Henry är den siste av Säffles båtbyggare

Att bygga klinkade träbåtar är ett hantverksmässigt kulturarv. Det fastslog nyligen FN-organet Unesco. En som behärskar detta hantverk är Henry Bylerius i Åmål. För 65 år sedan började han som lärling vid Säffle Båtbyggeri.

Henry Bylerius har letat fram gamla tidningsklipp, arbetsintyg – och inte minst gesällbrevet. Efter fem år som båtbyggarlärling kunde han våren 1963 presentera sitt gesällprov, en ruffad mahognybåt.

– Än finns det några som försöker att hålla det gamla båtbyggerihantverket i helgd genom att förkovra sig i yrket, skrev NWT och visade upp bilden på en nöjd Henry Bylerius – eller Svensson som han då hette.

Nu blev det ingen fortsättning på båtbyggandet. Med gesällbrevet i handen sökte Henry in på seminariet i Linköping. Året därpå var han färdig slöjdlärare.

Idag är Henry Bylerius kanske den siste som kan berätta om vardagen på Säffle Båtbyggeri – om företaget som hade grundats redan 1912 och om den bullriga miljön i båtvarvet nere vid Tingvallastrand. Det bör ha varit 1957 som han stegade upp till Karl-Erik Feldte och undrade om de behövde en lärling. Dagen därpå var han på plats. Samma arbetstider som de övriga och 70 öre i timmen.

Men det hela började egentligen vid Billeruds Huvudkontor i Säffle. Henry Bylerius arbetade som blankettryckare. ”Men inte ska du gå hela livet här på kontoret”, menade Svante Höök. Samtidigt tyckte John Johansson, legendarisk slöjdlärare i Säffle, att Henry borde bli just slöjdlärare. Det var också han som väckte idén om båtbyggeri, ”för om du kan bygga en båt så kan du sedan bli vad som helst”.

Sagt och gjort, efter en sommar vid Seffle Möbelfabrik blev Henry båtbyggarlärling. På båtbyggeriet fick han gå den långa vägen. Han minns hur han satt och höll emot på utsidan när båtbyggarna hamrade i nitarna. Det var ett ansträngande arbete – och högljutt! Några hörselskydd var det inte fråga om.

Handlade om hantverk

Vid den här tiden hade gamle båtbyggare Johan E. Johansson sedan länge lämnat över till sonen Karl-Erik Feldte. Det var han som skötte ruljangsen. Framförallt tillverkade man klinkade båtar, med akterspegel eller snipor. Det handlade om hantverk.

– Vi började med att hugga spår längs båda sidor av kölen. I spåren skulle sedan de nedersta borden passas in, hela vägen från för till akter. När vi lade borden började vi ganska plant och så blev det successivt allt brantare ju närmare relingen vi kom.

Henry Bylerius beskriver hur de lade in borden i den långa basningstrumman. Pannan eldades för fullt. Efter behandling med ånga böjde de borden mot bordläggningsmallarna. När de hade svalnat och tagit form nitades de fast. Borden skulle överlappa varandra med 22 mm. Helst skulle det inte behövas någon tätning.

– Men som nybörjade hände det att man fick dreva i fören, minns Henry.

Det var nu, när borden var formade, som det var dags för nitningen. Fast först skulle spanten placeras ut. Dessa var som regel tillverkade av ask. Nitarna slogs sedan genom såväl spant som de överlappande borden. Bordläggaren gick inne i båten och slog på nitarna.

– Det var nu som jag satt på utsidan och skötte mothållet, förklarar Henry.

När det var dags för ytbehandling började de alltid med rå linolja som fick dränka in ordentligt i virket. Senare skaffade Feldte en färgspruta. Henry minns hur han satt inne i ruffen och sprayade.

