ST:S BROTTSARKIV: Yxmördaren dömdes till halshuggning för dubbelmord och mordbrand

Det var nyårsdagen 1903. Ett par hade begett sig till Segolstorp, Elofsbyn, för att stjäla från ett gammalt par. Vad de hade hört var de otroligt snåla med sina pengar, trots det skulle de inneha en hel förmögenhet. Paret behövde pengar för att kunna gifta sig och på ett eller annat sätt skulle de ta pengarna från det gamla paret - de behövde dem ju inte.

Nu har vi grävt allra längst in i ST:s arkiv och vi har gått så långt tillbaka som 1903 - och vi har grävt fram ett 120 år gammalt mord. Det tilltänkta rånet slutade inte där - det blev otroligt mycket värre. När det yngre paret lämnade huset i Segolstorp den nyårsdagen för 120 år sedan var dess ägare yxmördade och röklukten började sprida sig.

Men vi börjar den här grymma historien - som nu har 120 år på nacken - från början. Första tidningen som kom ut efter nyårsdagen, så dubbelmordet skedde, var den 14 januari 1903. Säffle-Tidningen kom också endast ut en gång i veckan - på onsdagar.

När Säffleborna slog upp 1903-års första tidning möttes de av denna rapportering:

Efter brottslingarnas häktande framkom uppgifter där det framgår ”att de mördade makarna varit ett verkligt girigt par, som icke ens unnade sig det nödvändigaste – ehuru de ansågos rätt förmögna – man talar om 50.000 kronor (vilket idag motsvarar 3.362.337 kronor i dagens värde). Det trots att pänningar funnits undangömda på flera ställen i stugan och uppbränts med denna. ”

Paret, som man redan här visste hade begått denna gärning, kommer vi att kalla för Alfred och Augusta. Det mördade parets namn blir Gustaf och Hulda.

I fängelset uppträder mördaren Alfred fortfarande ångerfullt, och uppger att Augusta varit den som förlett honom till mordet. Augusta däremot, uppträder ogenerad och påstår sig först sedan de hunnit långt från mordplatsen fått veta av Alfred ”att han dödat de båda gamla.”

Onsdagen därpå kan man fortsatt läsa att domaren satt datum på när rannsakning med de två som är häktade och tilltalade för morden och mordbranden i Segolstorp kommer att ske. Detta skulle hållas tisdagen den 27 januari i tingshuset i Häljebol. De två som står inför rätta är, som tidigare nämnt, den förre artilleristen Alfred och hans ”fästekvinna” Augusta .

Om de mördade makarna

I ST den 28 januari 1903 skriver en korrespondent från Långserud om de mördade makarna i Segolstorp: ”Mycket talas både i tidningar och man och man emellan om det hemska Segolstorpsmordet, hvadan en liten lefnadsteckning af de mördade makarna kunde vara på sin plats” skriver denne.

Han berättar om Gustaf och hans hustru Hulda, som båda uppfostrades ”i torftighet och de mest enkla seder” som de vidhållit ända till sin död. I över trettio år hade de varit bosatta i Segolstorp, ”där de nu på ett så hemskt sätt fingo sluta sina dagar”.

Han beskrev makarna som ett par som levde i enkelhet och sparsamhet. ”Sådana förnödenheter som till exempel kaffe, tändstickor och fotogen användes icke för egen del, men kom främmande hände nog, att kaffe bjöds, dock begagnade de sig aldrig själfva däraf.” De brukade sin mark och livnärde sig enbart av den.

Paret hade också haft två söner – ingen av dem fanns dock längre i livet. Den äldste sonen, arrendatorn Anders å Gullsjö, hade dött 3-4 år innan föräldrarnas mord skedde. Han var då ungefär 50 år gammal och dog av tuberkulos och magsår. Den andre sonen, hemmansägaren Johannes, dog runt 1895, då 45 år gammal – även han i tuberkulos.

“Snåla voro nog de nu döda makarna, men de voro redbara och i allt rättvisa, dock mycket egensinniga. Deras hem var ett urgammalt bondehem, sådana dessa troligen voro på 16- och 1700-talen, och envist vidblefvo de föresatsen att där kvarbo till sin död.” beskrev korrespondenten vidare.

