ST:S BROTTSARKIV: Mannen med sju djurplågeridomar under 20 års tid

DEL 1.

”Tidigt i januari 1966 ses hästar springa lösa på en gård i Svanskog. Trots att ägaren tidigare har fått sig förelagt, att inga djur får finnas vid Lillgården– som saknar ordentliga stallar – mellan december och april – så har hästarna setts springa lösa i den halvmeterdjupa snön hela vintern. Det har ägaren struntat i. Hästarna har knappast haft tillgång till vatten, och med foderförsörjningen har det varit dåligt.”

Detta var först gången jag råkade på hästuppfödaren – mannen som vi kommer att kalla Erling. Men det skulle visa sig att han varit i farten mycket länge än så. 1947 uppmärksammades det första gången – 1967 dömdes han för sjunde gången – sjunde gången för djurplågeri.

Detta kommer att bli en riktig långkörare, då denne notoriske hästmisshandlare har fått hålla på i tjugo års tid. Detta är en av Säffles största återfallsförbrytare som inte tycks visa några tecken på bättring. Ihjälslagna hästar i träd, massrymningar till skogs, ”specialbehandlingar” med hett vatten i nässonder, variga flytningar som rinner ur mularna, hästar i branddammar, mystiska försvinnanden, stulna travhästar - otaliga djurplågeridomar. Vart ska det här sluta?

Mellan 1947 och 1964 faller fem domar för djurplågeri på Erling. Vi börjar den här ruggiga brottshistoria strax innan årsskiftet mellan 1962 och 1963. Från och med den 20 december 1962 besöktes Erling båda gårdar, Huvudgården och Lillgården, vi skilda tillfällen av länsveterinären, hälsovårdsnämndens ordförande i Svanskog och tillsyningsman. Man kontrollerade hästantal och försökte bilda sig en uppfattning om foderläget - Erlings bristfälliga djurhållning hade nu varit känd i 15 år.

I början av 1963 har ett tjugotal kringboende markägare har ingivit klagomål till kommunalfullmäktige – de har i många år varit oroliga för de lösa hästarna. Helt nyligen har även en avlivning av en sjuk häst beordrats av länsveterinären, och nu har ett nytt vite utdömts. Vart ska detta sluta?

ST, fredagen den 11 januari 1963:

”Under modiga 15 år har detta fall varit aktuellt – eller rättare sagt gjorts aktuellt. Regelbunden kritik. Lika troget utövar också de lokala myndigheterna kontroll. Lika oförändrat är läget. Lösa hästar. Bristande tillsyn. 1947 bet kölden hårt i den hästjord som drev omkring på gården. Idag är det andra hästar det är fråga om, som går där på samma sätt som då. Skillnaden är bara den, att djuren är några fler idag. Idag har djuren dessutom fått kvarka. Variga flytningar rinner ur mularna på några av dem. På andra åter har varflödet frusit till tumstjocka isklumpar. Deras hostningar hörs på långt håll. Det är ingen fager syn som möter den som vandrar vägen förbi. Det är också över 25 grader kallt, med vinande blåst. Allt rinnande vatten har frusit till. Även den bäck som djuren försöker få vatten ur.”

Länsveterinären bekräftar för ST i samma artikel:

– Att vissa hästar ifrågavarande besättning har fått kvarka är riktigt. Sjukdomen är smittsam. Och helt ofarlig är den inte i fråga om smittorisk för andra hästar i trakten.

Hängde i ett träd

Med hjälp av mycket grundliga utredningar har man fått hästuppfödaren fälld för grovt djurplågeri vid flera tillfällen. 1947 kunde vattenbrist påvisas – 100 dagsböter. När en fullständigt utmärglad häst anträffades i ett stall och en ihjälslagen häst påträffades hängande i ett träd – då kom nästa rättegång. Det blev 100 dagsböter även denna gång. Ytterligare bristfälligheter kunde påvisas – 120 dagsböter löd domen för den tredje djurplågeridomen.

Grannar hade under våren 1962 påträffat en sjuk häst. De lade en filt över hästen och snart fick den veterinärvård i Karlstad. En annan häst anträffades med skadat ben – länsveterinären beordrade avlivning utan dröjsmål. Flera av hästarna har rymt – redan före älgjakten har de sprungit lösa i skogarna. En av hästarna dök upp framför en skytt under älgjakten.