– Sedan snöt man fernissa en halv dag …

Hade 20 anställda

Även om alla i båtbyggeriet kunde bygga en båt, från början till slut, så var det nog oftast Birger Karlsson som var inblandad i bordläggningen. Bland övriga kollegor fanns Erik Eng, Karl Axelsson – och så några byggnadsarbetare som hoppade in i båtbyggeriet: Axel Berg från Värmlandsbro, Aronsson från Botilsäter och Edvin Karlsson från Guttane, ”Kallkälle-Edvin”.

På 1940-talet hade båtbyggeriet närmare 20 anställda. Då handlade det om livbåtar, ofta med Broströmskoncernen som beställare. Men i slutet av 1950-talet tillverkade de framförallt snipbåtar, 6–7 meter långa med ruff. De gjorde även segelbåtar, främst Långedragsjullen. Gissningsvis kunde det bli ett dussintal båtar per år. Det tog alltså tid att bygga en båt!

Vid något tillfälle tillverkade de en så kallad Folkbåt, en segelbåt för tävlingssegling. Här fanns det stora krav och det gällde att följa instruktionerna. Det blev bara ett exemplar. Det var svårt att få form på båten. Henry Bylerius minns hur Feldte gick runt i varvet och grymtade. Båten blev aldrig färdig. Men han lyckades hitta en köpare – gissningsvis i göteborgstrakten. Henry kan inte minnas att en enda båt hamnade i Säffle.

Segelbåt i ek

Bland övriga specialuppdrag fanns en segelbåt i ek. Beställare var direktör Anderfeldt i Stockholm, chefen för Marabou-Findus. Det här var en kravellbyggd båt, med slät utsida – bara det ett kolossalt jobb. Men båten blev inte bra, den blev alldeles för hög – nästan som ett ägg, minns Henry. Så den kom i retur och de fick göra om hela kölen. Det här var ju inte båtbyggeriets fel. De hade bara följt arkitektens ritningar.

– Under mina år lyckades Feldte få ihop det och hålla verksamheten igång. Om han hade ont om beställningar kunde han bygga på lager, exempelvis tio ekor i en serie, riktigt fina ekor, minns Henry Bylerius.

Vid sidan om båtbyggeriet hade man även en hel del reparationer, ibland ganska krångliga sådana. Båtbyggeriet sålde även färg och fernissa och var dessutom återförsäljare för båtmotorer; Albin, Penta och Solo.

Efter några år gjorde Henry Bylerius ett mellanspel på Öland – som elev hos Carl Malmsten, på Kapellagården. Åter i Säffle var det snart dags för gesällprovet. Henry berättar hur han ritade båten och sedan tillverkade allt på egen hand – förutom motorn. Det var en 6,5 meter lång mahognybåt med kupéruff. På däcket låg ljus oregon-pine. Över 600 arbetstimmar tog det, från ritning till färdig båt.

Ett kulturarv

Båten såldes. ”Den gick till Mälardalen”, berättade Feldte. Prislappen landade på 10–15000 kronor. Henry Bylerius har genom åren funderat över hur det gick med hans båt. Även om han aldrig återser den så kan han väcka minnena genom en serie diabilder. Arbetet skulle dokumenteras. Säffle Industri- och Hantverksförening följde bygget – och en majkväll 1963 var det dags för högtidlig visning. Säffle-Tidningen rapporterade. Två varvsägare från Karlstad och ordföranden i Svenska Varvsföreningen bedömde mästerverket. Betyget blev ”Med beröm godkänt” – och för Bylerius öppnades nu vägen in till slöjdlärarseminariet.

Det är snart 60 år sedan Henry Bylerius lämnade båtbyggeriet. Därefter hade han inte så mycket kontakt med de gamla kollegorna. Men han fick rapporter om att verksamheten minskade successivt. Till slut var det bara Birger Karlsson kvar.

Genom åren höll man fast vid träbåtarna och det skulle dröja in på 1980-talet innan den sista båten lämnade varvet nere vid Byälven. Och nu har alltså FN-organet Unesco tagit upp de klinkbyggda båtarna som ett hantverksmässigt kulturarv – en kunskap värd att bevara!