Therese misshandlades av sin partner: nu vill hon varna andra

Säffletjejen Therese trodde att hon hade hittat en riktig drömprins i Martin. Men det dröjde inte länge förrän han började förstöra hennes liv. Ändå tog det flera år innan hon lyckades lämna honom - och han vägrade länge släppa taget. Nu vill hon varna andra i samma situation.

Intelligent, rolig och väldigt snäll. Uppmärksam, snygg och intressant att samtala med, på ett helt annat sätt än andra killar i samma ålder. Det är inte svårt att förstå varför Therese föll för Martin.

– Vi var unga och träffades genom gemensamma bekanta. Vi hade hängt som vänner i drygt ett år när vi blev ett par, säger Therese.

Aggressionsproblem

Martin fick henne att känna sig som en prinsessa i början. Han var omtänksam, romantisk, generös och överöste henne med kärleksord och beundran. Men det dröjde inte många veckor förrän en ny sida visade sig.

– Vi hade varit på en utflykt och när vi skulle åka därifrån gick det trögt att få bilen upp på vägen eftersom marken vi hade parkerat på var så lerig. Martin blev så otroligt arg för detta, som ju var en bagatell. Han skrek och svor och bankade inuti bilen. Jag sa senare att jag tyckte att det var lite obehagligt, och han erkände att han hade ”mycket ilska” i sig. Att det var en rest från barndomen.

Snart tog sig ilskan uttryck inte bara mot materiella ting. Martin vädrade regelbundet arga, för att inte säga hatiska, kommentarer om andra.

– Hans familj var dumma i huvudet allihop, liksom alla hans ex. Det var som att alla fel som alla nånsin gjort mot honom, kunde han omöjligt släppa. Saker jag personligen inte tyckte var värda de känslorna, i alla fall inte så långt efteråt.

Han växlade också regelbundet åsikt om personer i sin närhet.

– Folk som jag uppfattade som hans nära vänner kunde han senare säga var idioter, utan någon förklaring varför. Jag hade svårt att förstå det, för jag uppfattade allihop som trevliga och bra personer, speciellt hans familj. Jag kunde inte förstå att han tog sånt avstånd från dem eller kände sig så förorättad.

Rädd att väcka björnen

Det blev snart vardagsmat att Martin alltid var i konflikt med någon utan att Therese förstod varför.

– Jag började snart tassa på tå runt honom, så att jag inte skulle kunna göra något som gjorde honom ännu argare. Jag antar att jag även tyckte synd om honom, att det verkade vara så jobbigt att vara så arg hela tiden. Jag hade själv en tung tonårstid, så jag kanske trodde att jag kunde relatera till vad han gått igenom.

Unnade henne ingenting

Snart blev Therese huvudföremål för Martins ilska och irritation.

– Det kom smygande och jag kan inte säga exakt när det hände. Men det började med små pikar och kommentarer om att jag betedde mig fel, trots att jag tyckte att jag var som jag alltid varit.

Martin hade svårt att unna henne framgång. Ett år skulle bägge delta i Kulturnatten, och Martin var sur över att Therese inte kunde komma på hans framträdande - trots att hon hade ett eget samtidigt. Han blev också irriterad över att hon fick uppmärksamhet.

– Det var bara han som fick tycka att jag var bra på något. Om någon annan berömde det jag gjorde, avfärdade han det som fjäsk eller att personen - om det var en kille - bara ville ligga med mig. Jag är i grund och botten väldigt blyg och har haft jättesvårt för att visa upp det jag gör för andra, så för mig var det jättestort att jag vågade vara med på Kulturnatten. Men sen kunde jag inte längre glädjas över det, han tog det ifrån mig.

Påståenden om att Therese sökte bekräftelse och gjorde sig till för andra, var ständigt återkommande.

– Om jag sminkade mig inför en utekväll med mina kompisar, sa han att jag bara försökte få andra mäns uppmärksamhet. Likaså när jag skulle gå till gymmet; det fanns inte i hans tankevärld att jag skulle träna för min hälsa, utan det gjorde jag för att visa upp mig för männen i lokalen.

Pikar och förminskningar

Umgicks de med andra eller var på någon offentlig plats, märkte Therese att Martin höll ögonen på henne varje sekund ifall hon inte stod precis bredvid honom.