Flera av grannarna har inte bara fått utstå att se denna form av hästhållning utan har också åsamkats skadegörelse. ”Ett helt hemmans ägor har av olika anledningar annekterats av herrelösa hästar. Dessa marker tillhör inte hästuppfödaren. ’”

Skyndsam åtgärd begärs

Den siste februari 1963 utdömdes ett vitesbelopp på 2000 kronor – Erling var nu inför rätten igen. Åklagaren fastslog att det även i detta mål rör sig om för många hästar och bristfälliga inre arrangemang, samt nonchalans mot myndigheterna tillsägelser.

Erling var irriterade över alla besiktningar:

– Hade jag bara vetat att herrarna skulle komma på besiktning, skulle jag ha öppnat dörrarna till gödselhögen och släppt ut hästarna den vägen. Sedan hade stallet varit helt tomt när herrarna kommit, sade han.

Länsveterinären menade att det tillåtna antalet hästar hade överskridits. Ett intilliggande uthus räknade han skulle inrymma 6 hästar – utanför detta utrymme gick 12. Det betydde att hälften av dem inte fick något tak över huvudet alls. Myndigheterna hade räknat fram 43 hästar på den ena gården och ett dussintal på den andra.

Erling tyckte inte heller att han hade någon anledning att räkna in sina djur på kvällarna.

– Det borde i rimlighetens namn vara en privatsak.

Nästa invändning handlade om vinterkylan och dess inverkan på temperaturen i stallet. För att hålla värmen uppe vill Erling ha fler hästar i stallet.

– Man bör se om sina hus – främst för vintertid – och så skall man ge hästarna mera mat, så att de kommer i bättre hull. Så klarar de kylan bättre, ansåg länsveterinären.

Döms för urkundsförfalskning

Erling hade inte bara gott om hästar – det fanns även en hel del lastbilar på gården. En del av lastbilarna var inregistrerade – andra inte. Den bil som Erling färdats i den 24 april 1962, var varken skattad eller försäkrad.

Han hade raderat bort vissa anteckningar i ett föreläggande han fått av statspolisen efter att han stoppats på E18 för besiktning. Det visade sig att såväl skattekvitto som besiktningsinstrument fattades, och dessutom var bilen behäftad med en hel den brister. Erling hävdade att ett verktyg i hans ficka i stället suddat bort blyertsanteckningarna.

Den 14 mars kom domen – tre månaders straffarbete för urkundsförfalskning, brukande av motorfordon som ej varit registrerat och trafikförsäkrat, samt brukande av motorfordon som varit bristfälligt. Domen fastställdes även sedan i hovrätten för västra Sverige den 30 augusti.

I slutet av augusti 1963, strax innan hovrättens dom väcktes ett nytt åtal mot hästägare Erling. I den nya stämningsansökan som inlämnats åtalas hästägaren återigen för egenmäktigt förfarande och företeelse mot ägofredslagen. Han har vid flertalet tillfällen låtit sina hästar beta olovligen på andras skiften.

Hästskelett i dike

Ett skelett efter en död häst påträffas i ett dike i början av september 1963 – hästen har tillhört hästuppfödaren i Svanskog.

– Så vitt jag känner till så har den här hästen, vars skelett påträffats av några svampplockare i ett dike, dött i stallet. Flera av hans hästar drabbades av kvarksjukdom liksom även andra hästar. Det är icke riktigt att lägga dött djur i dike, säger länsveterinären.

Rättegång igen - en fjärde djurplågeridom?

Den 26 september hölls rättegången för Erlings senaste åtal – han valde att nonchalera både grannar och målsägare. Han hade inte rättat sig efter länsstyrelsens och hälsovårdsnämndens förelägganden, och han underkände utsedda synemäns besiktning och värdering av skador. När Erling, vid 20-tiden, fick sista ordet som svarande i målet, riktade han också ett kraftigt utfall mot häradsrätten. Han ansåg inte att de handlagt hans mål på rätt sätt.

Rättens ordförande slog klubban i bordet med orden:

– Det var det oförskämdaste jag någonsin hört. Har här vi i 15 års tid handhaft er mål med sådan omsorg som säkerligen ingen annan häradsrätt skulle ha gjort. Vi har här nu i två dagar ägnat tid åt detta mål.

Den 21 januari överlämnade hälsovårdsnämndens ordförande föreläggandet, som utfärdats efter besöken som gjorts på de två gårdarna i december 1962, till hästuppfödaren personligen. I rätten berättar ordföranden följande om överlämnandet:

– Svaranden hörde dåligt den dagen. Han ville inte lyssna på vad jag sa. Han verkade otålig och var på mycket dåligt humör.

Besiktningar verkställdes därefter vid flera tillfällen under januari och början av februari. Och på domarens fråga om Erling iakttagit hälsovårdsnämndens representanter och andra svarade han:

– De springer vilt i mina hus sedan många år tillbaka vare sig jag är hemma eller ej.

