I kris och katastrof är det ofta det gamla som ger någon slags trygghet. Det är de invande formuleringarna. De gamla orden. Det som i andra sammanhang kan upplevas som föråldrat och konstigt kan plötsligt få en förnyad betydelse.
I svenska kyrkans tradition finns Litanian som en sjungen förbön, en växelsång mellan präst och församling, som vi kan använda under fastan.
Litania är ett ord som vi kan använda i andra sammanhang som beteckning för klagan och upprepande av eländes elände. I kyrkan är Litanian en bön. Själva ordet betyder anropande på hjälp.
I Litanian finns de ålderdomliga formuleringarna, som jag inte alls skulle känna mig bekväm med att läsa, men ändå kan sjunga med allvar och stämma in i den ålderdomliga formen:
För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Bevara oss milde Herre Gud.
Uppräkningen av all världens elände vänder till en bön om hopp:
Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du nådigt hör vår bön. Hör oss milde Herre Gud.
Som medmänniskor känner vi ett behov av att hjälpa till. Att på något vis undsätta dem som är i nöd och fara. Vi sätter in pengar till olika hjälporganisationer. Vi vill lämna kläder och leksaker till någon som kan ge det vidare till dem som är drabbade. Vi vill hjälpa till med det vi kan.
När vi känner att vi vill göra något, så kan vi alltid be. Vi ska sjunga eller läsa vår egen litania, anropa på hjälp och förbarmande. Vi kan också vända oss till Gud i vår tysta bön. Vi kan se på TV-bilderna från Ukraina, Turkiet, Syrien, Grekland eller någon annanstans på jorden där det är kris, krig eller katastrof och knäppa våra händer.
Vi får tro på Guds närvaro mitt i kaos. Vi får lita på att Jesus varit i öknen, i det djupast smärtsamma, i det ödelagda landet. Att Gud delar det gränslöst svåra. Vi får hoppas och tro att Gud ÄR där. Att en närvaro kan vara ett hopp.
Lena Skoting
Kontraktsprost