hade jag fullt upp med egna problem just då och drog mig för mer kontakt med polisen.

Det var först när han förstod att Pettersson skulle kunna dömas för mord som han valde att träda fram.

Almblad: Var det något speciellt som gjorde att du i början av juli bestämde dig för att tala om vad du visste om Pettersson?

– Jag tyckte att det hade gått för långt.

Din kamrat Christer var ju huvudpersonen.

– Ja men jag kunde inte engagera mig i det då, på grund av mina personliga problem.

Du lät en vän sitta inne i ett halvår – då måste vi ju veta orsaken

– Det har jag ju förklarat, att det berodde på mina egna problem. Från andra dagen jag bodde i Säffle har det vart intriger och skit från polisens sida, tack vare en hund som sen dog för mig också.

Är du bitter mot polisen?

– Inte mot polisen, men mot polismästaren i Säffle och reportern på Säffle tidning. De ville att min hund skulle ha munkorg, men sen slapp han det.

Sa polisen att hunden skulle ha munkorg? Var det dina personliga problem?

– Ja, de tog hunden. Sen fick jag tillbaka hunden, och då skulle han ha munkorg och en massa restriktioner på hunden. Sen skrev jag till kammarrätten i Göteborg och fick rätt – sen dog hunden senare. Det var ett jäkla (integrerande).

Var det en slump att du valde en Göteborgs-tidning?

– Nej jag har den hemma, jag köper den ofta – det hör till nyheterna på den sidan jag bor.

Du tyckte inte att du skulle gå till polisen? Det finns ju andra poliser än polismästaren.

– Jag sa det också till polisen, att inte Säfflepolisen fick komma dit – det gjorde jag klart för dem.

Enar tar upp sina problem med Säfflepolisen och Säffle-Tidningen. Ett problem som hade med hans hud att göra; en tre år gammal dobermanpinscher vid namn Alfons. Vi kan återkomma till detta sidospår senare.

Ifrågasätter trovärdigheten

Almblad tar upp uppgifter angående ”Stor-Jerka” som Enar lämnat och bestrider dem med fakta – en del tider och datum som han uppgett kan inte stämma. Bland annat att han skulle ha övernattat hos Enar under en tvåmånadersperiod från julen 1985 - då satt ”Stor-Jerka” i häktet utan permission. När Enar menar att han kanske tagit fel på tid, så påpekar Almblad att man inte ska uppge saker man inte är helt säker på.

– Allt det jag säger är sant, det är bara det att tiden inte stämmer, insisterar Enar i hovrättsförhandlingarna.

Då kanske inte 28 februari stämmer heller?

– Men det vet jag ju. Jag kan inte säga vad jag gjorde andra dagar, men det var en händelse som gjorde att det satte sig i minnet.

Enligt Enar själv är han helt säker på att det handlar om mordnatten. Händelsen som gjorde att han lade mordkvällens rutin på minnet var att hans väninna Harriet ringde under natten, cirka klockan 02.30, och berättade att Olof Palme blivit mördad. Detta var dock något som ifrågasattes starkt av byråchef Jörgen Almblad under hovrättsförhandlingarna. Hur kunde han vara så säker på att det var den 28:e han mindes? Hur kunde han, som annars inte verkade minnas vad han gjorde, komma ihåg vad klockan var dessutom?

När kom du hem den 27 februari 1986?

– 27:e? Det kan jag inte säga exakt.

Hur kunde du då veta när du kom den 28:e?

– Det var tack vare samtalet som jag fick senare.

Hur kan du veta vad klockan är när du kommer hem?

– Jag ser vad klockan är.

Just den här kvällen kom du ihåg?

– Ja visst, varför ska jag inte komma ihåg den gången? De har inte skjutit Palme någon annan gång.

Men det fick du reda på senare!

– Det var den 28:e det hände.

Pettersson frikänns

Enars berättelse var enligt hovrätten ”i många avseenden egendomlig”. Hovrätten ansåg att Enars uppgifter var så otillförlitliga att de inte kunde ge stöd åt Christer Petterssons påstående om att han befunnit sig på hemväg via Märsta vid tidpunkten för mordet. Trots att vittnet stod fast vid sin uppfattning om vad han sett och när – ansåg sig hovrätten alltså kunna bortse från det.