– Det var många av mina manliga bekanta som anklagades för att ha flörtat med mig, när de bara var normalt trevliga. Och mina tjejkompisar hade ”dåligt inflytande” på mig. ”De beter sig som slampor, och du blir också slampig när du hänger med dem”, kunde han säga.

Det förekom regelbundet dumförklaringar och förminskningar av Thereses personlighet.

– ”Idiot” och ”korkad” var två ord han gärna använde när jag inte höll med honom om något. Och han drog sig inte för att trycka på mina ömma punkter. Han kunde säga otroligt elaka saker, på det där personliga sättet som visar att det verkligen är utstuderat.

Dubbelnatur

De lika blixtsnabba som oförklarliga växlingarna mellan att vara varm och kall, skedde i princip dagligen.

– Ena stunden kunde han vara jättegullig och avslappnad för att plötsligt slå om och vara arg. Jag förstod aldrig vad jag hade gjort eller vad som hade hänt för att jag skulle ”förtjäna” det. Det fick mig att känna mig obetydlig och väldigt förvirrad.

Skrik var också vardagsmat.

– Han ställde sig precis intill mitt ansikte och bara skrek.

Många var de sammankomster - som födelsedagsfester och kompismiddagar - som började trevligt, men som alltid slutade med bråk och aggressivitet från Martins sida, och med stress och förtvivlan för Therese.

– Jag fick alltid be om ursäkt till andra å hans vägnar, för han hade ju aldrig gjort något fel enligt honom själv.

”Inte sån egentligen”

Var och en som ser det utifrån förstår att det är en relation som man inte vill vara i. Trots det tog Therese det på sitt ansvar att ”fixa” allt igen och blidka honom varje gång han betedde sig oacceptabelt.

– Varje gång han blev sån överöste jag honom med kärlek och bekräftelse för att han skulle bli glad igen, bli sitt snälla jag som jag tyckte om. Det var ofta jag som fick be om hans förlåtelse när han betett sig illa.

Den skeva verklighetsuppfattningen att den snälla, goa killen man lärde känna från början är hans ”riktiga” jag, är oerhört vanlig hos kvinnor som lever med farliga män.

– ”Han är inte sån egentligen, han har bara en tuff period just nu”. ”Han mår dåligt och förstår inte vad han säger, det går över snart”. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt så samtidigt som han kränkt mig.

Dängde katten

På frågan om han någonsin blev fysiskt våldsam mot henne, svarar Therese först nej. Men efter lite betänketid kommer hon på att det inte är helt sant.

– Han kunde ta tag i mig och ruska om mig eller knuffa på mig när han var arg. En gång knuffade han mig in i en hallmöbel. Han sparkade sönder badrumsdörren en gång, vilket gjorde mig riktigt chockad.

Ett traumatiskt minne rör parets katt.

– Hon bet sönder en sladd hemma. Då straffade han henne genom att stoppa in henne i en transportbur och kasta den i väggen allt vad han orkade. Hon var fysiskt oskadd, men väldigt rädd.

Oväntade besök

Det krävs ofta flera försök att bryta sig loss från en sån relation innan man faktiskt gör slut på riktigt. För Thereses del blev det ett steg på vägen när de bestämde sig för att vara särbor, men fortsätta vara tillsammans. Hon flyttade då till en grannkommun.

– Jag var väl så skadad och manipulerad - eller bara rädd - vid den tidpunkten att jag hade en tanke om att lite distans och egentid skulle vara bra för oss, istället för att göra slut.

Martin var först positiv till idén, men snart yttrade sig kontrollbehovet.

– Närsomhelst kunde han oannonserat dyka upp hemma hos mig och förvänta sig att jag skulle ha tid och lust att umgås. Samtal för småprat kunde jag få även mitt i natten och när han visste att jag jobbade. Jag gjorde ju aldrig något som jag behövde dölja, men det var stressande att känna mig övervakad på det sättet.

Hotade med självmord

Efter en olustig julafton bestämde sig Therese äntligen för att det fick vara nog; att hon inte ville att de skulle vara tillsammans längre. Martin tog uppbrottet förvånansvärt lugnt, verkade nästan likgiltig inför det. Men snart kom de värsta övergreppen.

