Bland allt det vi gjorde när vi ungar i kvarteret lekte med varandra, så drar jag mig till minnes att vi nu och då lekte både ”Följa John” och ”Blindbock”. ”Följa John” tilldrog sig ute och det var naturligtvis de mest konstiga vägar som valdes, men eftersom den som gick först var ungefär som oss andra, så gick gränsen inte för vad som var möjligt, utan när det inte kändes värt. Det är klart att vem som kan gå genom dy och lera, men det kändes inte lika angeläget alla gånger.
Blindbock, ja det var ju leken som inte handlade om att följa, men väl om att få fatt i någon av de andra för att sedan tala om vem den var som man höll i… allt med bindel för ögonen. Här var det ju av nöden krävt att utrymmet var begränsat, annars hade man ju hållit på än idag...
På söndag är temat för kyrkoårets texter ”Vägen till livet”. Alla som lever har det gemensamt att de inte har gett sig själv livet. Alla har vi fått livet som gåva, vare sig vi tänker så om livet eller inte. I existentiell mening lever alltså varenda en av oss och ändå finns det en väg till livet som vi får lov att följa. Den vägen skulle man kunna säga börjar med upptäckten att du fått livet någonstans ifrån.
Hur angeläget är det då för oss att göra det? Att följa? Vad har vi och vad mer kan vi få? Vad är vinsten och vad kan man möjligen förlora? Vi är rätt många som läser det här som har långt mer än vi behöver ekonomiskt, materiellt och socialt. Inte alla, det vet jag, men de flesta. När nu detta är ett vanligt mått på välbefinnande, så undrar jag om inte det tillståndet ofta faktiskt blandar ihop lekarna för många av oss och sätter ögonbindel på oss, när vi skulle vara fria att följa. Vi är med och ändå inte, vi leker på nåt sätt fel lek och ser inte att följa den John som nu går först… och därmed är risken överhängande att vi inte heller ser Jesus.
Ensamheten eller ickeberoendet som vi ofta utsätter oss för gör dessutom att utrymmet är stort för oss. Vi har normalt rätt långt till varandra och vi kan irra länge utan att se vare sig någon annan eller ens oss själva innan just ensamheten är allt som är kvar. Du kanske inte förlorar nåt på det, på kort sikt, men du vann verkligen inget heller.
En dag skall vi dö, alla andra dagar skall vi leva och vi skulle inte fylla livet med en massa dagar, det var ju dagarna som skulle fyllas med liv. Så där på flosklertoppen av allt som går att säga som är så sant så att det borde broderas, så tillägger Jesus: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra, så som jag har älskat er.” Vi har hört det, vi kan det och det går aldrig att säga emot. Men vill vi läsa livet med sådana glasögon på, så kommer det nog i grunden an på att vi trivs, inte bara med oss själva utan med varandra.
Trivs du i ditt eget sällskap och mest bara det, så kanske du riskerar att missa det som också tilldrar sig denna helg, när våren med Valborg återigen vill sjunga oss ut till mötet med varandra. Där börjar allt igen och på nytt. Och vi själva sätter antagligen gränsen för vad det får lov att ge. Är det värt det? Vad följer du?
Joakim Götborg
Pastor i Centrumkyrkan