De hade oräkneliga gånger fått höra att de inte borde bo kvar på ett så ensligt ställe. Speciellt med tanke på att de under de senaste åren flera gånger glömt bort och lämnat stora pengasummor framme. ”De satte en obegränsad tillit – så synes det – till mänsklighetens redbarhet. De ringlade aldrig dörren om natten.” förklaras i texten.

Man hade också försökt få Gustaf att sätta in pengarna på banken, men han svarade då att han ”måste vid insättning å kapitalräkning betala stämpelavgift, och därför finge pänningarna – troligen 8 – 10 tusen kronor – ligga inne.” (Detta blir i dagens värde mellan 538 000 kronor och 672 000 kronor)

Alla dessa pengar brann nu inne tillsammans med makarna – allt utom mördarens byte på 3000 kronor (201.740 kronor i dagens värde). Resterande pengar hittade inte mördaren, då de ”förvarades troligen i en lönnlåda i byrån.”

Att de inte var rädda för grannar och traktens folk var ju inte konstigt, men de hade inte heller några problem med främlingar – förutom en. ”Man hörde dem uttala fruktan för den som också tog deras lif, nämligen Gustaf.” Det var efter hans första besök, söndagen före jul, som gumman sagt: ”Då kommer han väl och slår ihjäl oss gamla stackare”.

Det här var en beskrivning som ST:s korrespondent från Långserud skrev ihop - kanske inte det mest smickrande och finaste minnet av det gamla paret.

”Slagit ihjäl de gamla med en yxa”

Den 4 februari kommer en uppdatering om rannsakningen. Alfred fick redogöra för sina levnadsomständigheter och polisprotokollet upplästes då rannsakningen angående Långserudsdramat hölls tisdagen den 27 januari. Alfred lämnade därefter ”en af honom i fängelset uppsatt skriftlig bekännelse” till rätten.

Motivet till ”hans gräsliga brott” ska ha varit ”pänningebetryck”. Han hade drivits till detta av Augustas uppmaning att skaffa pengar – på vilket sätt som helst, hade hon sagt. Den ursprungliga avsikten var dock bara att stjäla. Han förnekade dock att hon hade haft någonting med brotten att göra. ”Han bad under djup ånger domstolen att ej bli dömd till lifvets förlust”.

Augusta hade dock andra uppgifter. Hon påstod att Alfred redan före jul flera gånger ”sagt sig skola slå ihjäl gubben i Segolstorp för att på så sätt komma åt hans pängar.”

Här menar Augusta att hon avrått honom från detta, men på nyårsdagen hade de begett sig till Segolstorp för att “utföra sin afsikt antingen med eller utan mord”.

Båda två hade varit inne i stugan, men strax därefter lämnat den. Alfred hade då sagt att han skulle återvända för att utföra dådet - vilket Augusta ska ha avrått honom från, men utan resultat. “Därpå gick hon nedtill sjöstranden och stannade där. Då Alfred om en liten stund kom tillbaka, talade han om att han slagit ihjäl de gamla med en yxa.”

Augusta hade frågat hur det gick till – svaret var att han första slagit gubben “så han for i spisen” och att “gumman af ett annat dråpslag stupade i golfvet”. Om pengarna hade det inte varit något prat alls vid det här laget.

”Gjort af kärlek till henne”

På hemvägen hade Alfred varit mycket ängslig och förtvivlad, men sa “jag ska inte vara ängslig längre, bara jag kommer härifrån”. Väl ute på sjön hade de vänt sig om, och sett att det lyste ur stugans fönster. Men det var först efter att de kommit hem till Alfreds mammas bostad, där de skulle tillbringa natten, som de hade sett skenet av branden.

På morgonen efter mordet väckte Alfred sin fästmö Augusta. Han sa att de skulle åka till Säffle och därifrån till Göteborg - avsikten var också att senare lämna Sverige. Inne i Säffle köpte den en del kläder - några av dessa inköp hade Augusta nu på sig inför rätten. Hon bestred att Alfred yttrat sig till henne om sin “pänningställning” och hon hade inte uppmanat honom “att på hvad sätt som helst skaffa pängar”.

Efter att rätten ”tagit sig en liten luftningspaus”, infördes de båda tilltalade igen. Domaren upprepade Augustas berättelse för Alfred och han medgav nu att den var sann – att det var han som inte talat sanning. “Därpå han ej velat rödja henne meddelaktighet i brottet. Hon hade bedt honom därom och han hade handlat som han gjort af kärlek till henne.”