– Han hotade med att han skulle ta sitt liv om vi inte var ett par. Han sa också att han hade försökt hänga sig men att repet hade gått av. Jag tyckte synd om honom och försökte - otroligt nog - vara kompis med honom.

När Therese fyllde år ville Martins familj fira henne, även om de inte längre var ett par, och de gjorde det hemma hos honom. På kvällen skulle Therese festa med sina tjejkompisar, och Martin krävde att få vara med. När hon svarade att han inte fick det, höjde han handen mot henne.

– ”Ja men slå mig då, så anmäler jag dig!” sa jag. Då gav han sig i stället på väggen så att han skadade handen. Jag har i efterhand hört från andra att han sagt att det var en idrottsskada.

Hackade konton

En tid senare vaknade Therese av att Martin bankade på hennes dörr och krävde att få veta var hon ”egentligen” hade hållit hus den natten.

– Han hade skuggat mig via Snapchat, som fått fnatt och visat att jag befunnit mig i ett industriområde istället för hemma, där jag faktiskt var. Han hade också hackat mitt facebookkonto och läst mina konversationer på messenger för att försöka lista ut var jag befann mig och med vem. Han krävde förklaringar på allt jag gjorde, trots att vi inte ens var ett par längre. Varför han ansåg sig ha rätt att hacka mina privata konton, förklarade han aldrig.

Det hände vid många fler tillfällen att Martin stod utanför hennes lägenhet och ville veta vad hon hade gjort och var hon hade varit - samt med vem. Han åkte även hem till hennes vänner för att korsförhöra dem.

– Vid minst ett av dessa tillfällen var han uppenbart berusad, men hade ändå kört bil.

Ett halvår efter uppbrottet hackade Martin Thereses mobil och såg att en gammal kompis hade skrivit ”glad valborg!” till henne från ett nummer som han inte kände igen, och krävde att få veta vem som hade det.

– Jag sjukanmälde mig från jobbet då, jag var för skärrad. Dagen efter skulle jag hämta några saker som fanns kvar hos honom. Men det skulle visa sig att han vid något tillfälle tagit bort nyckeln från min knippa, utan min vetskap. Jag fick ringa hans mamma och be henne släppa in mig.

Martin vägrade ge henne katten, trots att de kommit överens om att hon skulle ha henne.

– Jag orkade inte bråka mer, hade absolut ingen ork kvar, så jag fick åka hem utan henne. Jag bara skakade och grät i flera dagar.

Dubbelmoral

Efter detta slutade Martin dyka upp hos henne samt höra av sig, men Therese nåddes snart av rykten som börjat florera i Säffle.

– Han hade spridit anklagelser om att jag skulle ha varit otrogen. Det skulle jag aldrig vara och dessa lögner gjorde mig otroligt ledsen.

Men det verkade som att Martin beskyllde henne för vad han själv var skyldig till - ett mycket vanligt drag hos misshandlare.

– Jag var på semester utomlands medan vi ännu var tillsammans. Han ringde och sms:ade konstant och krävde uppdateringar vad jag gjorde, timme för timme. Jag kunde inte alls njuta av den resan.

En gång när hon var hemma i Säffle igen träffade hon en okänd tjej på ett uteställe som kom fram till henne och visade en sms-konversation med Martin. Han hade försökt stämma träff med henne samtidigt som Therese var bortrest.

– Hon svarade honom aldrig och hade så dåligt samvete för mig, men hon hade ju inte gjort något fel.

Martin berättade också vid ett tillfälle att han hade haft sex med en annan tjej i början av deras förhållande.

– Han hävdade att han inte hade trott att vi var tillsammans ”på riktigt” då, inte exklusiva för varandra. Men jag vet att han hade blivit galen om jag hade gjort detsamma. Då hade det definitivt varit andra regler.

Flydde

Efter ytterligare några månader bestämde sig Therese för att släppa allt och flytta till en större stad i en annan del av landet, där hon bor än i dag.

– Jag fick ett jobberbjudande där och tog det. Jag skänkte bort allt jag hade och bytte liv på en vecka. Nu blev mitt liv här bra till slut och här träffade jag min nuvarande sambo. Men då var det absolut så att jag flydde från en plats som jag egentligen hade velat stanna på. Han berövade mig hemfriden.

