När jag var liten trodde jag att jag människor som hade en dator hemma var rika. Jag tillhör den sista generationen som tillbringade småbarnsåren utan internet. Jag tror att jag var tio eller elva när vi skaffade en PC hemma, och det var relativt sent jämfört med många klasskamrater.
Var det på grund av plötsligt förbättrad ekonomi som mina föräldrar till slut köpte en dator? Nej, knappast. De insåg väl bara att det var av nöden tvunget att ha en i dagens samhälle. Det här med att det var en rikemanspryl var bara något jag hade fått för mig för att jag inte förstod bättre.
Det är många som inte förstår bättre, fastän de är vuxna. Det ser man när man läser artiklar om den rusande boräntan och de rasande försäljningspriserna på bostäder.
”Hurra, äntligen har vanligt folk råd att köpa en bostad!”, jublar vissa i kommentarsfälten. ”Rätt åt kapitalisterna att de går med minus nu”, tar vissa till och med till, när folk tvingas sälja sina hem med kanske miljonförlust. ”Pappa betalar säkert räntehöjningen också”, skrev någon sarkastiskt.
Jag undrar vilka dessa människor tror att det är som köper bostäder.
Jag köpte min tvåa för fyra år sedan, när jag och min dåvarande sambo gick isär. Hade jag blivit rikare, eftersom jag slutade hyra? Nej, tvärtom - jag gick ju från sambo till ensamstående, så ekonomin var sämre än på många år. Däremot hade jag fått mitt första fasta jobb, vilket överhuvudtaget möjliggjorde för mig att få ett lån beviljat. Vid den tidpunkten rådde stor brist på hyresrätter där jag bor och nyss fyllda 30 hade jag plötsligt ett alternativ till att hatta runt med andrahandskontrakt, vänta i ett år på något bättre än en 20 kvadrats etta med kokvrå för 4500 i månaden eller flytta hem till mamma. Så jag tog det, även om det betyder att jag förmodligen är skuldsatt för livet. Är det bortskämt?
Jag har inte fått en krona av mina föräldrar - och ingen annan heller - till min bostad. Kontantinsatsen hade jag sparat ihop helt själv under många år, trots flera perioder av tuff ekonomi. Förtjänar jag inte belöningen då?
Jag har aldrig tänkt på min bostad som en investering, även om jag givetvis hoppas på att i alla fall få ett litet överskott den dag jag eventuellt behöver sälja (och även om det överskottet i så fall äts upp av nästa, dyrare bostad). Jag har aldrig trott att den ska göra mig rik. Jag behövde bara tak över huvudet.
Ytterst få människor som köper sina hem är arvtagare till något miljardimperium à la Paris Hilton eller VD:ar för något vinstdrivande vårdbolag. Den absoluta majoriteten av oss är vanliga, arbetande människor som hade ”lyxen” att kunna skuldsätta oss för att ha någonstans att bo.
Min bostadsrätt har tyvärr inte varit någon bra affär så här långt, och jag kan bara hoppas på att det vänder. Avgiften till föreningen har alltid varit ganska hög och höjdes rejält ett halvår efter att jag flyttade in. Med den höjda räntan kostar min bostad mer per månad än de flesta hyresrätter av samma storlek i stan. Dessutom har jag fått köpa nya vitvaror. Samtidigt är det inget alternativ att sälja just nu, eftersom jag sannolikt skulle förlora flera hundra tusen på det samt hamna sist i kön till en hyresrätt.
Men det vore väl bara rätt åt ett kapitalistsvin som jag.