Jag har en mycket lång kompis som ofta får akta sig för att slå huvudet i lampan i hallen där hemma. Det är högt i tak och han skulle kunna fästa lampan högre upp, men ”det är nyttigt för ödmjukheten att den hänger där”.
Jag förstår vad han menar.
Nu tror jag att risken att just den här vännen skulle bli högfärdig är mikroskopiskt liten. Men tanken är ändå god. ”Jag är inte oantastlig bara för att jag rent bokstavligt ser ner på alla människor. Jag må se ordentligt i folksamlingar, men jag får också akta mig för att slå huvudet i saker. Längden ger och tar”.
En annan kompis är före detta missbrukare. Han vet hur viktig just ödmjukheten är för att inte börja igen. ”Nej Marina, nu går allt för bra. Nu måste jag bryta benet eller nåt så att jag inte blir kaxig”, kan han säga när han tycker att livet flyter på misstänkt väl. Man kan lätt tro att det är när livet är tungt som det är nära att falla dit igen, men för honom och många fler är det tvärtom. När allt verkar gå deras väg, skapas en känsla av oövervinnerlighet och de tappar respekten för beroendet. ”Äh, jag kan ta bara en bärs!” eller ”jag kan köpa en lottorad - jag har inga problem!”. Sen har missbruket slagit klorna om dem igen.
Så jag förstår även denna kompis resonemang. Även om det låter lite väl extremt att hoppas på att bryta benet, jämfört med att behöva tänka på lampan i hallen.
Det är en svajig lina att balansera på, det här med ödmjukhet. Alla gillar vi ödmjuka människor. Vi kan säga att vi gillar någon högfärdig kändis med skrytsam attityd för att det känns underhållande på avstånd, men vi skulle knappast vilja umgås med människan. Samtidigt ska man aldrig skämmas för att man är bra på något, eller låta sig tryckas ned av jante. Och så finns hela den här aspekten om att inte ta något för givet, och samtidigt kunna ställa rimliga förväntningar och krav på sig själv och andra. Jag vet absolut inte hur den perfekta balansen ser ut, men visst känner man när man tycker att någon verkar ha funnit den?
Om det är något som mitt jobb har lärt mig, är det vikten av en ödmjuk inställning till det man gör. Det finns egentligen inga rutindagar i mitt jobb. I princip varje dag pratar jag med människor jag aldrig tidigare har träffat och skriver om ämnen jag aldrig tidigare har hanterat. Jag blir aldrig expert på något, men vet lite om mycket.
Ett av de första reportage jag någonsin gjorde var ett personporträtt på en profil inom ett ämne som jag hade i princip noll inblick i. Jag fick reda på det en timme innan jag skulle träffa honom, och reportaget skulle vara klart samma dag. Som ny på jobbet vill man såklart göra ett självsäkert och påläst intryck, men det fanns inte en chans att jag skulle kunna fejka fram koll på detta ens om jag hade velat. Och jag förstod tack och lov hur pinsamt det skulle bli om det lyste igenom i texten att jag inte fattat ett dugg av vad jag själv hade skrivit. Så jag la mig helt platt. ”Jag vet ingenting om det här, men jag vill att det ska bli bra. Vill du förklara extremt grundligt för mig?”, sa jag.
Det gjorde han. Han sa till och med att mina frågor var jättebra, fastän de kändes idiotiska att ställa. Det blev en bra intervju.
”Var medveten om din lågt hängande lampa, men var inte rädd att korsa dess ljus” - är det någon sorts balans?
Kanske.