DEL 2.
Nu fortsätter vi med åren 1966 och 1967. Trots fem domar gällande djurplågeri och vanvård fortsätter Erling figurera på ST:s förstasidor.
I början av januari 1966 ska hälsovårdsnämndens ordförande, herr Carlsson, och djurtillsyningsman Viking besiktiga gården. Vid ett tidigare besök på trettondagen såg man nio hästar springa lösa i snö och kyla.
– Vi har länge sett mellan fingrarna i det här ärendet, men nu måste det bli ett stopp på missförhållandena. Både jag och folk i trakten runtomkring är synnerligen upprörda och beklämda över det sätt på vilket djuren behandlas, berättar herr Carlsson
Personligen vet han dock att mannen i fråga ändå är snäll mot sina djur.
– Det är i utfodringen och vattentillförseln det brister, och många av hästarna är mycket magra. Mannen – han är närmare 70 år gammal – anser dock att hästarna mår bra av en relativt ”mager” kost.
”Förr om åren hade det ju gått bra”
Hälsovårdsnämnden har vi ett flertal tillfällen besökt mannen. Redan den 8 november 1965 var man där och varnade honom för den annalkande kylan. Den 24 samma månad kom den första ordentliga köldknäppen – hästarna fanns fortfarande kvar och sprang lösa omkring i den snöiga terrängen. Hästägaren ansåg dock inte att det var så bråttom – ”förr om åren hade det ju gått bra”
Den 9 december hade några av hästarna flyttats, men den 13 december fanns fortfarande 18 hästar kvar. Någon vecka senare förflyttades ytterligare ett par – men fortfarande fanns det hästar kvar ute i Lillgården.
”Hästar som kurar ihop sig bakom tillfälligt hopplappade vindskydd. Hästar som fryser och törstar” - djurskyddstillsyningsmannen är plågad över synen.
– Var och varannan dag får jag åka upp dit för att kontrollera att allt står rätt till där uppe – med andra ord att hästarna får sitt vatten och utfodras. Jag har bland annat lagt märke till att ettårsfölen är mycket magra, och man bli mer än beklämd över den synen.
”Rent missförstånd”
Den 11 januari 1966 besökte länsveterinären gården i Svanskog för en inspektion av lantbrukarens hästbestånd. Han ”konstaterade att hästarna var i prima kondition, förutom tre; huvudsakligen ett ettårsföl”. Så trots att både den lokala hälsovårdsmyndigheten och djurtillsyningsmannen uttalat sina bekymmer över djurhållningen på gården, så blir det ingen ytterligare åtgärd från länsstyrelsens sida.
”Man fann djurhållningen i stort sett vara god, förutom på de tre unghästarna som visade vissa tecken på vanskötsel och undernäring. Genom överenskommelse mellan hästägaren och länsveterinären kommer dessa att stallas upp under en tid. Alla påstådda missförhållanden rörande den tråkiga hästaffären skulle alltså vara ”ett rent missförstånd…” står att läsa i ST den 12 januari 1966.
– Vi hade som sagt, förutom det nämnda undantaget inget att erinra mot djurhållningen. Att hästarna får springa lösa vind för våg får väl ur sakkunskapens synvinkel betraktas som mindre lämpligt. Men så länge djuren har tillgång till vatten och foder så har vi inget att erinra mot saken, säger en hälsovårdskonsulent som fanns med under inspektionen.
Och foder hade hästarna vid inspektionen… Men skulle dessa påstådda missförhållanden visa sig vara ett rent missförstånd som länsveterinären menade - nej, självklart inte.
1967
Måndagen den 1 februari 1967 satte polisassistent Ericson igång en utredning av det upprörande djurplågerifallet i Svanskog. Efter inledande förhör med herr Carlsson och hästtillsyningsmannen Viking ”framkom knappast något väsentligt nytt i fallet utöver det polisen redan visste”. Polismästare Ternström var också i kontakt med Erling under måndagens, för att diskutera och ta ställning till vad man borde göra med de nio utmärglade hästarna. ”De behöver ordentliga fodervärdar för att repa sig” menade polismästaren.
Den 8 februari kunde man i ST läsa rubriken: Svältfödda hästarna i Svanskog flyttade till Gillberga och Dalsland. Man hade alltså lyckats hitta fodervärdar, godkända av polismästaren, till samtliga nio hästar. Det rör sig om sex äldre djur och tre årsföl.