Någon anmälan mot Martin gjordes aldrig, trots att det hade funnits många tänkbara brottsrubriceringar.

– Det ångrar jag än idag, och skäms över att jag har matat på en tystnadskultur genom att inte berätta för någon. Jag tror att jag antingen var för rädd för vad han skulle kunna göra då, eller så förstod jag inte förrän långt efteråt hur mycket misshandel han faktiskt utsatt mig för. Det kan också ha varit så att jag var så uttömd på energi att jag helt enkelt inte orkade genomföra en sån process.

Har du tänkt på att anmäla i efterhand?

– Ja, men jag tror inte att det skulle leda någonvart. Jag har inga bevis kvar i dag, det står ord mot ord. Och hur dumt detta än är, känner jag fortfarande att jag inte vill ”förstöra” för honom – hur skadad är man inte?

Martin hade satt så djupa spår i Therese att han skulle påverka henne i många år framöver. Hela första året i nya staden var hon mer eller mindre isolerad, vågade knappt prata med andra människor och framför allt inte män. Hon hade också stora problem med att slappna av och sitta still, behövde hela tiden göra något.

– Jag förstår såklart nu att det var ett sätt att försöka tränga undan de hemska minnena, jag vågade inte möta all smärta inom mig.

Till slut ställde en läkare diagnosen utmattningssyndrom.

– Det är ett antal år sedan nu, men jag är fortfarande inte helt frisk och klarar endast att jobba deltid.

Sågs igen

Deras vägar skulle korsas igen. Therese fick veta av gamla bekanta i Säffle att även Martin hade flyttat till samma stad som hon. En mörk kväll noterade Therese att en person stod och rökte nedanför hennes lägenhet och glodde upp mot fönstret.

– Då visste jag inte att han bodde här, men i efterhand har jag funderat mycket på om det var han, som sökt upp min bostad. Jag tyckte att det var något väldigt bekant över hållningen och kroppstypen.

Hon passerade honom också en gång, på väg till mataffären.

– Han spottade mot mig och mumlade ”hora”. Jag gick bara på, försökte ignorera honom, men blev helt kall inuti.

Samtal från olyckssyster

I ett par års tid levde Therese sitt nya liv som vanligt, och Martin blev mindre och mindre påtaglig. Tills hon en dag fick ett samtal från okänt nummer.

– Jag svarar aldrig på okända nummer, men den här gången gjorde jag det. Det måste ha varit någon mening med det.

På andra sidan luren satt nämligen Johanna – Martins nya flickvän.

– Hon hade hört rykten om att han skulle ha slagit mig, och hade tagit mod till sig att fråga mig om det stämde. Jag svarade nej, men att han var på väg att göra det en gång – den gång han slog i väggen i stället.

Det visade sig att Martin var likadan mot Johanna som han hade varit mot Therese. Hon hade försökt göra slut, men inte vågat. Hur oväntat samtalet än var, var det som att Johanna tryckte på en knapp hos Therese, som fick ur sig saker som hon aldrig hade berättat för någon. Det samtalet gav Johanna kraft att lämna Martin.

– Jag var i upplösningstillstånd efteråt, med så många känslor och sår som revs upp. Det var så enormt mycket igenkänning i det som Johanna berättade. Jag hade på något sätt hoppats att han växt upp nu, tagit itu med sina problem. Det kändes fruktansvärt att han hade gjort så här mot ännu en kvinna och jag undrade om jag hade kunnat förhindra det, om jag nånsin försökt anmäla honom.

Samtidigt som det var ett jobbigt samtal, har det hjälpt Therese framåt.

– Jag fick en bekräftelse på att det inte var mitt fel. Hur hemskt jag än tycker att det är att hon också har drabbats, kände jag en lättnad i att få veta att jo, det var han som var problemet.

Livsfarligt förhållande

Ingen skulle ifrågasätta att en örfil eller en spark är våld, men det psykiska kan vara svårare att upptäcka. Även om det är minst lika skadligt.

– Fysiskt våld leder ju till döden i värsta fall, men jag är säker på att även psykiskt våld gör det. Den som misshandlar tar sakta allt ifrån sitt offer. Man tappar sin självkänsla, sin personlighet och tror ofta att det är en själv som är galen. Jag är övertygad om att psykisk misshandel ligger till grund för många självmord.