Han bekräftade att de på nyårsdagen gått till Segolstorp, och då varit överens om att mörda det gamla paret – om de inte kunde komma åt pengarna på något annat sätt. Vad som drivit honom till brottet var “hans önskan att få pängar för att kunna gifta sig med Augusta.” Alfred menar dock att hon aldrig hade avrått honom från att begå morden – hade hon gjort det så hade han låtit bli.

Paret var alltså överens om att de handlade i samförstånd med varandra och att de båda haft för avsikt att gifta sig, men de var inte överens om hur dådet skulle utföras. Inte heller om Augustas roll i det hela - eller vad hon sagt eller hört.

Sju vittnen hördes under rannsakningen. De berättade om branden i Segolstorp och om undersökningen av spåren i snön efter brottslingarna. Det framkom också att Alfred och Augusta “hört sig för i bygden omkring Segolstorp om folket där och om deras förmögenhetsförhållanden.” Till två av vittnena hade Alfred vid ett besök, söndagen före jul, på tal om de båda gamla yttrat följande: “Det ej vore någon synd om sådana människor finge svälta eller frysa ihjäl, hvilka hade pängar men ändå lefde så torftigt.”

Avslutningsvis frågade rätten hur mycket pengar de fått med sig. Alfred mindes inte riktigt hur mycket han tagit, men trodde att det var över 3000 kronor (201.740 kronor i dagens värde). Rätten uppsköt målets vidare handläggningar till lagtima vårtinget den 17 februari 1903.

”Jag vill härmed i all ödmjukhet erkänna allt”

Dagen för vidare handläggningar kom. Nu, liksom förra gången, var tingssalen och angränsande rum till trängsel fyllda av åhörare och minst ett hundratal var tvungna att stanna utanför lokalen. Protokollet från förra rannsakningen lästes upp, och de båda anklagade tillfrågades av domaren om de hade något att invända,. Därefter lämnade Alfred in “ett af honom i fängelset affattadt skrifvelsetillägg till föregående bekännelsen af följande innehåll:

”Jag vill härmed i all ödmjukhet erkänna allt, då jag nu står inför rätten. Min förra bekännelse är fullt riktig, utom det att Augusta är medveten om mitt brott. Jag ber att få erinra om, att samtalet på vägen mellan Kallbäcken och Rinterud egde rum på det förra stället och icke på det senare - nämligen Rinterud. Där vi fingo veta att de gamla hade pängarna förvarade i en chiffonjéer (byrå). Förra gången hade jag ett stort och ett litet samvete, nämligen Gud och Augusta, men nu har det lilla samvetet försvunnit och återstår endast det stora, nämligen Gud.

Vidare vill jag tillägga, att det är mycket svårt att säga något ondt om Augusta, ty jag har uppriktigt älskat henne och äfven vill jag ogärna yppa något, som icke leder till hennes förmån. Tillika smärtar det mig mycket att Augusta hela tiden handlat svikligt emot mig. Då vi blefvo anhållna i Seffle, tog hon genast pängarna och gömde dem i håret, för att sedan njuta af dem så mycket som mjöligt och låta mig däremot lida.

Nu vill jag för Augustas samvetes skull nämna det, som vi talade om mellan Kallbäcken och Rinterud. Utkomna från Kallbäcken sade jag till Augusta: det skulle allt vara bra att ha de där pängarna du Augusta. Vi gå och köpa oss ett par liter brännvin och fyller makarna och sedan taga vi så mycket vi komma öfver. Ja, svarade då Augusta, och tänk hvad bra det vore om vi hade litet gift att blanda däri.

Nyårsdagen på vägen mellan Kärnet och Segelstorp, då vi bragte det på tal igen, frågade Augusta mig, huru vi skola gå till väga och erhöll hon till svar: Åh, det blir nog någon råd. Jag önskar, sade Augusta, att vi hade någon spåkäring här, så fingo vi se, om detta komme att utfalla väl.”

Efter att Alfreds skrivelse lästs upp frågade domaren:

– Vidhåller Alfred detta?

– Ja, svarade Alfred.

Domaren vänder sig nu till Augusta.