Länsveterinären betäckande i sin rapport över inspektionen på lantbrukare Erling domäner den 2 februari, att de ”utsatts för ett så otillbörligt lidande att det måste anses som grovt djurplågeri”. Samme länsveterinär som den 12 januari samma år ”konstaterade att hästarna var i prima kondition, förutom tre; huvudsakligen ett ettårsföl”...
Enligt länsveterinärens utlåtande var de nio hästarna helt utmärglade, och ”i omedelbart behov av god omvårdnad. Han avser att de varit utsatta för en långt driven svältutfodring. ”
Vid Lillgården har hästarna rört sig fritt i ett skogsområde som sträcker sig från gården ned mot sjön. ”Här har baken på björk-, al- och aspstammar gnagts av i manshöjd på ett hundratal träd, som nu utgör ren a spöksynen. En så omfattande och oerhörd skadegörelse på träden kan endast ha gjorts av hästar, som under en längre tid stått på svältkost. ” står det att läsa i ST den 8 februari.
Fodertillgången på Huvudgården och Lillgården har varit knapp. 15-20 kilo vetekli, en säck med havre var det som påträffades av länsveterinäre på Huvudgården. Utanför fanns också en kälke med 9 säckar vetekli á 50 kilo styck.
Vad säger då hästuppfödaren själv? Jo, enligt förste polisassistent Ericson anser ägaren att näringsvärdet på stråfodret har varit dåligt på grund av ogynnsamt bärgningsväder.
Inspektion igen - utdömer 11 hästar
Måndagen den 10 april var det dags för inspektion av gården igen. Den här gången utdömde länsveterinären tio av de 40 hästarna som går på Huvudgården och det blir nu polisens sak att få nya fodervärdar till dessa tio, eller att i värsta fall beordra slakt på dem. Fler fanns med på måndagsförmiddagens inspektion:
”Anledningen till att landshövdingen och länsstyrelsen var med vid den hemliga inspektionen var att man vill bilda sig en uppfattning om hur det ser ut på den riksbekanta gården innan man lämnar sitt uttalande till JO. ”
Landshövding Nilsson berättade då för ST att han var närmast chockad över förhållandena på gården.
– Att ett så uppenbart djurplågeri kan förekomma i dag är beklämmande. Gården, förhållandena och miljön utgör närmast en skräckbild”, menade han och fortsatte:
– Se bara på alla bilvrak som står uppställda över hela gården. Här måste det bli ett krafttag för att få bukt på missförhållandena och få den här högst otrevliga och riksbekanta affären ur världen.
Förslag som landshövding Nilsson gav på några första åtgärder, var att skära ned hästbeståndet. Fodertillgången till de 40 hästarna är väldigt knapp. ”Visserligen hade hästarna inne i stallarna foder, men de 17 hästar som går i lösdrift ute i markerna hade inget foder när inspektionen gjordes”. De hästar som går ute har den bästa konditionen, medan den 23 hästarna i stallet är i mycket dåligt skick. ”Vidare lider en del hästar av parasiter och går under avmaskning.”
För tillfället fungerade heller inte vattenledningen – den hade rostat igen och vatten togs utifrån. Dessutom saknas strö i stallarna. Länsveterinären menar också att förhållandena här försämrats sedan sist han inspekterade gården – man var tillbaka på precis samma ställe som man började.
– Vi är tillbaka till samma förhållande som när vi ingrep den 2 februari i år. Tio hästar måste omedelbart flyttas eller avlivas.
Vid den här tiden befinner sig alla 40 hästarna vid Huvudgården – inga hästar på Lillgården, men fodervärdar har hand om nio djur.
Att ett så uppenbart djurplågeri kan förekomma i dag är beklämmande. Gården, förhållandena och miljön utgör närmast en skräckbild
Uppskjuten rättegång
Resultatet av Landshövding Nilssons ”hemliga” inspektion i Svanskog medförde att den huvudförhandling mot hästägare Erling, som utsatts till torsdagen den 13 april, blev uppskjuten. De förhållanden som blottades vid inspektionen på måndagen har nämligen nödvändiggjort en förnyad polisutredning. När det kommer att tas upp är nu omöjligt att avgöra.
De tio hästarna som under inspektionen utdömdes av länsveterinären fördes på måndagskvällen till fodervärdar i Segerstad. Två nya fodervärdar anmäldes sig dessutom under tisdagen den 11 april – det finns möjlighet att placera ytterligare djur.
