Föreningen Nordbi brinner för att bevara det nordiska biet och kämpar för att fler biodlare ska upptäcka fördelarna med arten. På Lurö finns en av landets parningsstationer för bidrottningar.
Klockan är åtta på morgonen när Ingvar Arvidsson, Jean Berg och Kjell Gustavsson från Föreningen Nordbi anländer till Örnvalds brygga på Ekenäs med skåpbilen fullastad med bidrottningar. Drottningarna är instängda i små lådor, men det surrar också av drönarbin runt om, som lockats dit av drottningarnas doft och hängt med på resan. Lådorna lastas på båten och strax går färden ut på Vänern.
Den här dagen ska cirka 200 bidrottningar fraktas ut till Lurö för att släppas ut för parning, berättar Ingvar Arvidsson. Eftersom man vill se till att inte drönare av andra biarter än just nordiska bin parar sig med drottningarna, så är Lurö en idealisk plats.
– Hit kommer det inte drönare från andra ställen. Vi behövde ha en parningsplats som var helt isolerad och det har fungerat väldigt bra.
Parningsstationen på Lurö öppnade 1984. Då var det nordiska biet på väg att försvinna helt. Ingvar Arvidsson var med och startade Föreningen Nordbi och sedan dess har det pågått ett idogt arbete för att rädda det nordiska biet från utrotning. Sedan 80-talet har läget förbättrats och allt fler biodlare satsar på arten, men en stor majoritet av biodlarna i Sverige har idag andra biarter. Vanligast är en korsning som kallas Buckfast, samt bin från Italien och Balkan.
Nordiska bin utgör bara ett fåtal procent av bisamhällen i Sverige, men det här vill Föreningen Nordbi ändra på genom att få fler att upptäcka fördelarna med det nordiska biet, som är den ursprungliga inhemska birasen i Norden. En fördel med de här bina är att de är väl anpassad för det svenska klimatet, vilket gör att färre bin dör under vintern, säger Ingvar Arvidsson.
– De övervintrar bra och förbrukar lite foder under vintern. De är även anpassade till den flora som finns här, som hallon och ljung som ger mycket nektar.
Något som dock är lite komplicerat om man vill introducera en ny biart i ett område är att det lätt uppstår oönskade korsningar, och när olika biarter korsar sig med varandra leder det till avkommor som är mer aggressiva.
– Därför måste man hålla arterna isär, förklarar Ingvar.
Smidigast är därför om flera biodlare i ett område kommer överens om att ha samma sorts bin. Idag finns det några sådana områden i Sverige för nordiska bin, bland annat i norra Sverige där arten är lite mer utbredd bland biodlare.
På Lurö paras cirka 1000 nordiska bi-drottningar om året och de skickas sedan vidare till biodlare runt om i Sverige och Europa, bland annat länder som Tyskland, Island och Finland.
Ingvar Arvidsson upplever att även om det förekommer en del skepsis mot nordiska bin så ökar intresset hela tiden och han tycker även sig se ett uppsving för biodling överhuvudtaget.
– Nu är det väldigt många som vill bli biodlare och det hålls nybörjarkurser överallt i landet. Det är väldigt glädjande.