Det blev ett samtal på ett tåg. Två människor som aldrig mötts tidigare – och troligen aldrig kommer att mötas igen – började prata med varandra. Alltihop började med en tygkasse. En svart kasse mönstrad med kyrkfönster och en text i ena hörnet. Svenska kyrkan Karlstads stift står det.
Hon som hade kassen med sig på tåget är en kvinna i övre medelåldern, som bor utanför Lund. Kassen hade hon fått som present när hon hållit föredrag i Karlstad. Hon tyckte den var bra och användbar, så hon packade några saker i den när hon gav sig iväg med tåget.
Mitt emot henne i en glest befolkad kupé, satt en ung man med slitet utseende. ”Svenska kyrkan”… sa han dröjande. ”Är det din kasse?” ”Javisst”, svarade kvinnan. ”Är du engagerad i kyrkan?” frågade han vidare. ”Det är jag” bekräftade kvinnan.
Då började mannen berätta om sitt liv. Hur han suttit i fängelse och nu försökte bygga upp en ny tillvaro, utan brott och utan missbruk. Hon var en intresserad och engagerad lyssnare. Han berättade om ett gripande livsöde.
När de skulle skiljas åt tackade de varandra för pratstunden. Han sa: ”Jag hade aldrig berättat om mitt liv för dig, om du inte haft den där kassen. Men jag har lärt mig att människor som är engagerade i kyrkan inte dömer mig. Därför vågade jag prata med dig.”
Det är ett fantastiskt vittnesbörd. En historia att lyfta fram på Domssöndagen. För den unge mannens erfarenhet var att kyrkans folk inte dömer andra. Jag blev både rörd och lite stolt när jag hörde berättelsen. Och fortsatte naturligtvis att fundera vidare.
Om han har rätt, vilket jag innerligt hoppas att han har, då kan det betyda att vi som känner oss ”hemma” i en kyrka lämnar domen till Gud. Att det blir mindre viktigt för oss att bedöma och fördöma, eftersom Gud en gång ska döma allt och alla.
Om fängelsekunden på tåget har rätt, då har vi som lyssnar till evangeliet om Kristus påverkats av det vi hör, så att vi ger utrymme för andra människor att komma till rätta med sina liv. Då har försoningens och förlåtelsens möjlighet blivit verklighet.
För det är med försoningens och förlåtelsens glasögon på näsan som vi ska närma oss domsöndagens budskap. Johannes gör det tydligt för oss när han berättar att Jesus säger: ”Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen.”
Sonen, Jesus, är försonaren. Han lär oss att förlåta, oss själva och varandra. Han delar det mänskliga livet i all dess svaghet och litenhet, tillkortakommanden och möjligheter. Hans dom är förlåtelsens och försoningens dom. Det ger oss ett förhållningssätt till varandra. Det ger oss hopp och framtidstro.
Lena Skoting
kontraktsprost