Chefsåklagaren gör ett tillägg till sin tidigare stämningsansökan mot Erling. Liksom den tidigare stämningen gäller även tillägget djurplågeri.
Vid den nya inspektionen ”påträffades ytterligare tio hästar som av länsveterinären betäckandes som utmärglade eller på gränsen till utmärgling.” Han menar att Erling genom ”bristande omvårdnad och svältutfodring utsatt även dessa hästar för lidande. Då efter tillsägelse av polismyndigheten rättelse ej skett har hästarna omhändertagits enligt djurskyddslagen”
Det tidigare åtalet gällde även det djurplågeri mot tio hästar, av vilka som bekant måste avlivas. I denna stämning yrkades också att tidigare förelagda viten på sammanlagt 4.000 kronor (idag motsvarade 40.889 kronor) skulle utdömas.
Rättegång i maj
Torsdagen den 11 maj inleddes rättegången mot hästuppfödare Erling. ”Den 72-årige svanskogsbon skötte som vanligt själv sitt försvar och trots första dagens åtta timmars långa förhandlingar kom han pigg och nyter (glad) till rättssalen i Häljebol när rättens ordförande vid tiotiden slog klubban i bordet”
Tre av Erlings vittnen hördes; en av fodervärdarna, hans egen hästskötare på Huvudgården och en travtränare. Före slutpläderingarna gjorde rättens ledamöter ett besök på hästägarens gårdar; Lillgården och Huvudgården.
Första vittnet som hördes var fodervärden – han var vid tiden fortfarande fodervärd för tre av Erlings hästar. ”När dessa kom till vården var två i mycket dålig kondition medan den tredje var i något bättre skick. Alla var då mycket långraggiga.”
Hästskötaren, som sedan i mars varit anställd hos Erling på Huvudgården, ansåg inte att förhållandena på gården var anmärkningsvärda. ”Visserligen var ju hästarna magra, men det är ju fråga om en hästras för travavel”. Utdömningen av de nio hästar som fick nya fodervärdar ansåg han inte befogad. Han vittnade också om att det inte varit fråga om några hästar på Lillgården under den tid han varit anställd.
Erling frågade vittnet om han ansåg att hästarna fick för lite foder. På den frågan svarade hästskötaren att av det nattfoder som tilldelats hästarna på kvällen fanns det kvar av på morgonen.
Travtränaren ställde sig dock inte bakom Erling. Han hade utfört transporter åt honom, och ansåg i vissa fall att hästarna då och då var i mycket dålig kondition. ”I vissa fall det värsta han sett”.
Djurplågeri i minst 20 fall
I sin sakframställan menade åklagaren att Erling gjort sig skyldig till djurplågeri i minst 20 fall, genom vanvård och gett hästarna otillräckligt med foder. ”I ett fall hade han också gått så långt att ett sto måste avlivas vid den inspektionen som företogs av hälsovårdsnämnden den 1 februari i år”
Erling bestred allt, och menade att han gett samtliga hästar så mycket foder de velat ha.
– Att hästarna varit och är magra beror på att de går i så kallad lösdrift och rör sig mycket, menade han.
– Den häst som måste nödslaktats hade inte velat äta på grund av att den hade en dubbeltand som ömmade, och dessutom hade den blivit sparkad på strupen samma dag.
Han hade en bortförklaring till de sex hästar och två av de tre årsföl som länsveterinären dömde ut på inspektionen den 2 februari. De var särskilt magra – det erkände Erling. ”Men det berodde på att de hade diarré som orsakats av att se drack för mycket vatten och att årsfölen hade spolmask”
Vad gällde de tio hästar som blev utdömda den 10 april – där tyckte hästägaren att veterinären gjorde en felbedömning.
– Det var fel att kalla hästarna utmärglade. Även här berodde det låga hullet på att djuren rört sig mycket och det kunde också bero på att de har olika anlag för att tillgodogöra sig fodret, då samtliga 40 hästar som fanns på gården vid tillfället hade fått lika mycket att äta.
Boningshus som lagerplats?