– Nå Augusta, var detta sant det här?

– Nej, ja, jag vet icke om det är sant, jag minns det icke, svara hon och domaren säger:

– Ni kan väl begripa, att Alfred icke står här och ljuger det sista han gör, då han vet hvilket straff han har att vänta.

– Jag vet ingenting, jag minns ej om jag sagt det, fortsätter Augusta.

Alfred vänder sig nu istället till sin fästmö.

– Tänk om Augusta varit så snäll och afrådt mig från detta hemska brott.

– Ja, det gjorde jag också och jag tillade äfven att det kommer i dagen, är svaret han får.

Domaren frågar Alfred vad han sade till Augusta när han kom från stugan första gången?

– Det går icke som du ser, varpå Augusta svarade:

– Du får bära dig åt hur du vill, bara jag får pängar.

– Minns Augusta att ni talade om att blanda gift i brännvinet och att det vore bra att ha en spåkäring här? frågar domaren nu Augusta.

– Nej, svarar hon kort.

– Ja, Augusta säger mycket, som hon inte har någon mening med, tillägger Alfred.

Domaren frågar återigen Alfred om han vidhåller sina uppgifter - svaret är ja. Och han frågar också Augusta om hennes fästmans sista bekännelse är sann.

– Jag minns det ej, svarar hon.

– Ni var i alla fall i samråd att bringa makarna om lifvet? frågar domaren.

– Ja, och Alfred sade många gånger att han skulle göra det, men jag afrådde honom därtill, svarar hon.

– Nej Augusta, det gjorde du icke, utbrister Alfred tvärt. Han förklarar också slutligen att det var ånger över brottet, som drev honom till denna fullständiga bekännelse.

Alfreds mor förhördes

Vittnesförhör hölls sedan med följande personer: Alfreds moder, Sofia, Eva från Helgmanserud och poliskonstapeln J. Renström från Arvika.

Alfreds mor Sofia hördes upplysningsvis angående brottslingarnas beteende, då de samma kväll mordet begåtts kommit till hennes bostad där de övernattade. Hon berättade att hon inte vetat om planläggningen om mordet. Hon hade inte heller märkt något ovanligt med Augusta, “men Alfred däremot visat sig mycket tyst och nedslagen liksom om han varit sjuk.” Hon förklarade även att hon inte heller sett dem ha några pengar.

Vittnet Eva berättade att Alfred och Augusta på nyårsdagen, vid klockan halv 10 på kvällen, kommit till hennes bostad i Helgmanserud och knackat på. När hon öppnat hade de bett att få växla fem kronor (336 kronor i dagens värde). Alfred var skyldig henne tre kronor (202 kronor), och dessa tänkte han nu betala, eftersom de skulle resa bort nästa dag. Eva bad dem stiga in, men de avstod inbjudan eftersom stugan var fylld av främmande.

Poliskonstapeln Renström hördes angående Augustas förslutna och intygade att hon fört ett vilt och oansvarigt liv, samt att hon redan vid 17 års ålder blivit mamma.

Den ene fångvaktaren hördes angående Alfreds påstående vid förra rättegångstillfället, att Augusta under transporten till länsfängelset hade bett honom att inte säga något. Augusta bestred ju att hon sagt något sådant till Alfred - fångvaktaren intygade att fångarna under transporten varit så strängt bevakade. Samtal emellan dem hade varit omöjligt.

Alfred invände dock att Augusta sagt till honom: ”säg ingenting”. Detta medan fångvaktaren, under tågets uppehåll vid Skåre station meddelade sig med en utanför kupén stående konduktör, och den andre fångvaktarens uppmärksamhet var riktad åt annat håll.

”Mista lifvet genom halshuggning”

Härefter hölls en halvtimmes rast, och när rätten åter tagit plats, infördes de båda anklagade igen.

– Nå Augusta, minns ni bättre nu? frågade domaren.

Augusta som var tydligt rörd stammade fram följande under tårarna:

– Ja, det är sant allt hvad Alfred säger.

– Hvarför har ni icke sagt detta förut och var det sant som Alfred yttrade om giftet? frågar domaren.

Detta besvarade Augusta endast med tårar.

Hon har sagt på skämt några gånger, då vi drucko tillsammans: ”tänk om jag skulle lägga gift i det här åt dig”, berättar Alfred vidare.