Torsdagen den 2 november samma år friades Christer Pettersson av en enig hovrätt. Riksåklagaren överklagade inte domen, som vann laga kraft den 1 december 1989. Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och en omprövning begärdes av riksåklagaren i december 1997 – den avslogs av Sveriges högsta domstol den 28 maj 1998.

Kan det då ha varit så att Enar inte alls ljög? Kan det ha varit så att han faktiskt såg Christer Pettersson under mordnatten - i Rotebro. Båda två hävdar att han var där under mordtillfället. Kanske skulle man inte ha avfärdat Enars vittnesmål?

Annan Säfflebo ger vapenuppgifter

ST skriver följande den 28 oktober 1989: ”En Säfflebo i 50-årsåldern har till polisen i Säffle gjort en anmälan om olaga hot. Detta eftersom han har fått ett anonymt brev och även säger sig ha hotats per telefon. Hotet har ett direkt samband med utredningen om Olof Palme.”

Det framgår också att den hotade Säfflebon inte tidigare har figurerat i samband med Palmeutredningen - det är alltså inte Enar som mottagit hotet. Säfflebon förhördes av poliser från rikskriminalen gällande uppseendeväckande uppgifter som han tidigare hade meddelat Palmegruppen. Vad var det då för uppgifter denne man hade? Jo, det gällde Christer Pettersson - men inte för att ge honom alibi.

Mannen hävdade, att han strax innan mordet på statsministern, blev vittne till hur den tidigare mordmisstänkte Pettersson tog emot två revolvrar, troligen som betalning för knark. Överlämningen skedde enligt Säfflebon hemma hos den person som han just då var på besök hos. Personen som han besökte i februari 1989, och i vars bostad överlämnandet av revolvrarna ska ha ägt rum, har vittnat i rättegången.

Polisen i Säffle bekräftade att en anmälan om olaga hot gjorts, och att det ansågs klarlagt att mannen vid den aktuella tiden verkligen var på besök hos sin bekanta, som då bodde utanför Stockholm.

”Hör på din tok”

Säfflebon hävdade att det dock var först i samband med rättegångarna som han fick klart för sig att mannen som tagit emot revolvrarna var identiska med den senare misstänkte Pettersson. Efter att ha meddelat detta till rikskriminalen, så har han själv utsatts för hotelser, som detta hotbrev:

”Hör på din tok, ring inga anonyma samtal till rikskriminalen en gång till. Då ska jag sätta dit dig för mordbrand -84”.

Frågan är ju vem som hotat Säfflebon? Och om denne hade någonting med denna mordbrand att göra? Frågorna är många men några svar kommer vi aldrig att få.

Om mannens uppgifter skulle vara riktiga så skulle de ju vara av största betydelse för mordutredningen. Men frågan som uppkommer även här; varför vänta med så viktiga vittnesuppgifter först efter de båda rättegångarna? Detta kom att påverka trovärdigheten av vittnet, och Palmegruppen betraktade Säfflebons uppgifter som ett bland måna tips i sökandet efter mordvapnet.

Rykten cirkulerar

Efter att det stått klart att Pettersson friats, så uppstod det ett konstigt fenomen i Säffle. Alla började se Christer Pettersson här, och rykten började cirkulera. De handlar alla på ett eller annat sätt som, att den för mordet på Olof Palme frikände Christer Pettersson, ska befinna sig på besök i Säffle. Eller var det kanske så att han fått en bostad här och skulle flytta hit?

Ryktesspridningarna tog en rejäl fart i slutet av november 1989, och har successivt blivit allt mer detaljerade. Men sanningen är att Pettersson med all sannolikhet aldrig har satt sin fot i Säffle, vilket hans advokat också hävdar. Varför skulle han ha planer på att flytta just hit?

– Dessa rykten kan jag direkt avfärda som helt utan grund. Christer har inte varit i Säffle, säger Christer Petterssons advokat Arne Liljeros till ST den 25 november 1989.