Erling menade också att det inte stämde att han haft för lite foder hemma – som tillsyningsman Viking menat. Hästägaren menade att han uppskattat det till mindre än vad det i själva verket var. Dessutom hade han inte heller tagit upp allt som fanns på gårdarna. ”Erling påstod sig haft hö liggande på flera ställen än vad som tillsynsmannen gått igenom”. Bland annat skulle ett boningshus ha varit lagerplats för hö. Udda ställe att förvara hö på kan man tycka…
Gällande vattenförsörjningen - den kallkälla som fanns vi Lillgården ansåg Erling vara tillräcklig.
– Den fryser aldrig, sade han.
Åklagaren kallade sex vittnen. Tre veterinärer uttalade sig om hästarnas kondition och hull – främst då den döende hästens skavanker. Distriktsveterinären, som blev tillkallad efter den första inspektionen och som beordrade nödslakten, förklarade att han aldrig tidigare sett en häst som varit i så dålig kondition och så dålig i hullet.
Veterinären vid Kils slakteri, som obducerat hästen, berättade att ha inte kunnat finna några spår efter en inflammation i tandköttet eller efter något slag på strupen.
Länsveterinären, som utdömt sammanlagt 19 hästar, var väldigt förvånad över det antal aspstammar som hade blivit söndergnagda av uthungrade hästar – närmare ett tusen uppskattade han. Alla tre veterinärerna var ense om att svältutfodringen var orsaken till att hästarna var utmärglade.
”Systematisk svältutfodring”
Fjärde vittnet, en man som varit anställd hos Erling under sommaren och hösten 1966, menade att hästarna hade fått för lite mat – att det varit en systematisk svältutfodring. I hans mening hade länsveterinären också handlat alltför försiktigt i februari då han dömde ut nio hästar – det fanns ännu fler i dåligt skick.
Hälsovårdsnämndens ordförande, herr Carlsson, och djurtillsyningsman Viking vittnade också. Båda menade att det var ännu sämre nu i vinter än vad det någonsin varit och att det var fråga om svältutfodring.
Den häst som måste nödslaktats hade inte velat äta på grund av att den hade en dubbeltand som ömmade, och dessutom hade den blivit sparkad på strupen samma dag.
Trafikproblem
All publicitet i både press radio och TV om hästaffären i Svanskog skapade även problem för ortsbefolkningen. Gårdarna blev nämligen ett mycket populärt utflyktsmål för den mängd nyfikna från andra orter. ”Det har gjort att trafiken på småvägarna stundtals blivit mycket besvärlig och det har hänt att ortsbefolkningen inte kunnat ta sig fram på grund av parkerade bilar som de skådelystna ställt ifrån sig”. Vad man fick se var hästar på ett gärde.
En annan oväntad händelse inträffade också i samband med rättegången i Häljebol 1967. Polisen fick uppmaning om att den lastbil som Erling kört till Häljebol med, skulle vara belagd med körförbud. Uppgiften visade sig vara riktig - återigen, precis som för några år sedan. Trots att Erling försökte låtsas som om att han inte kände till bilen ”så blev det ingen ytterligare färd med fordonet, utan svaranden fick ta sig hem till Svanskog på annat sätt”
Tre månaders fängelse
Fredagen den 26 maj 1967 avkunnades Södersysslets domsagas häradsrätt domen. Rätten fann Erling skyldig till djurplågeri och dömde honom till fängelse i tre månader.
”Omhändertagandet av de tio hästarna skall bestå. Erling förpliktas också att lämna en ersättning med 8 kronor (82 kronor i dagens värde) per häst och dag räknat från den 10 april till dess omhändertagandet upphör”.
”Hästhållningen på Erlings gård har under många år varit en källa till bekymmer för såväl myndigheter som grannar och andra i bygden. Trots täta inspektioner, tillsägelser och förelägganden har någon varaktig förbättring ej uppnåtts”, säger rätten.
Ett av vittnena menar att arbetet kanske ”numera växt Erling, som uppnått en ålder av 71 år, över huvudet”. Det håller inte rätten med om – bristerna i hästhållningen måste övervägande tillskrivas andra orsaker. Erling har ”brist på vilja till samarbete med myndigheterna, ”misstro mot veterinärer på vilka han då tillfälle yppas gärna skjuter skulden för fel hos hästarna”, och en ”benägenhet att vilja handla helt efter eget gottfinnande”
Drunknad fölunge, stulen travhäst och mystisk hästförsvinnande
En fölunge hittades drunknad i en branddamm hemma hos hästägaren Erling i början av juli 1967. Branddammen som uppförts av kommunen var omgärdad med stängsel. ”Erling anmälde själv händelsen och polisen i Säffle som utredde har avskrivit fallet då man inte kunde konstatera att något brott förelegat.”