– Är det sant som Alfred säger?

– Ja, svarar Augusta.

Åklagaren till Alfred:

– Har Alfred tagit några mera pängar?

– Nej, jag står här inför lefvande Gud, och jag har inte gjort det.

I ST står Alfreds framtoning beskrivet såhär: ”Under hela rannsakningen föreföll Alfred till ytterlighet lugn och kallblodig samt afgaf flera gånger under småleende sina svar med klar, lugn och tydlig stämma.”

Augusta verkade istället mycket likgiltig och frånvarande. Efter att i detalj förnekat allt som sagts och allt som hon beskylldes för, erkänner hon med en gång allt allt. ”Som denna hennes bekännelse mera vore afgifven, icke af ånger eller samvetskval, utan snarare helt mekaniskt för att få slut på det hela.”

På åklagarens begäran uppsköts målet till den 24 februari. Domen kom enligt följande i samma tidning, den 25 februari.

”Till Seffle-Tidningen telefoneras: Slutransakning med de tilltalade hölls i går, och dömdes Alfred att mista lifvet genom halshuggning och Augusta till 10 års straffarbete. Alfred mottog domen med lugn, hvaremot Augusta anmälde missnöje med densamma.”

När dödsdomen föll

Den 4 mars rapporterar N. V.-T:n följande från slutrannsakningen med före detta artilleristen Alfred och hans ”fästekvinna” Augusta:

”Alfred, som under hela rannsakningen visade sig lika lugn och kall blodig som vid de båda föregående rättegångstillfällena, mottog dödsdomen utan ett tecken till sinnesrörelse. Efter domens afkunnande bad Alfred såväl de mördades släktingar som alla de närvarande om förlåtelse, hvarpå han utfördes. Augusta däremot grät hög ljudt upprepade gånger under förhöret. Hon kunde först efter domarens en trägna uppmaningar gråtande tillkänna gifva sitt missnöje med det henne ådömda straffet.

Sällan har väl en dödsdom mottagits så kallblodigt eller lämnat den dömde så oberörd som vid detta tillfälle, och som prof på Alfreds snart sagdt oförklarliga lugn må anföras att han, väl uppkommen i fångvagnen, med skarp blick mönstrade den tätt packade folkmassan samt framställde med hög röst:

– Finns det någon här, som kan framföra en hälsning till min mor?

Då intet svar härå erhölls, frågade han:

– Är Eva här?

Då ett jakande svar härå erhölls, tillade han:

– Framför en hälsning till min mor och säg henne att jag är lugn.

Då fångvagnen satte sig i rörelse utropade han:

– Adjö med er allesamman.

Mördaren Alfred besvärar sig

Svea hovrätt fastställde Gillbergs häradsrätts utslag, enligt den dömdes Alfred att mista livet genom halshuggning och hans ”fästekvinna” Augusta till 10 års straffarbete och 8 års vanfrejd. (förlust av medborgerligt förtroende, som kunde vara för alltid eller för en viss tid. Man förlorade sin aktning och trovärdighet som tillkom en fläckfri och hederlig medborgare.)

Men såhär skulle inte den här historien sluta - Alfred dömdes inte till döden genom halshuggning - han kom att benådas. Så ingen halshuggning för denne Säfflebo.

”Alfred hemställer om sådan ändring i domen, att straffet bestämmes till straffarbete. Om Kungliga Majestät likväl skulle finna att han förskyllt sitt lif, anhåller han, att af nåd få försona sina brott med straffarbete.”

Kungliga Majestät prövade Svea hovrätts utslag för dubbelmord och mordbrand. De menade att det var lagligen grundat, ”men velat af nåd förskona Alfred från dödsstraffet och tillåtit honom umgälla sitt brott med lifstids straffarbete och ständig vanfrejd.”

Högsta domstolens flesta ledamöter röstade dock nej till att benåda Alfred - dock blev ändå fallet så. Han benådades. Kungliga Majestät har alltså i detta fall följt minoritetens hemställan. Så denna ruskiga historia slutar istället på följande sätt:

”Alfred kommer att från länsfängelset i Karlstad avsändas till centralfängelset i Malmö för att därstädes undergå det honom ådömda lifstidsstraffarbetet.”