Trots detta inkom det enbart under torsdagen den 23 november ett tiotal tips till ST om var i Säffle som Pettersson befann sig, eller vad han gjort här. Det första påståendet dök upp strax efter att frikännandet blev känt. Pettersson skulle då ha bott hos den person som vittnade i hovrätten och gav honom alibi för den tid då mordet begicks - alltså hos Enar. Helt plötsligt hade Säffleborna sett Christer Pettersson på restauranger, han hade gjort en transaktion på ett av bankkontoren och han hade handlat i en affär.

Snart började folk att uppge adresser där Pettersson skulle ha hållit till. En av de personer som bodde på en av dessa adresser kontaktade själv ST och bad om hjälp.

– Skriv att jag inte har Christer Pettersson som gäst! Jag känner honom överhuvudtaget inte och har aldrig haft med honom att göra! vädjade han.

Ingen hade själv sett honom

Strax efter det samtalet kom ett nytt tips. Enligt detta skulle Pettersson hålla till i en stuga i Långserud. Det var minuterna innan det kom ett tips om att Säfflebostäder hade tilldelat Christer Pettersson en lägenhet vid Vegagatan i Säffle. Kanske kan det vara så att en annan man, vid det ganska vanligt förekommande namnet Christer Pettersson, behövde en lägenhet?

Detta fenomen uppstod dock inte bara i Säffle. Överhuvudtaget hade det med jämna mellanrum dykt upp smått fantastiska rykten om just Pettersson. Ett litet frö kan ha såtts i Säffle eftersom det fanns en viss beröringspunkt mellan Christer Pettersson och vittnet från Säffle - sedan spreds ryktena snabbt.

– Vi har också noterat att det cirkulerar vissa rykten i Säffle, men liknande rykten har den senaste tiden även cirkulerat i Göteborgstrakten, sade då en av de ansvariga i polisens Palme-grupp.

Ingen av tipsarna hade inte heller själva sett Pettersson, men många kände någon eller hade träffat någon som hade mött honom... Så kanske kan vi med all säkerhet hålla med advokat Liljeros:

– Christer Pettersson har inte varit i Säffle!

Så här har vi historien om Säfflebon Enar och hans vittnesmål i en av Sveriges mest omtalade mordutredning. Kunde han ha friat Christer Pettersson tidigare om man tagit hans vittnesmål på allvar? Vem vet?

Alfons - hunden som blev ett fall för länsstyrelsen

För er som är nyfikna: Vad var det då för dispyter som Enar hade med Säffle-Tidningen, och poliskommissarien i Säffle?

I slutet av januari 1988 omhändertogs hunden Alfons, efter beslut av polismästaren i Säffle. Detta för att hunden, upprepade gånger under det senaste året, fått springa lös och attackera både människor och hundar. Enar hade därmed fått föreskrifter från polisen att han var tvungen att hålla hunden kopplad och att använda munkorg.

”I och med att hunden under helgen fick springa lös i ca ett dygn ansåg man att hundägaren inte följt föreskrifterna och omhändertog hunden, som nu finns på en kennel” skriver ST den 4 februari 1988.

Klagomålen på hunden har varit många, då med anledning av att den springer lös och attackerar folk och andra djur, samt att de stör när den skäller. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har dock konstaterat att hunden inte varit misskött ur djurskyddssynpunkt.

– Jag kände mig mycket utpekad som ”han som de tagit hunden ifrån”, säger Alfons husse.

Enar valde att överklaga polisens beslut om tvångsomhändertagandet av Alfons - han fick rätt och fick hunden tillbaka. Länsstyrelsen sade i beslutet ”att polisen saknat skäl att omhänderta hunden för en försäljning eller avlivning och att det i enligt med vad som framkommit i utredningen har Alfons inte visat benägenhet att bita människor eller djur”

– Alfons biter ingen, han skulle inte ens kunna döda en fluga. Han tycker också om barn och jag tror inte att han morrat åt några barn, säger husse Enar.

Han medger att det funnits brister i tillsynen i samband med en sjukhusvistelse, men att det också funnits andra motsättningar bakom anmälningarna till polisen. Folk har ibland påstått att Alfons och Enar varit på platser som inte stämmer, och vissa personer påstod också att hunden skulle vara misskött, vilket intyg visar att hunden inte var.

– Det har varit en jobbig tid, men jag är lättad över att jag fått Alfons tillbaka och hoppas att allt bråk nu ska vara över, säger Enar.