Lite tidigare 1967 hände en annan konstig händelse med koppling till den omskrivne hästägaren – en händelse som även den skulle bli riksbekant. Det kom att kallas ”fallet Torima”.
Detta står att läsa i ST två veckor efter incidenten med det döda fölet: Sedan fredagen den 21 juli har en 50-årig kristinehamnsbo suttit anhållen i Säffle som misstänkt för att bland annat ha stulit en häst från just hästuppfödare Erling. Det var under den föregående helgen som en häst anmäldes till start på Romme travbana under namnet Torima – en häst som Erling kände igen. En häst vid namn Sorea som han anmält hade stulits från honom någon gång i maj.
”Erling kände igen hästen på en bild som Expressen publicerade, och samma dag rest han tillsammans med några poliser från Säffle till Kristinehamn, för att titta närmare på hästen”
– Den hästen är min. Två hästar kan inte vara så lika, säger Erling.
De registreringspapper som Erling hade på Sorea stämde prefekt på Torima. ”Sorea är en nordsvensk, brun häst och kommer från Sundsvall och är mycket välkänd på norrländska travbanor. Stoet saknar direkta känningstecken, men Erling är mycket säker på sin sak”.
Kristinehamnsbon nekar dock. Han påstår sig ha köpt hästen av en namngiven person, vilket Säfflepolisen nu är i färd med att kolla. Mannen är också misstänkt för att ha stulit en sulky och en sele. Dessutom har en anmälan om bedrägeri inkommit från travsällskapet på Romme.
I samma veva, i slutet av juli 1967, utreder säfflepolisen ett nytt fall av vanvård på Erlings ägor – en utdömd hästs mystiska försvinnande. Det gäller en sexårig hingst som några ungdomar slagit larm om till hälsovårdsnämnden – vid besiktning beordrades den också till nödslakt. Hästen var mycket mager och vanvårdad.
När hälsovårdsnämnden med distriktsveterinären gjorde ytterligare ett besök på Huvudgården var hästen försvunnen. Hästuppfödare Erling kunde inte heller ge några svar om vart den tagit vägen.
JO ingriper
I mitten av augusti ingriper JO. Hälsovårdsnämnden har under 1960-talet utfärdat vitesförelägganden vid åtminstone sex tillfällen, avseende foder- och vattenhållningen, stallarnas beskaffenhet, stängselhållning och antalet hästar på egendomarna. Utdömande av viten skedde vid fyra av dessa tillfällen.
Erling har också dömts för djurplågeri fem gånger under 1957 och 1964. I maj detta år, 1967, var senaste gången han dömdes, för sjätte gången – då till tre månaders fängelse. Dittills hade han sluppit undan med böter.
”Varken hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen har försummat sin tillsynsskyldighet, finner JO. Dessa myndigheter har tvärtom lagt ned ett omfattande arbete, som dock inte kunnat råda bot på de svårartade missförhållandena.”
Dessa upprepade fall av djurplågeri väckte frågan om gällande lag innefattar tillräckliga möjligheter att agera mot upprepade och svårartade former av djurplågeri.
– De är inte tillfyllest. Detta kan inte anses godtagbart att man saknar effektiva medel att förekomma ett upprepande av sådana flagranta missförhållande som de nu påtalade, menar JO.
”Den som helt visat sig sakna vilja eller förmåga att iaktta djurskyddslagens bestämmelser och inte låtit rätta sig av upprepade föreläggande och lagföringar, och som därför kan med fog befaras komma att upprepa sina allvarliga förseelser, kan omöjligen anses att få någon rätt att få fortsätta en verksamhet, som innebär handhavande av djur.”
JO ansåg att ett sådant förbud kanske kunde beslutas av länsstyrelse eller veterinärstyrelsen. Men inget förbud kommer...
”Fallet Torima” fortsätter
Den 18 augusti hölls ett extrating i Kristinehamn. Det var travhästägaren som startade med Erlings stulna travare Sorea, då under namnet Torima, på Romme travbana den 16 juli, som skulle ställas till svars.
