Jag har alltid trivts i sällskap av äldre människor - och de har alltid verkat gilla mig. Därför var det inte oväntat att av alla personer jag träffade under en vecka i ett litet hus på Österlen 2017, var det 82-åriga Kerstin som jag genast klickade med.
Min dåvarande sambo och jag hälsade på vänner till honom, som hyrt ett hus på den vidunderligt vackra skånska slätten. De hade låtit nära och kära veta att där skulle semestern tillbringas, och alla som ville och kunde hälsa på och stanna ett tag var hjärtligt välkomna att förgylla deras österlenäventyr.
Det var vi ett gäng som gjorde, och jag hade turen att göra det samtidigt som den enas mamma och mormor. När de kom hade jag precis bryggt klart eftermiddagskaffet och bakat en vinbärspaj av bären i trädgården, och redan där hade jag väl pluspoäng från start hos Kerstin, som fikatörstade efter den långa bilresan från Göteborg.
Sensommarkvällen övergick till natt, som var lång, ljum och stjärnklar. Vi satt inlindade i filtar, drack rosévin och pratade om allt möjligt, ackompanjerade av syrsors spelande.
Kerstin visade mig några fynd hon hade gjort på resan. En sval sjal, ett armband och en lokalt tillverkad mugg i stengods. Och självklart en bok att läsa under semestern, som hon kallade det - trots att hon rimligtvis inte arbetat på åtminstone närmare 20 år.
Trots att hon var nöjd med sina köp, var det inte utan att det nästan verkade som att hon ville försvara dem.
– Du vet, det är så många i min ålder som döstädar nu. De har nästan ingenting kvar hemma. Jag tycker att det är så tråkigt. Om jag ser en mugg som jag tycker är fin, vill jag ha den ändå, fast jag är gammal.
Hon har ju så rätt. Varför skulle vi sätta ett bäst före-datum på att ha saker vi tycker om? Så länge vi lever, ska vi väl ha det så trivsamt som möjligt?
Att rensa bort sånt vi inte längre använder, knappast kommer att göra igen, som inte har något affektionsvärde och som vi kanske inte ens tycker om, är naturligtvis en annan sak och har ingen åldersgräns. Men varför skulle en 82-åring göra sig av med sina fina ägodelar, eller inte unna sig något nytt, med motiveringen ”hon lever nog inte så många år till?”. Är inte det åldersdiskriminering, så säg? Ingen av oss vet ju hur långt vi har kvar. Desto större anledning att verkligen använda det man tycker om och sätta guldkant på tillvaron om man har möjlighet, säger jag! Så att ålderns höst blir en ljum, solig och färgsprakande september, i stället för en slaskig, kal och snålblåsig november.
För många i just Kerstins generation kanske det dessutom är den första tiden på mycket länge som de faktiskt har tid att njuta av sina fina saker, helt för sin egen skull. Utan barn i hemmet vars behov alltid ska gå först, och som man inte vill låta röra finservisen. Utan att man måste lägga sig i tid till jobbet, och faktiskt kan sitta i soffan under den vackra pläden man fick i julklapp för länge sedan och dricka te ur sin älsklingsmugg precis hur länge man vill.
Att någon annan får ta hand om sakerna den dag den forne ägaren inte längre är i livet och vart de då tar vägen, är ju faktiskt inte deras problem. Jag tycker att det borde vara ett kärt besvär för att mormor eller pappa ska ha haft det så trivsamt som möjligt omkring sig, till sista andetaget.