– Det behövs tydligen också, tillade åklagaren.

Länsveterinären vittnade om att oftast stod hästarna och åt hölass på ett lastbilsflak. Något reservlager av foder fanns inte.

– 1000 kilo anser vi vara normalt i förhållande till det anta hästar som finns på gården.

Erling uppgav att han haft hemma cirka 700 kilo otröskad prima havre tillika med 300 kilo melass och lika mycket kli. Ingen hade upptäckt det påstådda fodret.

– Möjligen stod en säck bakom en dörr, sade länsveterinären och fortsatte:

– Skulle den svarande helt plötsligt utfordra hästarna, som är vara med stråfoder, med havre och kli skulle hästarna inte klara sig med livet i behåll. Det vore bättre att låta dem svälta någon dag än att de dem koncentrerad havre- och kligiva med melass.

Rätten gjorde under eftermiddagen ett besök på stället för att bilda sig en egen uppfattning om förhållandena på gården och dess grannskap.

Förstörda granplantor och dikeskörningar

I väntan på dom fortsatte Erlings hästar att skapa rubriker på ST:s förstasidor. Lösa hästar sysselsatte alltjämt polisen i Svanskog. Ett område på ungefär 2000 granplantor har till viss del skadats av en grupp hingstar som brutit sig ut ur de bristfälliga inhägnaderna. Dagen innan besiktade polisen skadorna på ett gärde med havrestör tillsammans med markägaren.

Två bilister råkade också ut för de herrelösa hästflockarna. Ett par ungdomar fick föra sin bil ner i en dikesslänt för att undvika kollision med en av hästarna i nattmörkret. En annan bilist fick skador på bilens kofångare, som fått en spark av en av de uppskrämda hästarna.

1964

En händelse i mitten av december 1963 ställde den nu riksbekante hästägaren åter inför åtal för vanvård av djur. Det var nu femte gången som Erling stod djurplågeriåtalad.

Händelsen det handlade om var ett föl som hittades liggande i en fålla nere vid sjön Eldan. Där hade fölet legat ganska länge och grannarna hade också uppmärksammat det hela. Djuret hämtades dock en natt av ägaren, som kontaktade veterinären. Dagen därpå kom en hel kommitté till Svanskog för att besiktiga fölet. Länsveterinären beordrade att fölet omedelbart skulle slaktas eller också uppstallas ordentligt.

Vid tinget den 12 mars 1964 uppträdde hästägaren liksom tidigare utan försvarare. Han hade trots grava anmärkningar från experthäll alltid förklaringar till sitt handlande.

– På gården finns omkring 50 hästar. När så många hästar alltid går tillsammans ute kan det inträffa att någon av dessa blir sjuk. Hästarna är inte alls så uthungrade som man vill göra gällande.

På frågan om varför hästarna bryter sig ut ur inhägnat område hade hästägaren svårt att svara, men han hade själv sett att grindar öppnats nattetid och att man med tänger klippt upp taggtråden.

Gällande fölet som hittades ute så framkom det av länsveterinären att det led av en felaktig knäskål på ena bakbenet. Trots att en man sagt till Erling om fölet gjordes ingenting. Det hade dock gått flera dagar från det att tillsyningsmannen upplyst hästägaren om att fölet var hängigt tills att något gjordes.

Den 2 april 1964 kom domen mot travhästägaren Erling som för femte gången stod åtalad för vanvård av djur. Fölet, som på grund av en defekt i en knäskål, blivit liggande på marken hade inte omhändertagits snabbt nog. Erling dömdes till 50 dagsböter á 10 kronor.

”Specialbehandling”

Den 17 december 1964 fick Erling ytterligare en dom på 50 dagsböter. Hästhandlaren hade hittat en sjuk häst i en vattenhåla, och istället för att skicka efter veterinär, sköte han själv få upp djuret.

Hästen var underkyld och Erling gav den då en ”specialbehandling”. Blad annat hällde han hett vatten i hästen genom en nässond, samt gned den med sprit. Djuret avled dock efter ett par dagar.

Kroppen grävdes sedan ner, men en anställd på gården, som förövrigt lovat sin husbonde att hålla tyst om saken, berättade senare för en veterinär vad som inträffat - polisen kopplades in.

Detta omfattande brottsarkiv innehåller så många händelser och så många domar att vi valt att dela upp det i två delar. Första delen slutar här.

I nästa del kan ni fortsätta den skrämmande läsningen om hur hästuppfödare Erling fortsatt får behålla sina hästar. De konstiga händelserna fortsätter att hända kring hans gårdar; döda fölungar, stulna travhästar och mystiska hästförsvinnanden.