Den misstänkte hästtjuven nekar till att ha stulit hästen – Erling som har sina hästar på lösdrift vet inte riktigt vilken dag hästen försvann från hans ägor. Hästen ska ha varit köpt på en krog i Karlskoga enligt den misstänkte – ingen säljare har dock hittats. Brottet är rubricerat till häleri.
Att hästen startade i travtävlingarna i Romme under falskt namn (blev trea) rubriceras som försök till bedrägeri alternativt grovt osant intygande. Selen och sulkyn som stulits på travbanan konstaterades också identiska med dem som stulits från en karlskogabo. Hästtjuven häktades för stölden men har inte kunnat överbevisas – även här blir rubriken häleri.
”Erlings hästar har åter blivit fångade”
I ST den 9 oktober meddelar säfflepolisen att ”alla de hästar som bröt sig ut ur inhägnaden på Erlings ägor i Svanskog torde nu vara infångade”. Det var mellan 15 – 20 hästar som tog sig ut och sprang runt i trakten. Inget ovanligt dock..
Vad var orsaken till att hästarna bryter sig genom stängslen? Den senaste utbrytningen var inte heller den fösta för hösten, och det har hänt förr – men då har det varit betydligt senare på året, när betet och fodret börjat tryta. Är det brist på foder och jakt på nya betesmarker eller är det bristfälliga inhägnader?
– Vi har inte haft anledningar att göra några ingripanden i sommar och höst, men visst har vi hållit ett litet öga på hästarna. De har emellertid repat sig fint efter vintern. Förhållanden har ju också varit idealiska med god betestillväxt på höstkanten. Hästarna har sett mycket fina ut och det är lite förvånande att de nu börjat sina ”utflykter” så här tidigt på året, säger hälsovårdsnämndens ordförande, herr Carlsson.
Hovrätten fastslår
Förhandlingarna i hovrätten inleddes onsdagen den 29 november. Hästuppfödaren Erling dömdes som bekant till tre månaders fängelse vid Södersysslets häradsrätt i maj detta år, men har överklagat.
Erling har vid ett flertal tillfällen tidigare stått till svars för vanvård av sina hästar och har alltid varit sin egen försvarare – fram tills nu. Advokat Werner fanns nu vid hans sida.
Åklagaren yrkade att häradsrättens dom – ovillkorligt fängelse – skulle fastställas, medan försvararen, advokat Werner ansåg att Erling borde frikännas.
De tre fösta vittnena, två vilka hade köpt hästar av Erling och en annan skött transporter av hästar – de hade inte så mycket att anmärka. ”De hade sett lite ruggiga ut, men vittnet hade inte märkt några större fel på dem”
Advokat Werner:
– Bara i ett fall har lidande kunnat påvisas – det var ett döende sto – men detta bör betraktas som ett isolerat fall, en olyckshändelse. Det är inte riktigt klarlagt att det varit fråga om avsiktlig svältfödning.
Åklagaren hade en annan syn på saken – han påpekade att Erling sex gånger tidigare dömts för djurplågeri och dessutom struntat i många ålägganden att sköta djuren bättre.
– Det har förekommit systematisk svältfodring och vanvård av sjuka djur. Erling vill inte bättra sig. En mildare dom än den häradsrätten utdömde skulle inte göra någon verkan.
Domen meddelades den 14 december – det blev ingen ändring av domen i målet mot Erling. Hovrätten ansåg det styrkt att Erling gjort sig skyldig till djurplågeri och att omhändertagandet av de tio hästarna var lagligt grundat.
Total blev 19 hästar omhändertagna under åren 1964 till 1967. Några av dem dog - några under konstiga omständigheter. Klart står dock att vanvården som skedde på Erlings gårdar under de tjugo åren han varit igång är fruktansvärda. Hur kan någon som sju gånger blir dömd för djurplågeri fortfarande få ha hästar? Hur kunde inte den ihjälslagna och upphängda hästen vara nog? Varför togs inte hästarna ifrån honom efter att han ”specialbehandlat” en häst med hett vatten i en nässond? Hur kunde han få fortsätta?
Gång på gång under tjugo års tid konstaterar man att hästhållningen är undermålig, att de inte får tillräckligt med mat, att inhägnaderna är för dåliga och att han inte vill lyssna på ålägganden. Ändå får han ha kvar hästarna.
Detta var i alla fall ett av de längst pågående fall i ST:s brottsarkiv, och många riktigt otäcka händelser. En riktig återfallsförbrytare som inte gjorde några tecken på bättring.