Ett lätt byte

Att det ofta tar lång tid och många försök att lämna en destruktiv relation kan vara svårt för utomstående att förstå, men det finns många förklaringar.

– Jag tror att det är en viss typ av person som fastnar i en sån här sits. En som är väldigt empatisk, känslig och van vid att ta ansvar för allt och alla. Det kan nog spela in mycket hur man har växt upp, om det fanns brist på bekräftelse i barndomen, om man har varit mobbad eller så. För egen del tror jag att jag längtade så otroligt mycket efter den kärlek han visade mig när han var på bra humör, att jag klängde mig fast vid den oavsett hur dålig baksidan var. Det blir en sorts drog.

Misshandlarna är experter på manipulation och trakasserierna kommer smygande. Att den som misshandlar visar upp en fläckfri fasad i början, gör att många håller fast vid den bilden även när de fula sidorna börjat visa sig. Att det är hans ”riktiga” jag, trots att beteendet här och nu visar något helt annat.

– Gud vad jag egentligen mådde dåligt under i princip hela vår relation. Ändå intalade jag mig själv att ”han är ju så fin egentligen”.

”Är det mig det är fel på?”

Therese hade flera närstående som såg på relationen med nyktrare ögon och som uppmanade henne att avsluta den. Samtidigt fanns det också personer som bara såg de trevliga sidorna av Martin, och påpekade för Therese vilken fin kille hon hade och hur bra de passade tillsammans.

– Det fick mig att undra om det var mig det var fel på, om han hade rätt i att jag gjorde mig till och var falsk. Utlåtanden från personer som bara såg en bråkdel av hans personlighet fick liksom vinna över magkänslan hos mig, som levde med honom hela tiden. Det är verkligen inte klokt.

Många är dock ganska ensamma från början, eller blir till slut det eftersom deras partners skrämmer bort vännerna eller får en att klippa av dem.

– Då är de helt i hans våld. Ännu mer så om de är ekonomiskt beroende av honom eller om det finns barn i bilden.

Under lång tid tyckte Therese också synd om Martin; en sorts stockholmssyndrom. Att han inte kunde rå för att han var så arg, svartsjuk och så vidare. Men vid ett tillfälle avslöjade han att han var helt medveten om vad han höll på med.

– Det var efter nåt gräl där han fått ännu ett svartsjukeutbrott, och jag frågade att ”varför visade du mig inte detta från början”. Han bara tittade på mig med helt tom blick och svarade med lika tom röst att ”då var jag ju tvungen att charma dig”. Han visste vad han gjorde.

Lever med ärren

I dag lever Therese ihop med Robin. Nu ser hon skillnaden på vad som är normal, sund omsorg och vad som är kontrollbeteende och manipulation. Men spåren av misshandeln sitter i.

– Robin och jag har egentligen aldrig bråkat, men varje gång som minsta lilla orsak till möjlig konflikt uppstår får jag panik inombords. Jag är så van vid ett världskrig för att någon som min partner inte känner igen hälsar på mig på stan. Och jag överförklarar mig hela tiden, trots att han alltid påminner mig om att jag inte behöver redovisa allt jag gör. Jag minns när jag skulle åka på spa med några kompisar i början av vårt förhållande, och jag nästan bad Robin om lov att få göra det, förklarade i detalj vilka jag skulle träffa och när jag skulle komma hem. Han avbröt mig och sa ”men så roligt! Vi hörs när du är hemma igen, ha så kul!”. Jag tänkte att ”kan det verkligen få vara så här?”.

Det är aldrig kärlek

På frågan om vad Therese vill säga till någon som känner igen sin relation i hennes berättelse, tar hon ett djupt andetag innan hon svarar.

– Det är inte dig det är fel på. Och det är helt omöjligt att hjälpa personen om hen själv inte vill ta ansvar för sitt beteende. Framför allt är det aldrig värt det om det sker på bekostnad av ditt välmående.

Therese vill också att du som lever i en destruktiv relation pratar om den med andra och om hur du mår. Var aldrig tyst av hänsyn till den som gör dig illa.

– Det kan omöjligt finnas kärlek i en sån relation. Man skadar inte den man älskar. Så enkelt är det.

Alla nämnda personer heter egentligen något annat.